EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Publicerat den 08/07/2015 av Patrik Enander

Jon Day: Cyclogeography –
Journeys Of A London Bicycle Courier
Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan.

Cyclogeography är en spännande essä om cykling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Det är ett udda persongalleri. Papperslösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta och andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett tufft jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day.
Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp, gatornas asfalt, dess bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel.
Day nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklisterna genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är historiskt förknippad med arbetet. När cykeln kom kunde saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetarklassen att upptäcka världen utan för sitt samhälle.
Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. Patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitalistiska ekonomin och dess framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens pulsåder för varor både lagliga och olagliga.
Det finns i cykelbuds-världen en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar. Med fara för eget liv tävlar de runt i London mitt i den hetsiga trafiken.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt.
Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

Jon Day Foto: Selim Korycki

Jon Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä.

/Reviderad 201020

EN INTRESSANT UPPTÄCKT FRÅN ÖSTERRIKE – ROBERT SEETHALER: TOBAKSHANDLAREN

Publicerat den 25/06/2015 av Patrik Enander

Robert Seethaler (1966-):
Tobakshandlaren
”Der Trafikant”
Utgiven 2012
På svenska 2015
Översättning: Jörn LIndskog
204 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Under en relativ kort period har jag läst tre fina romaner från det tyskspråkiga området. Först Arno Geigers mycket gripande Den gamle mannen i Exil, därefter Thommie Beyers pärla Fallers sista resa och nu Robert Seetahlers Tobakshandlaren. Alla utgivna av Thorén och Lindskog med dess motor Jörn Lindskog som översättare.

Robert Seethaler, född 1966, är en österrikisk författare och skådespelare som haft stor framgång inom båda sina fält.

Tobakshandlaren är en spänstigt berättad historia och utvecklingsroman om den 17-årige Franz. Han blir av skäl vi inte skall gå in på här 1938 tvungen att flytta till Wien och för ett arbete hos den judiska tobakshandlaren Otto Trsnjek. Franz trivs mycket bra med sitt jobb och livet i Wien men hans tillvaro vänds upp och ned när han på nöjesfältet Pratern träffar kvinnan i sitt liv, den första stora kärleken. Men hon är lätt fången och lätt förgången. Franz börjar leta efter henne över hela Wien.
I sin desperation över denna situation så lyckas han få hjälp av en av butikens stamkunder, en åldrad Sigmund Freud. Lätt trött på alla medelklasstanter fascineras Freud av denne rättframme landsortspojke. och blir hans bollplank.
Samtidigt så mörknar det politiska livet i Österrike. Franz får på ett mycket konkret sätt möta faran. Med sin ungdomliga naivitet och patos går han rätt in i den vilket får stora konsekvenser.

Seethaler skriver om ett svårt ämne med lätthet och humor. Han har ett driv i berättelsen och en känsla för det visuella som verkligen frammanar stämningarna i Wien tiden före andra världskriget. Den skulle troligen bli en utmärkt film eller tv-serie i rätta händer

Det som jag i början lite irriterade mig på, bokens naivitet, visade sig vara ett skickligt grepp för boken förändras allt efter som Franz mognar och möter världen. Men den ungdomslika blicken på världen släpper han inte.
I en god mening skulle man kunna se detta som en ungdomsroman. Förutom att vi vuxna som läser den med stort nöje så tror jag att man lätt kan sätta den i händerna på en tonåring i bokslukaråldern som vill få en spännande berättelse om att växa upp under denna mörka tid i vår moderna historia

Återigen så får vi tacka Jörn Lindskog för sitt hängivna arbete att finna och översätta intressanta författarskap från det tyskspråkiga området.

/Reviderad 201020

NÅGRA NJUTBARA TIMMAR I LÄSFÅTÖLJEN – THOMMIE BAYER: FALLER STORA KÄRLEK

Publicerat den 04/06/2015 av Patrik Enander

Thommie Bayer (1953-)
Fallers stora kärlek
”Fallers grosse Liebe”
Utgiven 2010
På svenska 2013
Översättning: Jörn LIndskog
180 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alexander är en ung man som hankat sig fram i livet. Övertygad om sin egen begåvning, men ändå har livet runnit igenom fingrarna på honom. Lite fläckvisa studