Kategoriarkiv: Engelska

OM KRIG, KÄRLEK OCH VÄNSKAP – CIARÁN MCMENAMIN: THE SUNKEN ROAD

Publicerat den av

Ciarán McMenamin (1975-)
The Sunken Road
Utgiven 2021
256 sidor
Harvill Secker

Ciarán McMenamins författarskap upptäckte jag när jag läste den oerhört intensiva och roliga Skintown. Det är en skildring av författarens ungdom på 90-talet. Jag uppskattade den mycket. Skintown finns översatt till svenska och utgiven av Modernista. Den skall nu bli film vilket jag ser fram emot.
När McMenamin kom med sin nästa bok The Sunken Road 2021 köpte jag den men den har sovit i min bokhylla. Nu är den äntligen läst och jag är mycket glad för det.

The Sunken Road är något helt annat än Skintown. Det är en historisk roman om första världskriget och det irländska frihetskriget. Skickligt växlar McMenamin de olika tidsplanen i denna mycket kraftfulla roman.

Vi möter Francie, katolik, hans bästis Archie, protestant och Archies syster Annie. Annie och Francie blir varandras stora kärlek. Pojkarna dras med i den nationalistiska yran och går 1915 ut i första världskriget för att försvara Storbritannien. Francie lovar Annie att skydda den tafflige Archie och se till att han kommer tillbaka. Vi lär oss snart att det inte blev fallet.
Francie, som ju är katolik, blir en katt bland de engelska hermelinerna. Det ställer till det. Han möter sin nemesis, ett befäl vid namn Crozier, som gör allt för att göra livet svårt för Francie.

I det andra tidsplanet är vi på Irland 1922 under frihetskriget. Francie är en jagad man, Han är med i IRA och har många liv på sitt samvete. Hans nemesis jagar honom fortfarande. Under Francies spännande flykt undan engelsmännen och Crozier vävs hans och Annie liv ihop igen och romanen tar sig vägar som vi inte anade till det oväntade slutet.

Jag kan förstå att denna bok inte översatts till svenska. Första världskriget påtagligt i Storbritannien moderna historia, skildrat i många romaner och dikter, är inte något stort ämne i Sverige. Inte heller konflikten på Irland som är lika levande nu som då. Det är synd. McMenamin är en så skicklig författare som skapar trovärdiga personer som jag engagerar mig i. Som den skådespelare han är har ett mycket bra öra för dialog.

Skildringen av kriget i skyttegravar, och vad det gör med soldaterna, blir så nära att de kryper in under skinnet. Men har kan också skiva fint om naturen i Nordirland, mycket känsligt om den spirande vänskapen och kärleken mellan Francie, Archie och Annie. Och om sorgen efter Archie.

McMenamin som främst verkar som skådespelare hemma i Nordirland och har inte publicerat något efter The Sunken Road. Tyvärr, då det är en författare jag gärna skulle läsa mer av. The Sunken road är stark roman om vänskap kärlek i skuggan av fruktansvärda krig. Det vore synd om hans penna tystnar.

The Sunken Road var nominerad till det prestigefyllda The Walter Scott Prize for Historical Fiction

Rekommenderas varmt.

KAN S. A. COSBY SKRIVA EN DÅLIG BOK? NEJ!! – S. A. COSBY: KING OF ASHES

Publicerat den av

S A Cosby: King of Ashes

Utgiven 2025
352 sidor
Headline Book Publishing

Ännu en bra bok av favoriten S.A. Cosby!

Roman Carruthers kommer från den lilla fiktiva hålan Jefferson Run i Virginia, en småstad på nedgång. Han har brutit sig loss från sin familj, utbildat sig och är nu mer ett finanssnille i Atlanta där han hjälper mer eller mindre kända figurer med ekonomisk planering. Han är begåvad och både han och hans klienter tjänar mycket pengar. Han kan utnyttja systemet till sin fördel, en kunskap som kommer att komma till användning på ett helt annat sätt än han kunde ana.

Hemma i Jefferson Run finns hans far som driver ett krematorium tillsammans med hans syster Nevaeh. Pappan har i stort sett ägnat all vaken tid till att få fart på företaget och både fru och barn har känts sig åsidosatta. Lillebror Dante har det inte blivit något av sedan den traumatiska händelsen som förändrades familjens liv, Dante driver mest runt festar och knarkar eftersom han får tillräckligt med pengar av sin far.

Den händelse som har slagit sönder hela familjen är att deras mamma försvann när de var i tonåren. Innan hon försvann blev hon, av Roman och Dante, påkommen i sängen med Oscar, en av pappans anställda. Polisen har inte funnit några spår, ännu i denna dag. Alla i samhället tror att det var pappan brände henne i krematoriet. Även Nevaeh tror det. Mammans försvinnande är en sorg som lamslagit hela familjen.

Roman har nu kallats hem av Nevaeh då pappan ligger i koma efter en trafikolycka. Det är ett sårigt möte med syskonen då Roman mer eller mindre dragit och skapat sig ett liv utan dem.

När den mindre smarta brodern Dante och hans kompis försöker slå sig in att sälja droger för att skapa pengar själv går det åt pipsvängen. Har är nu skyldig Terrence och Torrent, två psykopater som leder den största kriminella ligan i staden, 300 000 dollar. Roman förstår också att bilolyckan inte var en olyckshändelse.

När Roman får reda på vad han bror gjort säger att det skall han lösa. Han skall sätta dit bröderna, och rädda sin familj, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Och det som följer är en högoktanig deckare som är både våldsam men också mycket berörande.

Kan S. A. Cosby skriva en dålig bok? Detta är den fjärde jag läser. Är på Cosby på väg att bli en av sydstaternas stora deckarförfattare? Han börjar bli riktigt stor i USA nu förstår jag. Välförtjänt. I hans böcker handlar det om rasismen i sydstaterna, att vara underklass, om kärleken till familjen och om religionens betydelse. Det senare dock inte så mycket i denna roman.

King of Ashes är en riktigt spännande bok och den dippar inte i intensitet en enda gång. Cosby bygger långsamt och skickligt upp en historia som bara blir bättre och bättre.
Cosby är en utmärkt stilist som skriver fin dialog. Hans vackra prosa är både hårdkokt och ömsint. Den har stundtals poetiska kvaliteter, Cosby är mycket förtjust i sina metaforer men de är vackra och inte påklistrade och de lyfter texten. Hans penetrerande av romanfigurernas psyke är trovärdigt och inkännande. Jag blev tagen av skildringen av denna familj och hur traumat påverkat deras barndom och inbördes relationer. Karaktärerna är mycket trovärdiga och jag lever mig in i dem och deras öden. Som vanligt är temat med kärleken inom en familj viktigt, hur den både för samman och skapar splittring.

Även om den kanske inte når samma höjd som All Sinners bleed, den starkaste av de fyra, är det en riktigt bra bok. Jag var berörd av dess emotionella kraft när avslutade den. Hans lägsta-nivå är helt enkelt mycket, mycket hög.

King of Fire är ännu en riktigt bra roman av denna favoritförfattare.

LYSANDE BOK OM ETT LAND DU ANTAGLIGEN INTE VET NÅGOT OM – PAUL KENYON: CHILDREN OF THE NIGHT: THE STRANGE AND EPIC STORY OF MODERN ROMANIA

Publicerat den av

Paul Kenyon:
Children of the Night: The Strange and Epic Story of Modern Romania
Utgiven 2022
496 sidor
Apollo

Fråga mig inte varför jag hade fått för mig att Rumänien skulle vara ett spännande land att resa till. Men när en resa till Portugal ställdes hittade jag en resa till Transylvanien och blev inspirerad. När jag sedan sett filmer på Youtube och såg hur oerhört vacker det var så chansade jag och bokade en resa. Det blev en fullträff. https://www.rolfsbuss.se/flyg/bukarest.
Det var en oerhört intensiv vecka där vi såg och lärde oss en massa. Vår underbara reseledare Irina Fjeldstad och guiden Gabriel, ett levande uppslagsverk, var mycket bra och högt uppskattade av hela gruppen. Vi var alla förvånade och tagna av den skönhet vi såg och om alla berättelser om Rumäniens spännande historia. Och att Rumänien, detta för oss okända land, har en spännande i historia blev extra tydligt när jag läste Paul Kenyons utmärkta bok.

Kenyon är en prisbelönt brittisk journalist som på en reportageresa till landet på 90-talet träffade sin blivande fru och har sedan dess varit mycket i landet och älskar det högt. Vi känner mest till alla eländeshistorier men det finns så mycket mer säger Kenyon. Perioder av blomstrande kulturliv. Rumänien kände ett andligt släktskap med Frankrike och kallades Lilla Paris. De franska influenserna är något som mina promenader i Bukarest kan bekräfta. Trots att mycket både bombades bort under andra världskriget.

Parlamentspalatset i Bukarest

De flesta av oss lite äldre känner ju mest till Rumänien för tiden med den värsta av diktatorer Nicolae Ceauşescu. Diktatorn som satte Bukarest på kartan genom det megalomana byggandet av det groteskt stora Folkets hus. Det är värdens näst största administrativa byggnad och fungerar idag som Rumäniens parlament. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant men jag blev helt tagen av den galenskap det representerar. Vilket storhetsvansinne. Missa inte det om du är i Bukarest.

Livet under Ceauşescu var en surrealistisk mardröm för många och Kenyon gör det levande. Förutom att han läst på ordentligt har han kunnat prata med om hur det var att leva under detta ok.

Men boken börjar inte där utan först möter vi förebilden till Dracula, Vlad Tepes. Han var en oerhört listig och brutal ledare på 1400–talet. Han är känd för att ha hängt upp sina offer på pålar (Engelska översättningen av Vald Tepes är, Vlad the Impaler). Vlad kämpade som kristen mot det osmanska rikets utbredning. Och har blivit en symbol på Rumänerna kamp för sitt eget land.
Rumänien är ett kristet land mitt i ett slaviskt området. De har under århundradena varit hotade av och i krig med Österrike-Ungern och Ryssland. Dess gränser har flyttats fram och tillbaka som ett resultat av krigen. Ett exempel: jag var jag i staden Sibiu som på 1200-talet var den tyska staden Hermannstadt. Jag gick in i en bokhandel och pratade tyska med kvinnan som stod där. Hon berättade att det fortfarande finns en lite del av staden befolkningen som har tyska som modersmål. I de städer som vi besökte fanns det en protestantisk, en katolsk och en ortodox kyrka vilket visar på mångfalden. Och också en grogrund för konflikter.

Det nuvarande Rumänien kan man säga att det skapades genom unionen mellan Valakiet och Moldavien 1859.  Rumänien är ett mycket patriotisk land. De säger sig komma från dakerna, dvs de rumäner som bodde där under romartiden. De anser också det deras språk är det autentiska romanska språket. Där finns inslag av jordmystik, dvs de hyllar den den rumänska jorden och vördar den för att allt blod de spillt under alla krig olika länders anspråk på Rumänien lett till.
Jag har läst att det faktum att landet alltid känt sig hotat av andra är det som lagt grogrunden till dess nationalism och kanske en av förklaringarna till den endemiska antisemitismen som går som en röd tråd genom Rumäniens historia.

Under 30-talet var den karismatiske Corneliu Codreanu ledare för det fascistiska och djupt antisemitiska Järngardet som var aktivt och spelade en mycket stor roll i det politiska livet mellan krigen. Medlemmarna hade små påsar hängande runt halsen med jord från olika slag fält i Rumänien.
Trots Codreanus djupa religiositet tvekande han och hans anhängare inte en sekund för att röja någon ur vägen för att uppnå sitt mål.

Codreanu är en av de fascinerande personer som Kenyon berättar om i denna mycket välskrivna och spännande bok. En annan är Kejsarinnan Marie (1875-1938) som var ett av 42 barnbarn till drottning Victoria. Det var en chockartad upplevelse för henne att komma till det fattiga agrara Rumänien men hon lärde sig att älska landet och blev en viktig politisk figur som samlade landet.

Rumäniens moderna historia är lite av ett skräckkabinett, ett galleri av med den ena märkliga politiska ledaren efter den andra, ofta mer eller mindre fascistoida och antisemitiska. Men där finns också berättelser om de som gjorde motstånd och ofta fick betala ett högt pris. En fascinerande gestalt är kommunisten Ana Pauker som överlevde förföljelser och fängelsevistelser för att sedan bli utrikesminister när landet blivit kommunistiskt.

De kapitel som handlar om andra världskriget, då Rumänien som varit neutralt, under den fascistiske militären och senare premiärministern Ion Antonescu lierade sig med Tyskland, är svåra att läsa. Landet var efter Tyskland var det land som avrättade mest judar, och på de mest fasansfulla sätt. Antisemitismen var som sagt utbredd och sågs hänga ihop med hatet mot kommunisterna. Rumänien har av goda skäl aldrig kunna lita på Ryssland. Och judarna sågs som kommunister och var därför ett lovligt byte.

Det blir ironiska att när Rumänien kapitulerar i andra världskriget så hamnar de i händerna på Sovjet då Churchill och väst inte är intresserade av det där lilla landet. Sovjet tar mycket effektivt över landet och installerar det kommunistiska partiet genom ett riggat val. Kommunisterna som nästan utrotas av de tidigare fascistiska ledarna i Rumänien genom att helt enkelt ta livet av dess medlemmar.

Här är inte platsen för mer i detaljerad av Rumänien historia!! Men jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som antingen är intresserad av landet eller av Europas 1900-talshistoria

Kenyon är en skicklig skribent, mer en berättare än historiker, även om hans kunskap om historien är djupa. Han lyckas verkligen levandegöra de viktigaste personerna i Rumäniens historia. Jag häpnade många gånger över de olika personligheter som Kenyon berättar om, ett på många sätt mycket märkligt persongalleri. Berättandet är spänstigt och man läser vidare för att man vill veta hur det går. Som i en god roman.
När man läser om boken på Goodreads är det många rumäner som skriver att de lärt sig mycket då inget av detta berättades det om under diktaturen.
Kort sagt en riktigt spännande och mycket givande läsning.

EN LYSANDE BOK OM DET ANDRA TYSKLAND – KATJA HOYER: BEYOND THE WALL: EAST GERMANY 1949-1990

Publicerat den av

Katja Hoyer (1985-)
Beyond The Wall: East Germany 1949-1990
Utgiven: 230406
496 Sidor
Allen Lane

En resa till Berlin för några veckor sedan fick mig att ta ned den tysk-engelska historiken Katja Hoyers mycket omtalade bok Beyond the wall från bokhyllan där det stått sedan den gavs ut. Under tiden har en svensk översättning hunnit komma.

En av kamraterna som var med på resan är från DDR men har bott i Sverige i 25 år. Allt eftersom mitt intresse för Tyskland vuxit har jag ibland frågat om saker som rör DDR. T.ex Har du sett hyllade Weissensee? Eller något annat som har med landet att göra. Då har jag känt att när han svarat har han samtidigt lagt huvudet på sned och tänkt att du har inte fattat något… Det är mycket mer komplext och mångfacetterat än så.

För mig som är uppvuxen under kalla kriget så minns jag DDR. Detta konstiga land som är insprängt i det “riktiga” Tyskland. Ingen naturlig stat utan ett barn av andra världskriget. Sprungen ur den sovjetiska ockupationen som var mycket brutal och lämnade djupa spår i östtyskarnas liv.
När DDR rasade samman 1990 så minns jag hur vi i väst tänkte att nu var den här anomalien över. Nu har de fattat hur knäppt deras system var och nu blir de riktiga tyskar igen. Nu blir allt bra och alla får som de vill ha det. Men så enkelt är det förstås inte.

DDR fanns under 40 år. Det är en lång tidsperiod för Tyskland som faktiskt bildades så sent som 1815. Under de 40 åren hade DDR utvecklas åt ett annat håll än Västtyskland, skapat sig en egen identitet och kultur som många av dess invånare var stolta över. Det hade rest sig ur askan från andra världskriget och skapat ett jämlikt samhälle där många efter ett tag fick det relativt bra materiellt sett och ett arbetsliv som var mycket mer jämställt än i väst. Antalet kvinnor i förvärvslivet var mycket högre än i resten av världen. Antalet kvinnor som som studerade på universitet var mycket högre än i Västtyskland. En chock för östtyska kvinnor när muren föll var att i väst fanns inte en barnomsorg som gjorde att de kunde kombinera arbete och familj.

Hoyer väljer verkligen inte för hur hård diktaturen var. Landets ledning var paranoid och såg sig alltid över axeln mot för att se om något kunde hota dem och landet. Och de måste hålla sig väl med Sovjet och den ombytlige Stalin för utan deras hjälp med energiförsörjningen skulle landet rasa samman som ett korthus.
Stasi (Ministerium für Staatssicherheit), underrättelsetjänsten, under den oerhört paranoide Erich Mielke (1907-2000) hade betydligt fler anställda än någonsin Gestapo hade. Stasi smög sig in i varandra skrymsle i invånarnas liv.

Trots det hävdar Hoyer att livet var inte grått utan många östtyskar levde ett bra “Svensson-liv” med familj, arbete och fritid. Många var stolta över att genom olika organisationer tillsammans bygga en jämlik socialistisk stat.

Problemet var att välståndet kom inte lika snabbt i den reglerade ekonomin. Västtyskland fick genom Marshallplanen ett rejält lyft och fart på ekonomin. Detta gjorde att mängd av välutbildade människor flyttade till Väst. Situationen blev ohållbar och ledde till ledde till att Berlinmuren byggdes och definitiv stoppade massflykten till väst.

När landet till slut föll samman var den bla en konsekvens av en ålderstigen och rigid ledning under Erich Honecker. Folket ville inte att landet skulle upphöra utan att man skulle utveckla det. Men det var för hotfullt för den åldrande Honecker som var allt mer oförmögen att läsa av vad landets befolkning vill ha och lösa deras problem.

Som hon skriver så är det segraren som skriver historia och i Västtyskland har man helt ignorerat DDR. Det ses som ointressant. Många östtyskar känner sig fortfarande om icke-sedda och som andra klassens medborgare. Att det fanns något gott i DDR, det här är inget som tas upp. Men frågan är om det nu har gått så lång tid att man kan börja prata om DDR igen. På den enastående bokhandeln Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin (i 4 våningar) fanns det när vi besökte den flera rykande färska böcker om Östtyskland.

Det finns ett begrepp, ostalgie, längtan till DDR. Motsvarande ord finns inte i något av de andra östländerna. Hoyer skriver att det handlar inte om längtan tillbaka det politiska systemet utantill minnen och dofter från ett svunnet land där allt inte var svartvitt.
Och Östtyskland har inte “försvunnit”. Hoyer skriver :There has always been a quiet hope that lingering differences in lifestyles,expectations and attitudes would naturally fade as the first generation of East germans born and raised after the unification play their part in society. And yet old faultlines are not disintegrating. Take a map showing patterns of almost anything in Germany and more often than not the old East-West faultlines will appear from voting, vaccine acceptance and obesity to language use, attitudes towards Russia och wine consumption. Like an afterimage that will not fade, the GDR´s imprint on Germany refuses to dissipate. (sid 418)

Men för västtyska kritiker och historiker är det inte okomplicerat. Både Katja Hoyers bok och Jenny Erpenbecks roman Kairos, som vann International Booker Prize, har hyllats runt om i världen men inte i Tyskland. I en intressant artikel i Guardian skriver den tyska journalisten Caroline Würfel om Erpenbeck och Hoyer.
https://www.theguardian.com/commentisfree/article/2024/aug/20/east-germany-culture-divide-socialist-republic

Some of the accusations made against Erpenbeck have been quite severe. One newspaper article described her work as offering “a benevolent, sometimes even loving view of socialism”. Another pointed out that Erpenbeck “grew up in a communist parallel world with all kinds of privileges” and would therefore portray the GDR as a “place of longing and hope”. None of it was meant as a compliment, but as proof of her delusional perspective.

Erpenbeck is not the only female writer accused of having a naive and deluded view of the GDR. The author and historian Katja Hoyer, 39, whose book, Beyond the Wall, was an international bestseller, received almost no praise in Germany, where the book was viewed as a work of fundamental ignorance and “not only disappointing but a real nuisance”. It has also been a shock for some that an ardent socialist such as Reimann and her story Siblings received a euphoric review last year in the New Yorker.

Jag kan verkligen inte göra denna mycket intressanta bok rättvisa med några få rader. Boken är spännande politisk historia. Det är också ett fint porträtt av landets invånare. Nästan vare kapitel börjar med en lite berättelse om en “vanlig” människas liv som skickligt vävs ihop i den stora politiska berättelsen. Hoyer som också är journalist skriver med en lätthet som gör att läsningen flyter på. Och boken är så intressant att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Och jag förstår min vän mycket bättre..=:)

Är du intresserad av Europas 1900-tal kan jag inte nog rekommendera denna mångfacetterade och oupphörligen intressanta bok.

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – SHARON BOLTON: NOW YOU SEE ME

Publicerat den av

Sharon Bolton (1960-): Now you see Me
Utgiven 2012
432 sidor
Corgi Books

För många år sedan läste jag Sharon Boltons utmärkta deckare En mörk och förvriden flod. Sedan dess har jag tänkt på att läsa mer av henne. Och nu, äntligen får jag säga efter avslutad läsning, blev det av. En resa till London inspirerade mig till att läsa en deckare som utspelar sig där och valet föll på Now you see me.
Det är den första i serien om Lacey Flint som var huvudperson även i En mörkt och förvriden flod.

Lacey är en ung oerfaren polis med en trasslig bakgrund, bl.a. med drogmissbruk och hemlöshet. Det är något som hennes kolleger vill ha nytta av när de skall försöka lösa en serie mord som verkar vara inspirerade av den legendariska seriemördaren Jack The Ripper som under sommaren 1888 mördade minst 5 prostituerade. Brottet har fortsatt att fascinera och det finns en hel industri kring detta om man skall tro Bolton.
Lacey har själv varit besatt av Jack The Ripper och har djupa kunskaper om de mord som begåtts. Kunskap som nu gör att Lacey mot sin vilja för en framträdande roll i utredning av dessa oerhört brutala mord.

Now you see me är en mycket välskriven och ganska ruggig deckare där historien långsamt får breda ut sig i över 400 sidor. Men Bolton håller mig på sträckbänken hela tiden. Intrigen tätnar och vi kommer närmre de olika personerna i berättelsen. Jag blir under läsningen gång allt mer fäst vi Lacey och berörd av hennes öde.

Historien tar sig många oväntade vändningar och slutet är just så spännande och gripande som man vill att deckare skall vara på slutet. Och den oväntade upplösningen är tillfredsställande. Så skönt när det inte slutar med ett jaså efter 400 sidor som de flesta deckarläsare varit med om.

Sharon Bolton har skrivit en hel drös böcker varav några till om Lacey Flint. Bolton har fått en hel hög utmärkelse också. Välförtjänt skulle jag säga även om jag bara läst två av hennes böcker.
Nu vill jag läsa fler!! Hur kommer det att gå för Lacey….?

Den finns på svenska utgiven av Modernista
https://modernista.se/bocker/nu-ser-du-mig

THERE IS SOMETHING ROTTEN IN THE STATE OF THE UNITED KINGDOM – ANDREW O´HAGAN: CALEDONIAN ROAD

Publicerat den av

Andrew O´Hagan:
Caledonian Road
Utgiven 2024
656 sidor
Faber & Faber

Caledonian Road är Andrew O´Hagans stora ”state-of-the nation”-roman som han arbetat med i många år. En bok jag sett fram emot att läsa och köpte så fort den kom ut.
Så här skrev jag om O’Hagan när jag läst hans föregående roman Mayflies, som jag inte kan förstå att inget svenskt förlag givit ut. En riktigt bra roman!
Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Huvudperson är den framgångsrike kritikern och akademikern Campbell Flynn. Han har ett gott liv med en begåvad fru, två barn det går mycket bra för, ett fint hus och rika vänner. Men är det så lyckat som det ser ut? Campbell är i skuld till sin barndomsvän, en vän som nu visar sig vara något en helt annan person än den Campbell känner. Vännen är på väg att åka dit för ekonomiska oegentligheter och sexuellt våld. Campbell har inga pengar att betala skulden med.
Hans ekonomiska kris har lett till att han skrivit en självhjälpsbok för män, bara för att tjäna pengar. Det heter Why Men Weep in Their Cars. (O´Hagan måste haft roligt när han kom på den titeln!) Men då han egentligen skäms för boken får Campbell den briljanta idén att låta en skådespelare utge sig för att vara och spela författaren. Det är det första av många misstag Campbell gör…

Campbell är mitt i livet och livet har inte blivit det han hoppats på. Han är en katt ibland hermelinerna. Campbell är, som författaren själv ,från enkla förhållande i Glasgow och är nu verkligen uppe i smeten. Men medan det verkar gå mycket bra för O’Hagan så skildrar Caledonian Road ett år då Campbell går under.

Men egentligen är det inte Campbell som är huvudpersonen Det är London. O´Hagan tar ett stort grepp och romanen rör sig mellan yppersta adeln, det korrupta politiska systemet, ryska oligarker som pumpar in pengar i London, unga rappare i Brixton, människosmugglare…. Och hur de på många sätt hänger ihop och är beroende av varandra.
Det London han skildrar stinker. Det håller på att ruttna inifrån. På samma sätt som Campbell är i en kris så är London det, med all korruption, kriminalitet, Brexit, fattigdom och sociala motsättningar…

Persongalleriet är omfattande och tack och lov finns det en förteckning i början av boken som jag fick gå tillbaka till flera gånger. Romanen är fylld av fart och energi. Vi hoppar fram och tillbaka mellan de olika personerna och temana i boken. O’Hagans prosa är elegant och han har ett bra flyt. Många scener är mycket välskrivna och jag har skrattat en del. Dialogerna är ofta klockrena. Ofta tänkte jag att detta känns som en tv-serie. Och det är inte negativ menat.
Men då han skildra så många olika grupperingar är det inte konstigt att vissa av dem inte riktigt funkar. Han är bäst när han beskriver överklassen, akademierna och politikerna. Han beskrivning av de ungas värld känns inte lika övertygande och dialogerna där inte lika klockrena.

Jag har läst mest mycket positiva recensioner i engelska tidningar.  Och romanen var med i slutomgången i det prestigefyllda Orwell Prize, som den fine författaren Hisham Matar vann.
Men när jag tittade på Goodreads är det många som höjer boken till skyarna men minst lika många som är mer eller mindre negativa.

Tyvärr måste jag sälla mig till de mindre positiva. Under långa stunder hade jag riktigt roligt under läsningen och drogs med i handlingen. Men över 600 sidor är mycket långt och mot slutet var jag ganska trött på boken och skummade texten. Det är för många trådar och för många teman.

När jag tänkt på boken efteråt så inser jag att även om inte gäller alla romanfigurer så var det många som var mer typer än verkligt levande. Klichéer är för starkt ord men kanske lite förutsägbara. Och O`Hagan säger egentligen inte så mycket nytt om sakernas tillstånd för dem som följt med utvecklingen i England de senaste åren.

Caledonian Road är dock på många sätt en rolig läsupplevelse men saknar det djupet som gör det till en riktigt bra roman. Likt en tv-serie som är bra på att berätta en historia men inte har det djupet som riktigt god litteratur har.

EN NY STARKT LYSANDE STJÄRNA PÅ DEN AMERIKANSKA LITTERÄRA HIMLEN – JOHN VERCHER: DEVIL IS FINE

Publicerat den av

John Vercher:
Devil is Fine
Utgiven 2024
272 sidor
Celadon Books

John Vercher är en amerikansk författare med två romaner bakom sig. Jag läste hans roman After the lights go out med stor behållning.

Jag är lat och snor förlagets sammanfattning av handlingen;
”Our narrator is haunted. Haunted by panic attacks, a failed relationship, alcoholism, an academic career that wants to define him by his Blackness, and the trauma of the recent death of his seventeen-year-old son, Malcolm. When a letter arrives informing him that his maternal grandfather has left Malcolm a plot of land, our narrator leaves his life behind and heads to the seaside of the Northeast, where his identity is shaken by the dark and haunting secret that lies beneath this inherited land.”

Romanen inleds med Malcolms begravning. Berättaren, som är namnlös, sitter i kön bakom likbilen. Framför honom sitter Vanessa, Malcolms mor. De var aldrig ett kärlekspar men bestämde sig för att behålla Malcolm som var ett resultat av en engångsföreteelse. Berättaren älskar Vanessa men det är obesvarat vilket gjort deras relation svår för Malcolm att hantera. I bilen sitter han i en inre dialog med Malcolm. Och det fortsätter han med hela boken. Han gör det för att försöka första och förklara allt som hänt, allt som gått fel trots den enorma kärleken han hyste för sin son. När den första av bokens många panikattacker kommer upprepar Berättaren ”I can’t breathe. I can’t sit up. We’re going to be late!” Det återkommer och jag undrade vad det stod för ändå till det dramatiska slutet.

Däremellan har vi denna mycket intensiva roman om hur Berättaren ärver en plantage vilket fullkomligt knockar honom. Att kan skulle bli ägare till en plantage där ett antal skelett från några slavar hittas. Att dras in i USA svåra koloniala historia. Varför har hans far, som han har en mycket svår relation med, testamenterat det till Malcolm? Men då Malcolm är död så ärver Berättaren det. Hans värld är i gungning.

Inte nog med det. Han håller på att förlora sin anställning på universitet då han inte lyckas komma med en ny roman efter hans första som nominerades till ett tungt pris. Hans agent ligger på honom också: Du kanske skall överge idéen du har nu och börja skriva på något mer utifrån ras-perspektivet säger hon. För det är det som publiken vill ha. Det gör Berättaren oerhört arg. Han börjar dricka för första gången på 17 år vilket ställer till det och ökar hallucinationerna och attackerna. Hans liv är helt enkelt i upplösning.

Vercher skriver så det känns kroppen när jag läser det. Och finns så många facetter och vinklingar i den här historien som jag inte kan ta upp. Men han knyter ihop det mycket fint.

Vercher förra bok tyckte jag var mycket bra. Med Devil is fine har ha tagit ytterligare ett steg till en annan nivå. Det finns mycket att tycka om. Vercher är en mycket skicklig författare och en utmärkt stilist med en förmåga att beskriva mänskliga beteenden och tillkortakommanden. I scen efter scen gestaltar han de små rörelser och skeenden som gör att vi inte kommunicerar med varandra, inte klarar att visa den kärlek som finns, utan hamnar i låsta positioner.
Liksom i förra boken är persongalleriet mycket övertygande och dialogerna klockrena.

Huvudpersonen är en komplex figur som det inte alltid är lätt att känna sympati för då han ofta beter sig klumpigt och självupptaget. Men den empati som Vercher har med sina karaktärer gör att man tar dem till sitt hjärta.

After the lights go out hade lite anstrykning av att vara en deckare och bedömes av många kritiker som sådan. Det finns inte här. Visst finns upptäckten av skeletten men vi får aldrig någon förklaring till varför de hamnat där och tystnaden runt det. Vercher vill inte skriva en spännande historia utan denna berättelse blir ett redskap för att diskutera de teman som fanns i förra boken. Rasismen och kolonialismen i den amerikanska historien och i samhället i dag. Att vara mulatt, varken svart eller vit, i ett land där du definieras utifrån ras. Om den ofta svåra relationen mellan far och son, både hans och hans egen far och hans och Malcolms. Svårigheten att nå fram till de som är oss nära och kära.

Vercher bygger upp berättelsen mycket skickligt. Texten är oerhört tät och har ett sug i sig hela tiden. Det är inte mycket till miljöbeskrivningar utan det mesta skildras genom Berättarens ögon, hans tankar och fantasier varvas med dialogscener med de han möter. Och det finns en befriande humor mitt i allt det mörka som lättar upp.

Att den är en roman med kvalitet visade sig för mig när jag läst säg 70% av den men insåg att jag pga. stress och andra åtaganden läst den för slarvigt. Så jag började om från början och romanen bara växte av det.

Det är bara att konstatera att jag är helt tagen av denna roman. Mot slutet så kände jag hur tårarna kom. Inte för att det är sentimentalt utan för styrkan i berättelsen och att hans sätt att skriva grep mig så starkt.

Fortsätter John Vercher att utvecklas i den här takten kommer han vara ett stort namn i amerikansk litteratur framöver.

EN MAGNIFIK BOK OM UPPTAKTEN TILL DET AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET – ERIK LARSON: THE DEMON OF UNREST: A SAGA OF HUBRIS, HEARTBREAK, AND HEROISM AT THE DAWN OF THE CIVIL WAR

Publicerat den av

Erik Larson:
The Demon Of Unrest: A Saga Of Hubris, Heartbreak, And Heroism At The Dawn Of The Civil War
Utgiven 2024
592 sidor
Harper Collins

Den amerikanske journalisten Erik Larson har skrivit ett antal populär-historiska bästsäljare. Jag läste hans lysande bok om Winston Churchill, The splendid and the vile (översatt till svenska, Det praktfulla och det onda, Modernista förlag).
Någon beskrev hans skrivande som ”narrative non-fiction”. Jag vet inte om vi har motsvarande uttryck på svenska men det fångar på pricken vad Larson sysslar med. Han är en riktig berättare och en god sådan.

När nu Larson återvänder med en tegelsten om tiden mellan Abraham Lincolns utnämning till president och slaget vid Fort Sumter (november 1860 – april 1861), som var startskottet till det amerikanska inbördeskriget (1861-1865), kastade jag mig över den. Min kunskap om amerikansk historia är obefintlig, men intresset har vaknat till liv av allt det som händer USA just nu.
Min historieintresserade far brukade citera filosofen Santayanas berömda ord ”Those who do not remember the past are condemned to repeat it”. Även om det är mycket som skiljer så påminner tudelningen och framförallt oförsonligheten och våldsamheten i det politiska klimatet mycket om perioden som Larson skildrar. Och han började skriva boken före stormningen 6:e januari skriver han i sitt förord.

Det finns hur mycket som helst skrivet om den har perioden. Det finns också mängder av av dagböcker och brev skrivna av politiker, militärer och vanliga människor. Ur dessa rika källor öser Larson och väver en väv på ett par hundra sidor. Persongalleriet är omfattande och flera av karaktärerna blir lika levande som i vilken bra roman som helst.

Även om boken primärt handlar om dessa få månader är första delen av boken en oerhört intressant och levande beskrivning av livet i South Carolina och ffa staden Charleston perioden före Lincoln blev vald till president. Charleston var slaveriets centrum i centrum. Larson skriver små minibiografier över några av de framträdande förespråkarna för slaveriet.

Slaveriet var förutsättningen för det enorma välstånd som de vita plantageägarna hade skapat. Och som de inte hade några moraliska betänkligheter mot. Ordningen var given av naturen och av vår herre. De hade stöd av många forskare och kyrkans män. Den svarta rasen var underlägsen men väl lämpad, till skillnad från de vita, för det hårda och förnedrande arbete som de utsattes för.
För de vita i Södern så var deras samhälle det mest lyckade på jorden. Och de såg med förakt på ”the Yankees” i norr.
De var oerhört stolta och kändes sig mycket kränkta av att inte respekteras. Och respekterade du inte slaveriet så respekterade du inte sydstaterna. Dessutom var de övertygade om att de klarade sig utan resten av USA då alla var beroende av deras bomull. De var både stora och stöddiga i sin kontakter med Norr.

I norr var motståndet mot slaveriet stort även om det självfallet fanns många som stödde det även där.
De ansåg att folk i Södern var barbarer. En engelsk journalist skriver om Lincolns inrikesminister Seward att has sade om att Sydstaterna var ”in every respect behind the age, with fashion, habits, level of thought and modes of life, belonging to the worst part of the last century.
Sedan lägger han till. But still he has never been there himself”!! (sid 384)

Båda sidorna avskydde mao varandra djupt.

När Lincoln valdes till president så fruktade Södern att han skulle avskaffa slaveriet, vilket Lincoln inte alls hade planer på. Det spreds massa falska rykten.Temperaturen steg till kokpunkten.
Lincoln var inte för slaveriet men accepterade faktiskt att de stater som hade slaveri skulle kunna fortsätta ha det. Däremot ville han inte att slaveriet skulle sprida sig till fler stater. Dessa nyanser gick sydstaterna förbi.

Rädslan för att inte få behålla slaveriet ledde till att flera stater bröt sig ut och bildade Confederate States of America.
(Till slut var South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, Texas, Virginia, Arkansas, Tennessee, och North Carolina.)

Fort Sumter

I berättelsens centrum är Fort Sumter som ligger i vattnen utanför Charleston. Där var Robert Anderson befälhavare och han är bokens huvudperson. Fortet är federal egendom och inget som South Carolina har att göra med. Men South Carolina, uppfyllt av stolthet sedan de lämnat unionen, vill att Anderson kapitulerar. Men inget kunde vara Anderson mer främmande. Fortet skulle försvaras till det yttersta. Men all hjälp som Lincoln skulle kunna ge Fort Sumter, mannar, vapen och förnödenheter, skulle ses som en krigsförklaring. Lincoln befinner sig i en rävsax!
Lincoln var oerhört rädd för att dra in landet i ett krig. Han räknar med att det som man i söder trodde skulle bli en liten skärmytsling troligen skulle bli ett mer omfattade krig. Och så blev det. Inte i något annat krig har så många amerikaner dödats som i det amerikanska inbördeskriget.

Mina enkla rader kan bara ge er en glimt av rikedomen i denna bok. Larson väver skickligt ihop det politiska livet, det militära livet och skildringar av slavägarnas liv. Det var oerhört intressant att läsa om deras sätt att leva och deras tankevärld. Jag förstår så mycket mer om det USA jag läser om tidningarna nu. Tanken att den endemiska rasismen i USA skulle försvunnit på denna korta tid är en naiv tanke. Denna ”Demon of unrest” som ligger i botten på så många konflikter i USA.

Larson är en säker stilist och prosan flyter elegant fram. Personerna och miljöer miljöerna blir verkligen levande. Även om det självfallet är år av studier bakom så känns det inte som en tung läsning. Kapitlen är ofta korta och han håller för det mesta ett bra tempo i berättelsen.

Min enda reservation är att ibland blir han lite väl förtjust i sin berättelse. Larsons noggranna beskrivning av alla steg fram till slaget om Fort Sumter gjorde att jag stundtals drunknade i detaljerna och lite tappade intresset. Men det är bara en radanmärkning. Detta är en mycket intressant och välskriven bok som jag verkligen kan rekommendera alla historeintresserade.
Och den är bara 470 sidor Resten är litteraturlistor m.m!

Nöjsam läsning!

EN PSYKOLOGISK DECKARE AV HÖGSTA KLASS – EVA DOLAN: THIS IS HOW IT ENDS (TILL DET BITTRA SLUTET)

Publicerat den av

Eva Dolan:
This is how it ends
Utgiven 2018
320 Sidor
Raven books
Svensk översättning: Till det bittra slutet (Modernista)

Longlisted For The Theakston Old Peculier Crime Novel Of The Year
Sunday Times Crime Book Of The Month
The Times Crime Book Of The Month
Mail On Sunday Thriller Of The Week

Eva Dolan upptäckte jag när Modernista gav ut hennes första roman Lång väg hem. Jag blev mycket förtjust och läste de tre efterföljarna. Mycket bra ffa, den fjärde boken Watch her disappear (Se henne försvinna).
Sedan glömde jag av henne. Köpte trots det This is how it ends när den kom men den har bara blivit stående i hyllan. Kanske för att det inte var en i serien med hennes två sympatiska detektiver Zigic och Ferreira, kanske för att en roman om husockupanter och politiska aktivister inte kändes så spännande för mig.
Så fel jag hade. Rejält fel.

Kort om intrigen:
Ella är en ung kvinna som rör sig bland politiska aktivister. De protesterar mot att staden exploateras, att hus rivs för att ersättas av lyxbyggen som bara rika kan bo i. Hon ockuperar ett av husen som skall rivas tillsammans med ett gäng udda individer. Med sorg ser hon hur många som lockas av erbjudanden att flytta för att huset skall kunna exploateras. Men Ella står fast i kampen och gör allt vad hon kan för att öka engagemanget genom att delta i olika insatser och vara aktiv på nätet. Hon skriver även om bok om det som sker.
Ella, till skillnad från många andra i den löst sammansatta rörelsen, har en medelklassbakgrund, och är doktorand. Hon har svårt att bli accepterad av kärnan bland aktivisterna.

Hennes vän Molly är, till skillnad från Ella en äldre (60!) kvinna med lång erfarenhet av politisk aktivism och har deltagit i en mängd demonstrationer. De har inte känt varandra länge men blivit nära vänner. Molly har varit viktig för Ella då hon hjälpt henne att bli accepterad i aktivisternas kärntrupp. Molly å sin sida har utvecklat nästan moderliga känslor för Ella och ser det som sin uppgift att hjälpa Ella och stötta henne så hon inte går fel i denna djungel.

Romanen inleds med att Ella har mingelparty inför lanseringen av hennes bok. Tyvärr slutar kvällen med att en man avlider och att Ella och Molly kastar ned liket i ett hisschakt. Nu står de där med ett lik på halsen och är panikslagna. Hur skall de komma undan lagens långa arm? Ella och Mollys liv har vänds upp och ned.

Boken är uppdelad i två delar. This is how it began och This is how it ends. Den första delen, som är större delen av boken, är mycket skickligt uppbyggd. I vartannat kapitel är vi i nutid och Molly för talan i jag-form. Vartannat kapitel är det Ellas berättelse vi läser, skriven i i tredje person. Men om Molly är i nutid så går berättelsen om Ella för varje kapitel ett steg bakåt i tiden tills vi når Ellas smärtpunkt. Det är oerhört elegant och skickligt gjort
När sedan Dolan knyter ihop det hela i andra delen gör hon det med oväntade vändningar och ett dramatiskt slut som fick mig att ha tårar i ögonen när jag stängde boken.

Jag blev förvånad när jag började läsa boken. Var hon verkligen så här bra?? Det minns jag inte. Hennes prosa är helgjuten. Med mycket säker hand målar hon upp miljöer och människor. Hennes insikt i denna subkultur, inte alltid fredlig, känns genuin och trovärdig. Deras sätt att tänka, motivera det de gör, även om andra kommer till skada, hur de tänker när de planerar aktioner. Lärorikt och intressant.

Men bokens absolut största behållning är de psykologiskt mycket inkännande och trovärdiga porträtten av Ella och Molly och deras komplexa vänskap. Långsamt mejslar Dolan fram dem. Och vi inser snart att allt inte är som vi tror. Båda två har hemligheter för varandra, båda två har saker de vill gömma undan. Men de är nu helt beroende av varandra om de skall undvika att åka i fängelse. Och deras vänskap som varit så stark börjar bli allt mer invecklad. Saker dyker upp som blir allt svårare att hantera. Misstron börjar sippra in. Är saker verkligen vad de utger sig för att vara?

Det var längesedan jag läste en bok där jag kom karaktärerna så nära. Ella och Molly är levande för mig och kommer att finnas kvar. Trots bokens långsamma tempo sitter jag som läsare helt fast i berättelsen. This is how it ends är helt enkelt en psykologisk deckare av högsta klass. Som vanligt fylld av Dolans starka engagemang för de som tillhör samhället lägre skikt. De som ingen bryr sig om. Dolan är en politisk deckarförfattare, inte tu tal om annat!

Alla hennes böcker fram till denna roman finns på svenska. Det har kommit två till men de har Modernista valt att inte översätta. Synd för Eva Dolan är en deckarförfattare i den högsta divisionen.

EN STOR AMERIKANSK ROMAN – PHILIP ROTH: KONSPIRATIONEN MOT AMERIKA

Publicerat den av

Philip Roth (1933-2018)
Konspirationen mot Amerika
”The Plot Against Amerika”
Utgiven 2004
På svenska 2005
408 sidor
Bonniers förlag

Det var länge sedan jag läste något av Philip Roth, en gigant i amerikansk 1900-talslitteratur. Uppemot 20 års sedan. Så synd inser jag.
Många var de som ansåg att han borde fått Nobelpriset. Samtidigt var han en omdiskuterad författare som en del kritiker uppfattade om misogyn. Inget av detta finns dock i denna roman om en amerikansk familj vars liv vänds upp och ned av historiens vingslag.

Roth har en mycket lång produktion bakom sig. Jag läste för många, många år sedan den intrikata Operation Shylock (1993) som jag tyckte mycket om. Men den stora Roth-upplevelsen är Amerikansk Pastoral (1997). Det anses vara hans mästerverk och det är en bok jag håller mycket högt. Den inledde hans storartade trilogi där Gift med en kommunist (1998) och Skamfläcken (2000) ingår. Den triologin vill jag nu läsa om efter att jag avslutat denna roman.

När Roth fick The Man Booker International Award skrev de “For more than 50 years Philip Roth’s books have stimulated, provoked and amused an enormous, and still expanding, audience. His imagination has not only recast our idea of Jewish identity, it has also reanimated fiction, and not just American fiction, generally. His career is remarkable in that he starts at such a high level, and keeps getting better.”

När jag öppnade Konspirationen mot Amerika så slogs jag omgående av vilken oerhört skicklig författare Roth är. Han tar mig i handen och drar mig in i berättelsen. Prosan är mjuk och böljande. Jag bara sugs med. Det ser så enkelt ut och därför förstår jag hur oerhört svårt det är.

Romanen är en kontrafaktisk berättelse där den berömde flygaren Charles A. Lindbergh (1902-1974), nazist och isolationist, vinner det amerikanska presidentvalet och slutar ett avtal med Hitler.

Berättarperspektivet är den vuxne Philips som minns hur det var för 8-årige Philip och hans föräldrar och bror. Roth skildrar den skräck som sprider sig i Newark, i den judiska arbetarklass och lägre medelklass-område där han är uppvuxen. Successivt börja Lindbergh införa företeelser hämtade från Nazi-Tyskland och många är det judar som vill flytta till Kanada. Philips pappa vägrar dock. Han vill inte att Lindbergh skall besegra honom.
Men Philip och hans familj bli allt mer påverkad av de politiska skeendena på sätt som jag inte skall berätta för att förstöra läsglädjen för er som vill läsa denna utmärkta roman.

När Trump valdes till president så var det många som sade att Roth hade varit profetisk som förutspådde detta. Vi trodde kanske att faran var över när Biden valdes men så det inte ut..än som vi vet…De som kanske tror att USA är landet som alltid satt friheten i första rummet har missat att i den amerikansk historia och inom de republikanska partiet länge har funnit antidemokratiska drag.

Dagens Nyheters utmärkte korrespondent Martin Gelin (få svenskar kan väl så mycket om USA i Gelin) skrev i veckan om två böcker som skildrar det draget i amerikansk politik. Jag tar två citat:
“Men i Jacob Heilbrunns nya bok ”America last” gör han ett övertygande argument för att rötterna till dagens nationalistiska höger tog form redan på 1920-talet, i reaktion mot USA:s roll i första världskriget och det tidiga 1900-talets historiska migrantvåg. Just kombinationen av isolationistisk utrikespolitik och främlingsfientlighet på hemmaplan formade det som då kallades ”America first”, en öppet fascistisk rörelse vars paroll återupplivats av Donald Trump.”…..

”Det som gör årets presidentval så riskabelt är att den auktoritära falangen av republikanerna, länge en högljudd minoritet i partiet, nu blivit en klar majoritet. Genom våldshot och trakasserier har de även tystat den minoritet av konventionella republikaner som finns kvar. Republikanen Liz Cheney, som tvingades lämna kongressen efter att ha kritiserat Trump, varnade nyligen för att USA ”går i sömnen mot diktatur.
Det enda som kan förhindra det är att varningarna tas på allvar.”
DN 24-04-15

Boken har sått i min bokhylla i många år. Och jag har inte velat läsa den så trött som jag varit på allt om Trump. Nu när jag gjorde det är jag glad. För den handlar om så mycket mer och har så många bottnar och är en stilistik njutning att läsa.
Roth har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, berörande, intressant, otäck, skrämmande och, eftersom det är Roth, rolig bok. Hans-Jacob Nilsson har överfört hans elliptiska prosa till en svenska som är så fin att jag inte alls funderar på att läsa den i original.

Den har även en resonansbotten när vi ser vad som händer med politiken både i Europa och Sverige. Med en svensk borgerlighet som har tappat sin själ och säljer sig billigt till det Sverigedemokraterna så ger det extra nerv åt läsningen.

ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Publicerat den av

Jennifer Johnston (1930-2025): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.

Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det, ”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville. Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

ANTIDEPRESSIV MEDICIN!! – P.G WOODHOUSE: LEAVE IT TO PSMITH

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Leave it to Psmith
Utgiven 1923
270 sidor
Denna utgåva
Penguin 1979

Varför läser jag inte mer P.G. Woodhouse? Under mina tonår läste jag en del. Efter ett långt uppehåll skrev jag 2011 om hans bok Jeeves in the offing som jag läste med stor glädje. Det var en utsökt bagatell. Att läsa Leave it to Psmith var ett ännu större nöje. Ja visst en bagatell men ännu mer genomarbetad och elegant.

Jag vet inte hur många yngre läsare idag som känner till eller läser Woodhouse. Han är den kanske främste “comic writer” som funnits i det engelska språkområdet, älskad över hela världen. Woodhouse var oerhört produktiv. Skrev över 90 romaner, massa noveller men även musikaler. Men jag undrar om han är ett namn för lite yngre generationer. Det hoppas jag för att läsa Woodhouse är en humörhöjare av rang, antidepressiv medicin helt enkelt. Och vem behöver inte det som det ser ut i världen nu?

Den värld Woodhouse målar upp är som en saga, en komisk Downton Abbey, en idyllisk överklassvärld med en stor samling mer eller mindre excentriska individer. Woodhouse arbetade länge på att snickra ihop intrigerna så de skulle vara vattentäta innan han satte sig att skriva. Han hade ofta flera romaner på gång samtidigt.

Romanen utspelar sig på Blandnings Castle, som var ett av de ställen, och individer, som Woodhouse återvände till. Jag tänker inte ge mig på att beskriva intrigen men här finns som vanligt en lätt bisarr samling karaktärer. Slottsägaren Lord Emsworth som inte förstår mycket om vad som händer, mest intresserad av sin stora trädgård och i ständigt krig med sin buttre skotske trädgårdsmästare. Hans son Freddie Threepwood som inte får ordning på något. En moster vars värdefulla halsband skall stjälas. Psmith (P:et är stumt) som utger för att vara en kanadensisk poet för att komma i närheten av Miss Halliday som skall arbeta på slottet och katalogisera biblioteket. Och där finns The Efficient Baxter, Emsworths bistre privatsekreterare som misstänker att Psmith är nog inte den han utger sig för att vara.

Ja nog om detta. Persongalleriet är som sagt rikt och stolligt. Att Woodhouse arbetade hårt med intrigen märks för den flyter på elegant med både väntade och oväntade vändningar. Men det som gör det till en så underbar läsning är, förutom det komiska i alla dråpliga scener och de snärtiga dialogerna, Woodhouse fantastiska språk. Han vrider och vänder på engelskan, pepprar det med underbara understatements och kluriga metaforer. Hur många böcker läser jag och skrattar högt på var och varannan sida?

Att läsa Woodhouse är en ren njutning. Jag får helt enkelt skylla mig själv som inte läst med av denna gigant inom engelsk humor. Unna dig glädjen att läsa Woodhouse. Du kommer inte ångra dig.

Och förresten, detta är 4e boken om Psmith men som vanligt med Woodhouse kan man dyka ner var som i hans produktion. Det är bara att hoppa i!

VINNARE AV CWA GOLD DAGGER FÖR BÄSTA DECKARE 2023 – GEORGE DAWES GREEN: THE KINGDOMS OF SAVANNAH

Publicerat den av

George Dawes Green (1954-)
The Kingdoms of Savannah
304 sidor
Utgiven 2022
Headline Book Publishing

George Daws Green är en amerikansk författare från Savannah, Georgia.
The Kingdoms of Savannah är hans fjärde bok sedan debuten med The Caveman’s Valentine (1994). Den belönades med det mycket prestigefyllda brittiska priset Crime Writers’ Association Golden Dagger för årets bästa deckare 2023.

En lugn kväll på den lokala baren Bo-Peep mördas den unge, vänlige och bipoläre Luke och hans vän ”Stony” en hemlös arkeolog försvinner. Man hittar liket av Luke innebränd i en hyresfastighet som ägs av en ökänd och illa sedd affärsman, Archie Guzman.

Alla antar att Guzman bränt ned huset för att få ut försäkringen, men inte kollat att det fanns någon i huset. Luke som också är en av de hemlösa i Savannah brukade få sova i hans tomma hus som en delbetalning för småjobb som han gjorde för Guzman.

På andra halvan i det segregerade Savannah finns Morgana Musgrove, är en av de mest respekterade och kanske fruktade kvinnorna i staden. Släkten Musgrove är högt upp i hierarkin i staden. Morgana är en fixstjärna i det översta skiktet i Savannah känd för sina stora tillställningar och sitt arbete med välgörenhet
Morgana är numera änka och hennes man efterlämnade ett antal olika företag, bland annat en liten knappast fungerande detektivbyrå med en anställd som inte är någon större stjärna.

Guzman kontaktar henne och erbjuder henne 200.000 dollar om hon tar på sig uppdraget att bevisa att han är oskyldig (vilket ingen tror, så hatad som han är av många) och 300.000 till om hon löser fallet med Luke och Stony.. Det är pengar som skulle göra gott för änkans ekonomi.
Morgana åtar sig uppdraget till familjens stora ilska. Morgana har fyra barn som alla har en svår relation med sin mor. Och den dysfunktionella familjen dras in i detektivarbetet.

Jag vill inte avslöja för mycket mer om intrigen och förstöra din läsglädje men kan lägga till att titeln The Kingdoms of Savannah anspelar på en lite känd episod från 1700-talet i Södern. Den är sann och inget som Dawes Green hittat på.

Ett av många pampiga hus i Savannah

Att läsa The Kingdoms of Savannah har varit ett nöje. Dawes Green är en utmärkt författare med en elegant prosa kryddad med slanguttryck och dialekter som ger färg till berättelsen. Han får Savannah att leva upp så det nästan kännas som om jag varit där.
Det är en stad som är ett populärt turistmål med känd för sin fina arkitektur och intressanta historia. Men Dawes Green visar inte upp det vackra turistiska Savannah. Han skildrar staden i hela dess komplexitet från genuina överklassmiljöer till livet bland de hemlösa.

Och historien är inte vacker trots alla försök att putsa på den. Som en röd tråd går Savannahs mörka historia med sin slavhandel. Att Savannah blev så rikt på sin bomull berodde på att de fick så mycket slavar från Afrika som gjorde att de konkurrerade ut de andra länderna.
Allt eftersom familjen Musgrove gräver kommer obehagliga sanningar fram.

Romanen har ett mycket stort persongalleri och det är en spännande samling individer han har skapat. Ffa porträttet av den dysfunktionella familjen Musgrove har många höjdpunkter. Dawes Green skriver utmärkt dialog och karaktärerna är trots deras många egenheter trovärdiga.

För mig är detta egentligen inte en deckare. Ja visst, deckarintrigen finns där som berättelsens motor, men är inte speciellt framträdande och blir aldrig riktigt spännande.
Boken är i stället en mycket välskriven och mångbottnad berättelse med ett färgstarkt persongalleri och med, som engelsmännen säger, “a great sense of place ”. Och som använder deckargenren som ett verktyg.

Över hela romanen finns ett hemlighetsfullt skimmer, som jag inte vet vad det är, men som ligger kvar efter avslutad läsning. Och på så sätt är det en spännande roman!

EN ROMAN OM THOMAS MANN – COLM TÓIBÍN: MAGIKERN

Publicerat den av

Colm Toibin (1955-):
Magikern
”The Magician”
Utgiven 2021
På svenska 20220810
Översättning: Erik Andersson
Norstedts

När jag såg att den fine irländske romanförfattaren och essäisten Colm Tóibín skulle komma ut med en roman om Thomas Mann (1875-1955) blev jag mycket nyfiken. Min läsning av Mann ligger långt tillbaka i tiden, men allteftersom mitt intresse för tysk litteratur ökat har jag tänkt på att återvända till honom. Men flera av böckerna är avskräckande tjocka och jag vet att det inte är lätt läsning, vilket gjort att jag inte kommit till skott.

Läsningen av Tóibín ligger närmre i tiden han underbara roman Nora Webster läste jag för ett par år sedan, men det är främst som en lysande essäist i London Review of Books som jag kommit i kontakt med hans skrivande de senaste åren.
Den första recensionen av det engelska originalet jag läste var mycket negativ så jag tappade intresset. När den sedan vann The Folio Prize blev jag åter sugen på att läsa den.

Magikern är roman där vi följer hela Thomas Manns liv. Från den mycket burgna uppväxten i Lübeck, genombrottet vid 25 års ålder med mästerverket Buddenbrooks (rekommenderas!) och Nobelpriset 1929. Äktenskapet med Katia Pringsheim som han får 6 barn med. Hur Mann går från att vara en mycket konservativ tänkare och krigsförespråkare till att i påtvingad exil bli den viktigaste rösten mot Hitler. Mann blev en symbol för det som var bra med Tyskland för resten av världen.
Magikern är också en intressant historisk exposé över de intellektuella som tvingades lämna Tyskland under andra världskriget. Persongalleriet är rikt.

Fokuset i romanen ligger mer på hans politiska engagemang och livet i hans kaotiska familj än på hans litterära bana. Och som en underström finns hela tiden Manns djupt instängda homosexualitet, hans dragning till unga vackra män. Något som var omöjligt att bejaka.,

Mann blev under sin livstid förmögen då hans böcker sålde bra. Och att intresset för hans verk finns kvar visar sig bland annat genom att Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus har de senaste åren kommit ut i nyöversättning på svenska.

Efter avslutad läsning är jag kluven till denna roman.Tóibín är en mycket skicklig författare. Hans språk, i Erik Anderssons eleganta översättning, är en njutning att läsa. Med några enkla penseldrag skapar han trovärdiga scener. Han har ett suveränt öra för dialog och allt det som ligger under ytan. Tóibín har ett stort intresse för familjer och syskon och vad de gör med varandra. Och hos Manns finns det mycket att hämta

Men romanen ligger snubblande nära biografin. Jag läste med stort nöje Tillmans Lahmes bok om familjen Mann  (Jag tänker inte berätta mer om familjen utan läs inlägget ifall du är intresserad, https://entravebocker.com/2017/08/20/jag-tror-inte-att-det-under-detta-arhundrade-funnits-en-familj-i-tyskland-som-varit-mer-betydelsefull-originell-och-intressant-an-familjen-mann-tillman-lahme-familjen-mann/)
Jag fann att romanen inte tillförde så mycket när de gällde de delarna. Och genomgående kände jag att jag läste med av en biografi än en roman.
Även om Manns dagböcker finns tillgängliga så var han en privat person som ingen verkar komma nära. Det borde ge författaren mycket spelrum, men i Magikerns så ligger Tóibín så nära det som är känt av Mann. Det blev nästan så att jag som läsare börjar undra hur vet han att Mann tänkte så? Vad är källhänvisningen? Och det är ju inte bra.

Dock, det var många partier i boken som jag tyckte mycket om, framför allt de om hans ungdomsår. Så det har varit en givande läsning trots allt. Jag har lärt mig mycket om Mann, hans liv och hans tid. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på att om att jag istället för att läsa Magikern skulle läst någon av Manns romaner och någon av de många biografier som finns om honom. Nu känns det, tyvärr, som om jag hamnat mellan två stolar.

 

ALAN PARKS LEVERERAR IGEN – ALAN PARKS: TO DIE IN JUNE

Publicerat den av

Alan Parks:
To die in june
Utgiven 230525
320 sidor
Cannongate

A woman enters a Glasgow police station to report her son missing, but no record can be found of the boy. When Detective Harry McCoy, seconded from the cop shop across town, discovers the family is part of the cultish Church of Christ’s Suffering, he suspects there is more to Michael’s disappearance than meets the eye.
Meanwhile reports arrive of a string of poisonings of down-and-outs across the city. The dead are men who few barely notice, let alone care about – but, as McCoy is painfully aware, among this desperate community is his own father.
Even as McCoy searches for the missing boy, he must conceal from his colleagues the real reason for his presence – to investigate corruption in the station. Some folk pray for justice. Detective Harry McCoy hasn’t got time to wait.

To Die in June blir den sjätte i Alan Parks serie om Harry McCoy i Glasgow på 70-talet. Alan Parks har genom åren blivit en riktig favorit. Och denna köpte och läste jag så fort den kom ut. Det är ingen annan författare jag gör det med.
Varje bok utspelar sig under ett par dagar i månaden som finns med i titeln.

Även To Die in June håller hög klass. Det som vanligt spännande och med en intrig som fångar läsaren. Som ni kan se av beskrivningen är det flera trådar som Parks arbetar med och boken är kanske något spretig. Trots detta läser jag med stort nöje. För Harry McCoy är en spännande karaktär som jag blir mer och mer fäst vid. Denna barnhemspojke som växte upp under hårda förhållanden. Harry vars bäste vän är en Glasgow värsta kriminella som Harry har känt sedan tiden på barnhemmet. Som får honom att ofta gå över gränsen när han behöver hjälp att lösa sina fall.

Harry är en väl beskriven karaktär som utvecklas genom böckerna. Så gör även den andra figurerna i romanen och det är ett nöje att återse dem bok efter bok.

Parks prosa är effektiv och hårdkokt men med fina kvaliteter. Med lätt hand ritar han upp stämningar och miljöer. Det stökiga, skitiga och segregerade Glasgow växer fram under hans penna. Jag börjar känna mig riktigt hemma i de allt annat än inbjudande miljöerna efter sex romaner.

Det bästa betyget jag kan ge är att jag redan ser fram emot boken som kommer heta något med Juli. Det kanske kommer hetta till ännu mer i sommarvärmen. Om det finns i Glasgow…

Tyvärr finns bara den första översatt till svenska men jag rekommenderar denna hyllade serie till alla som uppskattar en bra deckare. Man kan läsa denna fristående men du missar förstås många lager då du inte känner karaktärerna och deras historia. Så börja från början. Du kommer inte bli besviken.

En extra bonus. Här skriver Alan Parks om sin egna favoriter,
https://www.theguardian.com/books/2023/may/24/top-10-cops-in-fiction-alan-parks

Alan Parks tidigare böcker:

EN MÄSTERLIG DECKARE – S.A: COSBY: ALL SINNERS BLEED

Publicerat den av

S.A Cosby:
All sinners bleed
Utgiven 230606
352 sidor
Flatiron Books

S.A Cosby är ett relativt nytt namn på den amerikanska deckarhimlen. All Sinners bleed är hans fjärde bok och den tredje jag läser. Hans stjärna är i rakt stigande och denna lysande deckare bara bekräftar det. Jag hade förmånen att få ett förhandsexemplar och läste den för några månader sedan.

Jag gör det lätt för mig och kopierar vad Goodreads skriver om romanens innehåll.:
“Titus Crowne is the first Black sheriff in the history of Charon County. A former FBI agent and security expert, Titus came home to take care of his father and look out for his troubled younger brother. He ran for Sheriff to make a difference, especially in the Black community, which has so often been treated unfairly by the police.

But a year to the day after his election, a school shooting rocks the town. A beloved teacher is killed by a former student, and as Titus attempts to deescalate and get the boy to surrender, his deputies fire a fatal shot.

In the investigation, it becomes clear that the student they shot had been abused by the dead teacher, as well as by unidentified perpetrators. The trail leads to buried bodies—and secrets. While Titus tries to track down a killer hiding in plain sight, while balancing daily duties like protecting Confederate pride marchers, he must face what it means to be a Black man wearing a police uniform in the American South.”

Det är bara att konstatera att med All the Sinners bleed har Cosby nått ytterligare en nivå i
sitt författarskap. Det är en mycket spännande och välskriven bok med många bottnar. Det
finns en säkerhet och lugn i texten när han driver handlingen framåt. Han tar sig tid och det
vinner berättelsen på i både bredd och djup.
Cosby är en utmärkt stilist, skriver fin dialog och skapar mycket trovärdiga karaktärer, ned till
minsta biroll.

Till skillnad från de två tidigare jag läst är huvudpersonen inte en f.d. brottsling, en underdog,
som kämpar för att få rätsida på livet. Nej Titus är sheriff med tung meritlista från FBI. Det
ger Cosby möjligheten att skildra rasismen, den endemiska rasismen, i Södern ut en annan
synvinkel.

I grunden är boken en berättelse om de fruktansvärt brutala morden. En berättelse om gott och
ont. Om kärlek och hat.
Det är också berättelsen om Titus och hans trasiga familj. Titus som mördat en man under ett uppdrag men klarade sig genom att FBI skyddade honom. Fadern har genomgått en höftoperation och som bor med och tar hand om honom. Titus mamma dog för 25 år sedan och fadern sörjer fortfarande. Titus bror Marquis har mer eller mindre försvunnit även om han bor i Charon county. En sorg både för fadern och Titus

Cosby skildrar mycket skickligt livet i en djupt segregerad småstad i Virginia. I ett Södern där
religion på gott och ont mycket påtagligt påverkar de som bor där. Staten Virginia och det
fiktiva Charon County är lika mycket en huvudperson som Titus.

För mig börjar Cosby bli en framstående krönikör av livet i Södern. Där rasismen har djupa
rötter och priset för de svarta oerhört högt. Hans böcker blir tillsammans en sorgesång över
södra USA.

Ja detta är det bästa jag läst av Cosby och bland det bästa jag läst på ett bra tag.

Mer om Cosbys böcker. De finns på svenska.

EN HÅRDKOKT SKOTSK DECKARE – ALAN PARKS: MAY GOD FORGIVE

Publicerat den av

Alan Parks:
May god forgive
Utgiven 2022
378 sidor
Cannongate Books

May god forgive är den femte i serien om polisen Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Jag har varit ett stort fan sedan jag läste den första Bloody January. Förvisso föll den tredje boken Bobby March will live forever mig inte helt i smaken men tack och lov så var The April Dead riktigt bra  Jag,som du förstår håller han på att gå igenom årets månader i titlarna.

Ofta när jag läser recensioner av deckare skriver de alldeles för mycket. Jag vill inte veta något mer än om den är värld att läsa. Och i Alan Parks fall är svaret ett tveklöst ja. Med May god forgive fortsätter Alan Parks att skriva en mycket läsvärd serie deckare.

Lite kort om inledningen:
Vi är tillbaka i the underbelly of Glasgow, En frisersalong bränns med och flera oskyldiga kvinnor dör. Det är det är tre unga killar som gjort det och de jagas av både poliser och journalister. Varför tände de eld på salongen där bara unga kvinnor som inte tillhörde den kriminella världen. Harry McCoy och hans kolleger har inga riktiga ledtrådar att gå på. Trycket från pressen och allmänheten är mycket stor….

Det är lite mysigt att komma tillbaka till Parks Glasgow. Det börjar kännas lite hemvant trots att Parks Glasgow inte lär vinnas några skönhetspriser. Som vanligt att det skitit och gått. Det regnar hela tiden. Förutom att det är ett fall som kräver mycket av Harry så kämpar nu med ett magsår som hans ohälsosamma livsstil givit honom,  Som vanligt spelar hans gode vän Stevie Cooper, en vän sedan barndomen och djupt kriminell en stor roll i historien.

Skickligt vävar Parks ihop en intrig som är betydligt mer komplicerad än vad vi som först kunde ana. Persongalleriet är stort och med små penndrag bygger han elegant upp karaktärerna. Och lika mycket som Harry och Stevie är Glasgow en huvudrollsinnehavare.

Det är spännande, skitiga, roliga brutala och välskrivna deckare. Jag längtar redan efter nästa volym som väl bör komma under 2023.

Parks har fått eller blivit nominerad till priser. För denna fick han den prestigefyllda The McIlvanney Prize för årets bästa skotska deckare 2022..
På svenska finns endast den första i serien…Tyvärr..

EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

Publicerat den av

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.

EN MYCKET BRA DECKARE – ALAN PARKS: THE APRIL DEAD

Publicerat den av

Alan Parks:
The April Dead
400 sidor
Utgiven 2021
Cannongate Books

The April Dead är den 4:e volymen i Alan Parks serie om Glasgow under 70-talet.
Parks betar av månad för månad. Hans debut Bloody January var jag mycket förtjust i och imponerad av. En stark debut!
Det gällde även February´s Son som var riktigt gripande. Däremot fungerade inte Bobby March will live forever för mig. Jag tappade intresset för att läsa vidare. Det finns ju så många andra bra författare att läsa.
Men..när jag sedan läste på Mary Whipples fina blogg Seeing the world through books om hur mycket hon tyckte May god forgive, den femte helt nyutkomna delen, så beställde jag The April Dead.
(För övrigt: Mary, som jag nu mer är Facebook-kompis med, var en av de första bloggarna jag upptäckte för många år sedan. Mary har nu en imponerande samling recensioner. Rekommenderas. http://marywhipplereviews.com/)

Under ett par dagar slukade jag boken. Jag kommer självfallet inte skriva något om historien, den får du upptäcka själv. Men det var ett nöje att återvända till det skitiga och hårda Glasgow. Det 70-tal som målas upp är inte vackert. En stad med stor social misär och stora klyftor, en stad med hög kriminalitet och med mycket våld.

Mitt i detta finns Harry McCoy, en relativt ung polis från mycket svåra förhållande, utan illusioner och med en stor empati med de svaga. Harry har plågsamma minnen från uppväxten på barnhemmet. Där lärde han känna Stevie Cooper som förutom att fortfarande vara hans bästa vän är den kanske mest kriminelle av dem alla. I alla böckerna har deras vägar korsats på olika sätt. Deras vänskap och lojalitet sätts hela tiden på stora prov.

Allan Parks är en mycket skicklig författare. Handlingen är driven och i högt tempo. Kapitlen är korta. Men trots det så finns det ett lugn i texten som göra att det inte känns som han rusar.

Romanen har verkligen “a sense of place” som engelsmännen kallar det. Parks kan sitt Glasgow utan och innan. Romanens många karaktärer är trovärdigt skildrade och dialogen mycket välskriven. Det är helt enkelt en jäkla bra deckare.

Jag kan därför varmt rekommendera Alan Parks. Boken var med på ”the short list” på det prestigefyllda The Mcilvanney prize for Scottish crime book of the year

The McIlvanney Prize

Du behöver verkligen inte ha läst de tidigare för att uppskatta boken. Fast trots det rekommenderar jag dig att börja den första. Det ger förstås mer då. Den första delen är tyvärr den enda som finns i svensk översättning.
https://www.modernista.se/bocker/blodig-januari.
Den sålde väl för dåligt i detta stora utbud för att motivera vidare översättningar. Det är synd för er deckarälskare som inte vill läsa på engelska. Om ni köper boken så vem vet vad som kan hända….

För er andra det är bara att sätta tänder i denna fina serie. Jag har redan köpt nästa bok i serien och ser fram emot att åter träffa Harry och Stevie. För övrigt kan jag notera att var nog en av de få som inte fastnade för Bobby March will live forever med tanke på betygen på Amazon och Goodreads.

Nöjsam läsning.

Här kan du läsa vad jag skrev om de tre föregående:

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Publicerat den av

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Publicerat den av

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015
336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Publicerat den av

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Publicerat den av

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

S.A. COSBY LEVERERAR IGEN – S.A. COSBY: RAZORBLADE TEARS

Publicerat den av

S.A Cosby:
Razorblade Tears
Publicerad 2021
336 sidor
Flatiron books

S.A. Cosbys förra bok Blacktop Wasteland tyckte jag mycket om. Det var med glädje jag såg fram emot hans nya Razorblade Tears. Men skulle den vara lika lyckad som den tidigare undrade jag? Oron var obefogad. Crosby har skrivit ytterligare en utmärkt deckare.

Ike driver en trädgårdsfirma. Ike har varit ostraffad sedan han släpptes ut ur fängelset för 15 år sedan. Han rörde sig i hårt kriminella kretsar och har mycket blod på sina händer.

Nu lever han ett vanligt liv, lyckligt gift med Maya. De har en vuxen son, Isaiah som Ike älskar men aldrig kunnat acceptera. Sonen är homosexuell och gift med en Derek, en vit man. Deras relation har varit sårig och de har knappt haft någon kontakt sedan Ike kom ut ur fängelset.
Romanen inleds med att polisen knackar på och berättar att Isaiah och Derek är brutalt mördade.

På begravningen träffar han Dereks pappa Buddy Lee som Ike knappt är bekant med. Även Buddy Lee har ett långt brottsregister. Buddy Lee är “white trash” som lever i en trailer-park. Buddy Lee kunde inte heller stå ut med att hans son var homosexuell. Och nu står de där, två medelålders män fyllda av sorg och skuldkänslor.

När polisutredningen rinner ut i sanden lyckas Buddy Lee övertala Ike att de måste ta tag i det själva. Ingen av dem vill återvända till sitt kriminella liv och till den vrede som drev dem framåt. Nu har de inget val.

Alla de kvaliteter som fanns i Blacktop wasteland finns även i denna bok. Hur Crosby med några enkla pennstreck tecknar dessa psykologiskt trovärdiga figurer, bygger upp en scen eller beskriver en miljö. Prosan är primärt dialogdriven, med både skärpa, elegans och humor. Det är en gnistrande prosa som skapar ett sug i texten.

Temata från Blacktop wasteland känns igen. Att vara svart och fattig i sydstaterna i USA. Att hantera ett kriminellt förflutet. Att leva i ett samhälle genomsyrat av rasism. Diskriminering mot de som är annorlunda. Buddy Lee lär sig mycket om vad det är att vara svart i USA genom Ikes konfrontationer. Crosby problematiserar även rasismen med att visa hur starkt föraktet är band de svarta mot homosexuella.
Det är mycket våldsamma deckare men våldet känns inte onödigt utan logiskt utifrån karaktärernas liv och valmöjligheter.

Romanens huvudperson Ike kämpar med ett förflutet, likt huvudpersonen i Blacktop wasteland, som han inte vill tillbaka till. Det är också en historia om en sårig far och son relation. Och om kärleken i en familj präglad av faderns brottsliga förflutna.

Jakten på Isaiahs och Dereks mördare är ett sätt att bli en bra pappa i efterskott när allt är försent. De sörjer sina söner djupt. De inser båda hur mycket han älskat dem och vilket högt pris de fått betala genom att förskjuta dem. Det blir en resa där de båda fäderna inser att kärlek är kärlek oavsett ras och sexuell läggning. Det är mycket gripande.

Razorblade Tears är en lite längre berättelse än Blacktop wasteland. Cosby vågar ta ut svängarna lite mer. Lite mindre action och mer gestaltning. Den här boken är mer psykologiskt komplex och mer djuplodande än den föregående. Men lika spännande och jag avslutade boken med en liten klump i halsen.

S.A. Cosby är en mycket skicklig deckarförfattare som jag varmt rekommenderar.

ATT MÄTA UPP VÄRLDEN. MED LIVET SOM INSATS – NICK CRANE: LATITUDE -THE ASTONISHING ADVENTURE THAT SHAPED THE WORLD

Publicerat den av

Nicholas Crane:
Latitude -The Astonishing Adventure that Shaped the World
Publicerad 2021
272 sidor
Michael Joseph

Nicholas (Nick) Crane är en prisbelönt författare med lång verkslista och som även står bakom ett par dokumentärserier på BBC.
Crane har vunnit Thomas Cook Travel Book Award, ett av mest prestigefyllda prisen i den genren.

Boken handlar om de vetenskapsmän som 1735 gav sig över till Sydamerika för att genom mätningar se hur jordklotet var format. Något man inte visste då. Detta var oerhört viktigt för att få korrekta kartor. Det var ett projekt med mycket prestige i. De utmaningar som väntade dem kan avskräcka vem som helst. De få som överlevde kom hem först efter 10 år

Latitude var en bok som genast fångade mig. Jag har tidigare knappt läst något om 1700-talet. Inte heller om koloniseringen av Sydamerika. Jag är dessutom lite av en naturvetenskaplig nolla vilket först gjorde mig ännu mer intresserad av berättelsen, men som sedan visade sig vara lite problematiskt.

Crane skriver med ett härligt driv och lätthet. Med den vane skribentens säkra hand och med några få penseldrag har han förflyttat oss till 1700-talets Frankrike. Förberedelserna pågår för denna stora expedition som kom att pågå under många, många år och vara fylld av eländiga strapatser och fantastiska upptäckter. 
Det blir en härlig äventyrsberättelse. Förutom de oerhörda svårigheter som expeditionen genomlider för att kunna genomföra sin forskning skildrar Crane de stora motsättningarna som finns mellan expeditionens ledare. Dessa oerhört begåvade och egensinniga män. De var tvungna att samarbeta men drog väldigt ofta år olika håll.

Ett problem, förutom de vetenskapliga trätorna, var bland annat att då de var ute under mycket lång tid tog pengarna ofta slut. Eller att en resa tagit så lång tid att de inte ett färdmedel som kunde transportera dem vidare. Detta gjorde att de ofta var i händerna på ortens politiska makt som ibland stötte dem, men ibland inte. Trots att de var på uppdrag av både den franska och spanska kungen. Det krävde en diplomatisk skicklighet som ofta inte fanns utan det slutade många gånger i mindre katastrofer.

Lokalbefolkningen såg skeptiskt på dem. För invånarna i Quito, Ecuador, där större delen av boken utspelar sig var det en självklarhet att de egentligen var på jakt efter deras guld. Det vetenskapliga begrep de sig inte på 

Jag blev helt förvånad över vad dessa män under långa perioder utsatte sig för att kunna göra sina experiment. Strapatserna är oändliga under vedervärdiga förhållande. På höga höjder, under svinkalla dagar och nätter, väntade de på att förhållandena blev lämpliga för att de skulle kunna göra sina mätningar. Oftast gick de därifrån tomhänta. Eller i Guayaquil där insekterna gjorde att det nästan inte gick att överhuvudtaget vara, dag som natt.
Vid ett tillfälle åkte en av ledarna för att ordna mer pengar till Lima i Peru. En nätt och strapatsrik utflykt på 5 månader!

Det har varit helt fascinerade att dyka ned i den här tiden och den här delen av världen, till stor del okänd för mig. Det blev många studier på google maps. Tyvärr gjorde min okunskap inom naturvetenskap att jag ibland svårt att förstå vad de egentligen gjorde. Experimenten gick mig lite förbi.

Cranes bok är, förutom en färgstark och hisnande skildring av en expedition, en idéhistoria om vetenskapen på 1700-talet. Mycket intressant. Påminde mig Daniel Kehlmans berömda roman om Humboldts, Världens mått som jag läste för många år sedan.
Latitude är helt enkelt en mycket trevlig, underhållande och lärorik stund i läsfåtöljen som jag varmt kan rekommendera.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

Publicerat den av
9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Publicerat den av

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth på G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

VILSE I KYLAN – DAVID YOUNG: STASI WINTER

Publicerat den av

David Young:
Stasi Winter
Utgiven 2020
368 sidor
Zaffre Publishing

Det är med stigande glädje som jag följt David Youngs serie om den östtyska polisen Karin Müller i 70-talets DDR. Böckerna har blivit bättre och bättre och den fjärde Stasi 77 var en fullträff och gripande berättelse.

Stasi Winter är alltså den femte Young har skrivit. Han har publicerat en sjätte The Stasi Game som visst är fristående från sviten av de fem föregående.

I Stasi Winter känns det som att han vill sammanfatta och avluta serien. Personer och händelser från första boken Stasi Child återkommer och kastar sin skugga över händelserna i boken. Och till skillnad från i de tidigare böckerna refererar han onödigt mycket till vad som hänt i de tidigare böckerna. Det gör att läsare av Stasi Winter med gott minne får väl många spoilers.

De som vill läsa om handlingen hittar det på andra ställen på nätet. Efter avslutad läsning får jag konstatera att detta var den absolut svagaste boken i serien med en historia som var lite för otrolig och alldeles för utdragen. Och den engagerade mig tyvärr inte. Young går vilse i den smällkalla vinter på Rügen 1979.
Det var med sorg som jag lade ned boken och kände att detta var riktigt tråkigt. Till skillnad från när jag avslutade Stasi 77 starkt berörd.

Låt inte detta avskräcka dig från att läsa de andra i serien. Och även denna bok får höga betyg på Goodreads och Amazon. Men jag är alltså av en avvikande mening.
Synd på så rara ärter.

HÖGOKTANIG SPÄNNING – NEIL LANCASTER: GOING DARK – A TOM NOVAK THRIILER

Publicerat den av

Neil Lancaster:
Going Dark – A Tom Novak Thriller
Utgiven 2019
312 sidor
Burning Chair Publishing

Neil Lancaster är en ny upptäckt för mig. En upptäckt som ger mersmak. Vem är han?
Jag kopierar från hans hemsida: ”I joined the RAF in 1983 where I served as a Military Policeman for six years, in the UK, Germany, Cyprus and the Falkland Islands, mostly as a patrol dog handler. In 1990 I joined the Metropolitan Police where I worked in a number of roles as a Detective investigating the most serious of crimes in the capital and beyond. I was a covert policing specialist using all sorts of tactics to obtain evidence against murderers, human traffickers, drug dealers and fraudsters”
https://neillancastercrime.co.uk/about-me

Lancaster har nu skrivit tre böcker om Tom Novak, en före detta militär som nu arbetar som polis. Uppenbart baserade på egna erfarenheter. Going Dark är den första i trilogin.

Tom Novak är, efter flera år som polis där han mest arbetat med tung kriminalitet och ”undercover”, fast på ett kontorsjobb. Han tänkte det var bra för karriären men det tråkar ut honom. Han saknar spänningen på fältet. Tom blir kontaktad av en kollega som vill att tar en paus från sitt kontorsjobb för att infiltrera en oerhört våldsam serbisk familj, Branko, som tillsammans med en nigeriansk advokat ägnar sig åt människosmuggling. De lurar unga flickor från Balkan med löften om jobb. Sedan tvingar de dem att gifta sig med män som behöver arbetstillstånd för att få stanna i Storbritannien. De tvingas också att prostituera sig för att få tillbaka sina pass. En riktigt obehaglig verksamhet som säkert har verklighetsbakgrund.

Tom heter egentligen Tomo och är uppvuxen på Balkan men blev föräldralös under kriget och tvingades fly landet. Hon kom till Skottland som 12-åring, där han växte upp. Tom är alltså den perfekta infiltratören. Sakta börjar han ta sig in i den oerhört brutala värld som Brankos härskar i. Jakten kan börja.

En vanlig klyscha när man pratar om intensiva läsupplevelser är att boken inte gick att lägga ned. I detta fall var det så för mig. Gong Dark är en mycket lyckad spänningsroman. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Karaktären Tom Novak är väl beskriven och trovärdig. Lancaster verkar verkligen veta vad han skriver om när beskriver polisarbetet, tacka tusan för det. Och han har byggt en mycket spännande och intrikat intrig.

Jag blev också förvånad över hur bra han skriver. Lancasters prosa är effektiv med bra dialog. Han bygger upp scenerna väl. Det fanns inte en sekund under läsningen av dessa 300 sidor som jag kände att mitt intresse minskade. Eller att det kändes konstruerat. Visst det är det lite av en pojkbok, som att se en Jason Bourne film, men herregud så underhållande den är.

Nöjsam läsning!

EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. COSBY: BLACKTOP WASTELAND

Publicerat den av

S.A. Cosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Cosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Cosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Cosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Boken har både i New York Times och The Guardian som en av de bästa deckarna under 2020. Jag kan varmt rekommendera er att läsa S.A. Cosby.

EN DEBUT DET SPRAKAR OM – SALLY ROONEY: CONVERSATIONS WITH FRIENDS

Publicerat den av

Sally Rooney (1991-)
Conversations with friends
Utgiven 2017
320 sidor
Faber & Faber
Finns översatt till svenska och
utgiven av Bonniers.

Det är inte bara jag som blivit golvad av tv-serien baserad på Sally Rooneys hyllade roman Normala människor. Kritikerna i England gav den högsta betyg och flera i min närhet pratade om den. När jag väl såg den blev jag djupt gripen (Finns på Svt Play fram till 1/11).

Sally Rooney är sedan ett par år en ung lysande litterär stjärna och jag blev så tagen av tv-serien att jag omgående vill läsa romanen. Valde trots det att börja med hennes debut Conversations with friends som kom 2017. Den nominerade till flera pris och Rooney blev Sunday Times Young writer of the year.

Romanen handlar om Frances och hennes väninna och tidigare partner Bobbi. Den introverta Frances skriver poesi och tillsammans med den extroverta Bobbi har de spoken-word uppläsningar. De är i 20-årsåldern.
På en uppläsning möter de betydligt äldre par, dvs runt 30! Melissa och hennes man Nick. Melissa är etablerad fotograf och skribent. Nick är skådespelare, ser oerhört bra ut, men har inte egentligen fått fart på sin karriär.
De bjuder hem Frances och Bobbi till sitt eleganta hem i en fin del av Dublin. Frances som kommer från enkla förhållande, till skillnad från Bobbi, fascineras av deras hem och deras liv. Hon blir också mer och mer förtjust i Nick. De inleder trevande en relation.
Bobbi är betagen i Melissa och det är besvarat. Tillsammans hamnar de i någon form av menage-à-quatre där kärlek, vänskap och makt blandas i en salig röra som på djupet kommer påverka alla fyras liv.

Det är bara att konstatera att jag blev imponerad av denna debutroman. Titeln Conversations with friends är talande. Det är Frances som för ordet och romanen ses utifrån hennes perspektiv. Boken består mest av dialog, en del mail och Frances tankar. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar. Vi är i Frances huvud större delen av romanen.

Boken är en njutning att läsa. Rooney är en mycket begåvad författare som skriver intelligent, roligt och knivskarpt om kärlek, vänskap och om att bli vuxen på 2010-talet. Det sprakar om dialogen där högt och lågt blandas, estetiska och filosofiska diskussioner, verbala tuppfäktningar och nära intima samtal.
Rooney är marxist och som i Normala människor är även klass en viktig fråga. Det ligger där som en underström hela tiden.

Det är en klyscha, men när jag börjat på boken kunde jag inte sluta läsa. Som med Lydia Sandgrens Samlade verk. Inga jämförelser i övrigt. Men jag kan inte låta bli att bli förundrad över att två av de bästa romanerna jag läst på länge är är debutromaner av kvinnor i 30-års-åldern. Jag kanske borde se över mina läsvanor?

Jag hoppas du läser dem båda.

 

FÖRSTA BOKEN I SERIEN OM JASON LAMB – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Publicerat den av

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

TOPPKLASS!! – DAVID YOUNG: STASI 77

Publicerat den av

David Young (1958-)
Stasi 77
Utgiven 2019
384 sidor
Zaffre Publishing

Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i David Youngs serie om Karin Müller, polis i den östtyska Volkspolizei (Folkets polis) 70-talets Östtyskland,
Young som var journalist på BBC i 25 år, gick en universitetskurs i skrivande och skrev där Stasi Child som fick det mycket prestigefyllda  2016 CWA Endeavour Historical Dagger för årets bästa historiska deckare. Sedan kom Stasi Wolf och A Darker State som även de nominerades till fina priser. Efter Stasi 77 har Young skrivit Stasi Winter och i höst publiceras The Stasi Game.

Karin Müller får avbryta en efterlängtad semester i Bulgarien där hon och hennes farmor är med Karins små tvillingar. Hennes chef är fåordig om varför hon skall komma tillbaka.
Väl tillbaka i Berlin skickas hon och hennes kollega Tilsner till Karl-Marx Stadt (numera Chemnitz) längst ned i forna Östtyskland. En hög chef i det partiets lokalavdelning har blivit mördad. Han har blivit instängd i ett rum där en brand startats och kvävt honom. Karin börjar sin undersökning men Stasi (ministeriet för säkerhetstjänsten) sätter genast käppar i hjulet och förhindrar Karins utredning.
Samtidigt märker Karin att Tilsner beter sig konstigt är frånvarande och engagerad i utredning. Hennes tidigare misstänksamhet mot vart Tillser har sin lojalitet väcks till liv.

När sedan ett liknande mord sker vill Müller utreda vidare men Stasi är hela tiden där och försöker förhindra att sanningen kommer fram. Det visar sig att det finns spår tillbaka till en fruktansvärd massaker av krigsfångar som skedde bara några dagar före krigets slut.

Växelvis får vi följa den vedervärdiga fångtransporten utifrån ögonen på en fransk krigsfånge och en alltmer frustrerad Karin Müllers kamp mot klockan och ett obstruerande Stasi.

Stasi 77 är en mycket bra roman. Miljöbeskrivningen är utmärkt och gestaltningen av att leva under ständig kontroll från Stasi känns som i de tidigare romanerna äkta. Så även personbeskrivningarna och dialogen. Men med Stasi 77 har Young  lyfts sig en nivå till. Skildringen av fångtransporten genom ett krigshärjat Tyskland på väg att förlora kriget fram till det dramatiska slutet är känslomässigt mycket stark läsning. Jag är också tagen av gestaltningen av den franske fången.
Och när bitarna för hela historien faller på plats kan jag inte annat än beundra Youngs deckarbygge. Hur han byggt intrigen över de hittills fyra böckerna. Det går att läsa Stasi 77 fristående, men för att de skall bli så drabbande som det blev för mig behöver du ha följt karaktärerna i de tre föregående böckerna

Young är översatt till elva språk men obegripligt nog inte till svenska. Det är en serie atmosfärrika, välskrivna och gripande deckare som verkligen förtjänar sina läsare.

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)
Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group

Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.
Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Publicerat den av

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Publicerat den av

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Publicerat den av

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Även om denna bok inte höll måtett kan jag varmt rekommendera de två första i serien.

/reviderad 210816

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Publicerat den av

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister. Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.

Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka vilket han dock lyckas mycket bra med.

Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutligen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med starka scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess förödande konsekvenser. De skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Dessa två spår saxar Larson mycket skickligt mellan när han driver sin berättelse framåt. Mitt i allt det hemska finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism. Churchill som ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, det är en riktig bladvändare. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Nöjsam läsning.

/reviderad 210816

 

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – DAVID YOUNG: A DARKER STATE

Publicerat den av

David Young (1968-)
A Darker State
Utgiven 2018
384 sido
Zaffre Publishing

A Darker State är den tredje boken om Karin Müller, polis i Volkspolizei (Folkspolisen) i Östtyskland på 70-talet. Jag har tyckte mycket om de två första böckerna, Stasi Child och Stasi Wolf, som blivit succéer i Storbritannien fått priser och översatts till många språk. Tyvärr inte till svenska.

A Darker State tar vid efter Stasi Wolf. Karin är tillbaka till Berlin. Nybliven mamma till ett par tvillingar och på mammaledighet. Hon har inte lust att avbryta ledigheten. Men ett erbjudande om en flott lägenhet, befordran till major med ansvar för en avdelning som skall arbeta med brott som bör hällas i det fördolda för allmänheten och möjligheten att åter få arbeta med sin parhäst Werner Tilsner gör att Karin inser att hon har egentligen inte någon möjlighet att tacka nej

Snart kopplas de in på ett brutalt mord på en ung man som hittats i närheten av Frankfurt an der Oder, nära polska gränsen, med en sportsocka nedtryckt i halsen och höga nivåer av testosteron i blodet. Han visar sig inte vara det första offret. Och han visar sig vara homosexuell. Det är inte ett brott i Östtyskland som vill framstå i ett progressivt skimmer men som ändå anses vara något av en sjukdom.

David Young

Snart visar denna utredning krocka med vad Ministeriet för rikets säkerhet och underrättelsetjänsten Stasi vill att de skall rota i. Utredningen får oanade konsekvenser för Karins liv och familj. Den visar att ingen står fri från Stasis tentakler som finns på de mest oväntade ställen.

Jag har som varit varit mycket förtjust i två föregående böckerna och detta är inget undantag. Young har åter skrivit en riktig bladvändare som känns både psykologiskt och historiskt trovärdig.
Han målar upp livet i DDR i gråa men sannolika färger. Karin Müller ser att det som Stasi och polisen gör inte alltid är det rätta men tror på staten och partiet. Hon kan inte se att det hon vet om livet i väst gör att det är bättre. Bara annorlunda.
Jag tycker om samspelet mellan Kain, hennes partner Tilsner och rättsmedicinaren Jonas Schmidt som i denna bok dras in mer i handlingen än tidigare.

David Young som har varit verksam som journalist skriver en flyhänt prosa. Han kan strukturera sin berättelse och vrida och vända på den på ett trovärdigt sätt i lagom tempo.
Det är intressant när han i förordet skriver om vad vilka faktiska skeenden i Östtyskland han utgår ifrån och vad han har hittat på.

Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl börjat på den.
Till min stora glädje finns det två delar till. Stasi 77 och Stasi Winter. Det är för mig obegripligt att inget svenskt förlag snappat upp denna intressanta och mycket spännande serie av välskrivna deckare.

/Reviderad 210819

 

NÄR VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR DIKTEN – BEN MACINTYRE: THE SPY AND THE TRAITOR – THE GREATEST ESPIONAGE STORY OF THE COLD WAR

Publicerat den av

Ben MacIntyre (1963-)
The Spy And The Traitor –
The Greatest Espionage Story Of The Cold War
Utgiven 2018
384 sidor
Penguin

Någon gång händer det att en person får stor inverkan på världshistorien. Frågan är om inte Oleg Gordievsky är en sådan person. När NATO 1983 skulle genomföra övningen ABLE ARCHER var makthavarna i det av paranoia helt genomsyrade sovjetiska ledarskapet övertygade om att det inte var en övning utan att Nato skulle attackera. Genom Gordievskys insatser förstod NATO att Sovjet tog det på allvar. Detta var obegripligt för NATO, men de gjorde justeringar av övningen och hotet avvärjdes.
Ni som sett den utmärkta serien Deutschland 83 minns kanske hur huvudpersonen Martin Rauch spelad av Jonas Nay försökte övertyga ledningen i DDR att ABLE ARCHER var en övning, inte på riktigt.

Ben MacIntyre, engelsk historiker och journalist har publicerat ett antal böcker om underrättelsetjänsten. Jag läste med mycket stort nöje hans mästerliga bok om Kim Philby:
A spy among friends.
The Spy and the Traitor är hans senaste bok. Boken var på “the short list” till det mest förnämliga priset för facklitteratur i Storbritannien The Baillie Gifford Prize. (Som det året vanns av Sergei Plokhy för Chernobyl: History of A Tragedy).
Den svenska översättningen kom ut på höstas på Historiska Media.

Oleg Gordievsky

Oleg Gordievsky föddes 1938 rätt in i KGB. Hela hans familj var KGB. Hans far och hans storebror. KGB var som en stat i staten som reglerar dess medlemmars liv in i detalj.
“At the height of its power, with more than one million officers, agents and informants, the KGB shaped Soviet society more profoundly than any other institution (sid 7).

Gordievsky var intelligent, ambitiös och duktig på idrott. Att tillhöra KGB var något som medförde respekt. Samtidigt som många fruktade dem var det för det sovjetiska folket “a bulwark against Westen inperialist and capitalist aggression, and the guardian of Communism (sid. 8)
Det var naturligt för honom att börja arbeta hos dem.

Redan som ung fick Gordievsky resa utanför Sovjet för uppdrag inom KGB. Han fick smak av livet utanför Sovjet. Det börjades sås frön av tvivel hos honom. Prag-invasionen 1968 var det som fick bägaren att rinna över. Oleg bestämmer sig för att bli dubbelspion. Han var inte allt intresserad av pengarna utan han vill förändra systemet inifrån. Han kom att betala ett högt priset både för sig själv för sin fru och barn.

Detta är början till det som Macintyre kallar “the greatest espionage story of the cold war”. Gordievskys första placering utomlands är i Danmark. Han älskar livet i Köpenhamn Med sitt stora intresse för kultur finns här mycket som han inte kan ta del av i Sovjet.
KGB är en organisation och en hierarki som präglas av rädsla och paranoia. Med sin nya roll som dubbelspion måste han balansera på en slak lina. Han måste leverera till KGB fast hans egentliga arbetsgivare är brittiska MI6.
Med både skicklighet och tur lyckas han göra karriär inom organisationen och är till slut högsta chefen på KGB i London, en mycket prestigefull post.
MI6 kan kan knappt tro sin lycka. De har en källa som kan KGB utan och innan och som i detalj kommer ihåg och kan överlämna information till britterna. Det viktigaste var dock inte de faktiska uppgifter han gav dem, utan insikten om hur de tänker. Ert exempel var hur han skrev ett ”manus” åt Margaret Thatcher när hon skulle träffa Michail Gorbatjov. Ett möte som trots deras skilda åsikter blev en succé.

Efter några år bli han plötsligt hemkallad till Moskva och förstår att han är under lupp. Vem kan ha förrått honom? Långt senare får han reda på att det är Aldrich Ames.

Aldrich Ames

Ames var en amerikansk agent på dekis som blir dubbelagent för att kunna leva det goda livet. Att det kostade många agenters liv verkar inte ha spelat någon större roll. Gordievskys förakt för Ames är stort. Gordievsky gjorde det av ideologiska skäl, för friheten. Ames gjorde det för att kunna köpa en ny bil. Ames sitter nu i fängelse för resten av sitt liv

Gordievsky tror nu att klockan är slagen. Paradoxalt nog, eftersom KGB inte är 100% säkra, så tar de inte bara livet av honom utan han utsätts för förhör och andra hemskheter. Han får bo i sin lägenhet och bevakas dygnet om för att se om han avslöjar sig.
Trots detta lyckas MI6 genomföra det ingen trodde vara möjligt, att smuggla ut Gordievsky ur ett land med en enastående övervakningsapparat. Att den oerhört komplicerade operationen, som gick under namnet Pimlico, lyckades är helt fascinerande att läsa om. Det var nära att gå snett många gången men de hade marginalerna på sin sida.

Idag lever Gordievsky umder ett annat namn, fortfarande under dödshot från KGB som aldrig kommer förlåta honom, någonstans i England under bevakning 24 timmar om dygnet. Han har fått mängder av utmärkelser för sitt arbete.

Har man det minsta intresse för kalla krigets historia och för underrättelsetjänsten är denna bok ett måste. MacIntyre är väl förtrogen med sitt ämne. MI6 arkiv är stängda. Underlaget till hans bok är samtal med Gordievsky och lustigt nog information från både personer inom KGB och CIA

Jag blir helt fascinerad av att läsa om denna värld i det fördolda. Alla avvägningar som måste göras, politiska och säkerhetsmässiga, hur de arbetar med en agent för att skydda honom, alla koder och komplicerade scenarier som krävs bara för ett möte, relationerna mellan agenten och den som är hans ”runner”,
Det är en värld med ett särpräglat persongalleri på båda sidorna. Många högt begåvade och stundtals mycket udda människor som sökt sökt sig till denna skuggvärld och för ett krig i det fördolda. MacIntyre, med sin stora kunskap och journalistiska talang, gör detta till en mycket spännande läsning.
Ja man kan verkligen säga att verkligheten i detta fall överträffar dikten. Det är en välskriven och mycket spännande bok i samma klass som den bästa spionroman du kan tänka dig. Om inte ännu bättre!

 

SPIONEN SOM KOM TILLBAKA – JOHN LE CARRÉ: A LEGACY OF SPIES

Publicerat den av

John Le Carré (1931-)
A legacy of spies
Utgiven 2017
272 sidor
Viking

Hösten 1985 låg jag, under en längre resa som backpacker i Asien, krasslig på ett hotellrum i staden Xian i Kina. Jag läste en bok som fångade mig helt. Vem är det som är Mullvaden, dubbelagenten för Sovjet? Skulle George Smiley lyckas lura fram honom? Jag läste alltså John Le Carrés klassiska Tinker Tailor, Soldier Spy (Mullvaden) från 1974.
Det var bara det att jag hade några år tidigare sett den fina tv-serien  från 1979 där Sir Alec Guiness gör en legendarisk tolkning av George Smiley. Jag visst alltså vem det var som var Mullvaden, men kunde ändå inte sluta läsa.

Sir Alec som George Smiley

John Le Carrés deckare är klassiker i genren. Ingen har som han skildrat underrättelsetjänsten under kalla kriget. Hans stora genombrott var ju The Spy Who Came in from the Cold, Spionen som kom in från kylan, där George Smiley har en liten men viktig roll. Jag skrev om den här

Böckerna om Smiley avslutades med Smileys People, Vinnare och förlorare, även den filmatiserad med Alec Guiness, Smiley lyckas där till slut fånga sin motsvarighet på den sovjetiska sidan, den briljante Karla.
Eller var det slut? För två år sedan förvånade den då 86-årige Le Carré den litterära världen med att ge ut A Legacy of Spies, Spionernas arv, där Smiley kommer tillbaka. Dock i en mindre men viktig roll. Den hyllades stort i Storbritannien.

Boken handlar om Peter Guillam, Smileys högra hand och medhjälpare. Han har gått i pension och lever ett gott liv i Frankrike. En dag får han ett brev där han ombeds att komma till London för att diskutera ett ärende. Det visar sig att det har börjat ställas en massa frågor om operation Windfall, den som Spionen som kom in från kylan skildrade. Windfall misslyckades totalt och ledde till två personers död. Deras barn vill nu driva en process mot Storbritannien. Dessutom har det kommit en ny generation politiker som inte var med under kalla kriget som vill göra upp med forna tiders misstag. Peter Guillam har åter hamnat i skottgluggen.

John Le Carré

Det är märkligt att Le Carré kan göra en mycket spännande roman av detta. Guillam sitter mest och läser de rapporter han en gång skrev. Mer eller mindre sanningsenliga. Guillam och Smiley visste att delar av operation inte tålde dagsljus inte ens inom underrättelsetjänsten.
Han blir förhörd av de unga strebrarna, tänker på vad som egentligen hände och hur det egentligen gick till. Mycket mer än så är det inte men jag blev ändå helt fast.

Le Carré är helt enkelt en mycket god författare, stilist, och en god människoskildrare. Le Carré är en mästare på att bygga historien som är som ryska dockor. Du kan aldrig veta om det du hör och ser är sant och hela eller en del av sanningen. I Le Carrés värld är lögnen och sveket aldrig långt borta. Och vad händer med de människor som aldrig kan vara sanningsenliga, aldrig vara sig själva. Priset som de får betala är högt ibland mycket högt.

Har du inte läst Le Carré tidigare är det inte denna bok du skall börja med. För att få ut det mesta av boken bör man ha läst Spionen som kom in från kylan och Mullvaden.

Som jag skrev i min recension av Spionen… har jag sett om tv-serierna och de håller verkligen. Sedan finns ju också Tomas Alfredssons filmatisering av Tinker Tailor Soldier Spy.  Även den mycket bra med en underbar Gary Oldman som Smiley.

Jag har tidigare även skrivit om Le Carrés The Constant Gardener.

Gary Oldman som Smiley

 

EN DECKARPÄRLA FRÅN 50-TALET – JOAN FLEMING: DET GODA OCH DET ONDA

Publicerat den av

Joan Fleming (1908-1980):
Det goda och det onda
”The Good and the bad”
Utgiven 1953
På svenska 1967
Övers: Lisbeth Renner
Wahlström och Widtrand
Bok nummer 16 i Svarta serien

Namnet Joan Fleming sade mig inget. Nej det som fick mig att plocka ut boken ur bokhyllan var omslaget. Per Åhlins ljuvliga omslag och Vidar Forsbergs typografi blev en madeleinekaka som flyttade mig tillbaka till 70 talet då mina föräldrar på somrarna läste deckare av författare som Hammond Innes, Dick Francis, Len Deighton, Michael Innes, Julian Symons m.m. Författare som var stora då men som jag inte vet om de läses idag. Kanske av de riktiga deckarentsuiasterna?
Det visade sig emellertid vara en lite pärla jag fått i min hand.
Ginger, som kallas så pga av sitt röda hår, är inte den smartaste av småbrottlingar. Tyvärr har han varit tvungen att fly England då hans kolleger tjallat på honom. Han har flytt till Paris som han har hört skall var ett paradis för småtjuvar. Ginger kommer dit med massa pund i fickan men vet inte hur skall omsätta dem, hur han skall få kontakt med likasinnade filurer. Han kan nämligen inte ett ord franska!
Redan andra dagen i Paris stöter han på den förståndshandikappade Chad och hans mor Marie Celeste, änka efter en engelsk konstnär. Han blir hembjuden till dem och då han egentligen inte har någonstans att ta vägen fastnar han där. Egentligen tycker han inte alls om henne, med då han inte upplevt omtanke i hela sitt liv blir han kvar. Han har hamnat i klorna på en stark kvinna och han kan inte ta sig ur. Detta beslut visar sig vara ödesdigert.
Ginger har aldrig arbetat och vill inte arbeta. Dessutom är han sagt inte speciellt begåvad. Han försök att lyckas som ficktjuv i Paris går i stöpet. När Marie Celeste blir sjuk och inte kan arbeta bli penganöden akut.
Ginger får reda på att Chad är barnbarn till en rik adelsman. Han börjar smida en plan. En plan som tar dem till England och där Ginger hamnar i en härva av lögner, svek och ond bråd död!
Det är en tunn och smäcker liten volym. Inte en av dessa tegelstenar som verkar var det normala för en deckarförfattare idag. Jag läste den under en dag. (Var det inte Gabliel Garcia Marquez som sade att romanerna blev längre när datorerna kom?). Berättelsen är tät och höll mitt intresse hela vägen.
Förutom att den var spännande var den stundtals mycket rolig. Fleming har en sardonisk humor som väl kom fram i Lisbeth Renners översättning.
Visst kan man tycka att intrigen till viss del inte är helt sannolik Det det finns drag av samma otroliga sammanträffanden som i en sängkammarfars. Men det gör inget. Karaktärerna är festliga och det är ett nöje att läsa om dem.

Joan Fleming var en engelsk deckarförfattare som skrev över 30 böcker. Två av dem belönades med det finaste priset i England CWA Gold Dagger Award.
Detta blev en liten favorit och jag är glad över att ha hittat till Joan Fleming.
Du hittar boken på Bokbörsen eller kanske på ditt bibliotek ifall du blev sugen.

FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGGAR – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Publicerat den av

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
Långa avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok

EN SPÄNNANDE HISTORISK DECKARE – RORY CLEMENTS: CORPUS

Publicerat den av

Rory Clements:
Corpus
Utgiven 2017
480 sidor
Zaffre Publishing

Deckare med historiskt tema har jag tyvärr inte läst många av. Men jag har blivit nyfiken på genren. Det är spännande att se vad en författare kan göra av en berättelse där han eller hon blandar verkliga figurer och händelser med fiktion. Ibland blir det riktigt bra som i norske Aslak Nores Ulvefellen, som tyvärr inte är översatt till svenska, och Robert Harris suveräna En officer och en spion. Ibland blir det stendött som i samme Robert Harris(!) München.
Nu har jag läst ett utmärkt exempel. Rory Clements Corpus från 2017.

Rory Clements har ett långt förflutet som journalist. Efter 2007 är han verksam som författare och har skrivit en serie på åtta historiska deckare som utspelar sig under slutet av 1500-talet. De har blivit mycket framgångsrika. En av dem, Revenger, vann prestigefyllda CWA Historical award 2010. Nu har Clements flyttat sig till 1900-talet och Corpus är den första av hittills tre romaner om Thomas Wilde, en amerikansk-irländsk historiker verksam i Cambridge på 1930-talet.

Året är 1936. Hitlers framfart blir alltmer hotfull. Stalin har börjat med sina massavrättningar. I Spanien är det inbördeskrig och i England vill den mycket tysk-vänlige kung Edward gifta sig med sin frånskilda amerikanska kärlek Wallis Simpson, vilket etablissemanget är starkt emot.

En kvinna, Nancy, hittas mördad i Cambridge några veckor efter att hon varit i Berlin där hon försökte hjälpa en judisk fysiker att fly.
Kort därefter, ett bestialiskt mord på ett äldre par från den yppersta eliten i Cambridge och Storbritannien. De tillhör den delen av etablissemanget som tror på Hitler och vill rädda Storbritannien från bolsjevikerna. Paret är dessutom goda vänner till Nancys far. Polisen tror inte att det finns något sammanhang men Lydia, Nancys bästa vän, är inte övertygad om det.
Slumpen gör att hennes granne, den begåvade historiken Tom Wilde dras in i berättelsen. Den tar sig vägar som de inte kunde ana. Djupt in och högt upp i etablissemanget ändå till premiärministern och kungahuset.

Det är en mycket underhållande och spännande bok Clements har skrivit. Thomas Wilde är en intressant karaktär. Genom att han är amerikan med irländskt påbrå ser han, trots att han är djupt involverad i, ändå universitetsvärlden och Storbritannien utifrån. Ett smart grepp.

Clements tecknar väl de starka politiska motsättningar i denna mycket labila och politiserade värld. Den anrika universitetsvärlden och den engelska landsbygden är en fin fond mot vilken berättelsen utspelar sig.

Clements skriver med bra tempo i berättelsen. Prosan är effektiv men har också sin poetiska stunder. Även om handlingen kanske är lite tillskruvad är karaktärerna rimliga och jag blir engagerade i dem. Det är inte heller svårt att känna att romanen är kusligt aktuell i en tid som är snart lika politiserad som 30-talet.

Sammantaget en fin stund i läsfåtöljen.

/reviderad 210816

 

TILLBAKA I GLASGOWS UNDRE VÄRLD – ALAN PARKS: FEBRUARY´S SON

Publicerat den av

Alan Parks:
February´s son
Utgiven 2019
368 sidor
Cannongate

Det var inte bara jag som blev mycket imponerad av Alan Parks debut Bloody January. Den blev nominerad till det stora franska priset Grand Prix de Litterature Policiere och har kallats ”The Celtic Soprano”. Med spänning har jag sett fram emot fortsättningen. Skulle Parks lyckas med att följa upp sin strålande debut med något lika bra. För några veckor sedan kom uppföljaren February´s son.

Det är nu februari 1973 och Harry McCoy är åter i tjänst efter det brutala slutet på Bloody January. Boken inleds med ett blodigt mord på en ung lovande fotbollsspelare. Denne visar sig vara ihop med Elaine Scobie, dotter till en av de stora knarkkungarna i Glasgow. Detta bestialiska mord är inledningen till en serie mord under några dagar. McCoy dras in i virvelvind där hans egna förflutna gör sig påmint på ett mycket plågsamt sätt.

Det är bara att konstatera att Alan Parks har gjort det igen. Periodvis kände jag att nyhetens behag var borta och att den kanske inte riktigt nådde upp till Bloody January. När han band ihop hela historien på slutet kom jag dock på andra tankar och slog ihop boken återigen imponerad. Slutscenen var något så ovanligt som en känslomässigt mycket gripande scen. Inte vanligt i deckare.

Parks skriver fortfarande samma effektiva musikaliska prosa, korta meningar med bra driv, fin dialog och trovärdiga karaktärer. Han gestaltar väl ett skitigt och ojämlikt Glasgow från 70-talet.

Jag ser redan fram emot nästa bok. Jag vill definitivt följa Harry McCoy och hans kolleger och kumpaner i Glasgows undre värld. Som tur är behöver jag inte vänta länge. Billy March Will Live Forever är aviserad till mars 2020.

/reviderad 210811

QUIRKE ÄR TILLBAKA. – BENJAMIN BLACK (JOHN BANVILLE): THE SILVER SWAN

Publicerat den av

Benjamin Black (John Banville 1945-)
The Silver Swan (2007)
340 sidor
Pan MacMillan

Det är närmare 7 år sedan jag läste den första boken i John Banvilles serie av deckare skrivna under pseudonymen Benjamin Black. Banville anses var en av de finaste pennorna i den engelskspråkiga litteraturen. Sedan jag skrev om Christine Falls, en mästerlig bok, har Banville belönats med två mycket tunga litterära pris Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur och Premios Princesa de Asturias. Han har också nämnts i Nobelprissammanhang.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera, att min gud, vilken stilist John Banville är! Hans prosa har en lyster och en skönhet som jag inte tror mig mött hos någon annan deckarförfattare. De flesta vill man skicka tillbaka till författarutbildningen när man läst Banville. Han är dock ingen ekvilibrist som skriver snyggt för att imponera på dig som läsare. Nej det handlar om att bygga den suggestiva väv som är Banvilles språk och värld.

Det är som sagt länge sedan jag läste Christine Falls. Den läste jag på svenska. Sedan gav förlaget upp, vilket vi svenska deckarälskare skall var ledsna för.

Sandycove

I The Silver Swan är vi tillbaka hos patologen Quirke, han har inget förnamn i böckerna, i ett atmosfärrikt Dublin på 50-talet. Quirke, som höll på att supa ihjäl sig i första boken, är nu nykter vilket är en ovan och kämpig situation. Hans familjeliv är också mycket trassligt efter vad som hände i Christine Falls.

När liket av Deidre Hunt återfinns naken i vattnet, utanför Sandycove antar alla att det är självmord. Dock när hennes man Billy Hunt, en avlägsen skolkamrat till Quirke kontaktar honom och ber honom avstå från obduktionen, anar Quirke ugglor i mossen. Quirke lovar Billy att inte göra det men hans nyfikenhet leder honom till att svika det löftet. Deidre visar sig vara fullpumpad med knark. Quirke säger dock inget till polisen utan börjar snoka runt själv. Det är inte ett helt lyckat drag
Snart hamnar vi i en värld av lögner, otrohet, franska kort och tunga droger. Och där Quirke dras in på ett för honom oväntat sätt.

Du läser inte John Banville för att få en bra deckarintrig och hög spänning. I The Silver Swan är den kanske inte helt trovärdig och lagom spännande. Romanerna drivs inte fram av ”vem som gjorde det” utan av Banvilles skarpa psykologiska porträtt och suggestiva miljöbeskrivningar. The Silver Swan håller inte riktigt den höga klass som Christine Falls men jag vill verkligen läsa mer om Quirke och Irland på 50-talet.
Om du blir sugen rekommenderar jag att du läser Christine Falls först då Banville ofta refererar till det som hänt i den.

Av Banvilles ”seriösa” produktion finns på svenska finns The Sea (Havet), som han fick Booker-priset för, och The Book of Evidence (Motivet) översatta. Han är en enastående författare, alldeles för lite känd i Sverige.

Har kan du läsa mer Benjamin Black  och se en intervju med Banville.
http://www.benjaminblackbooks.com/

/reviderad 210730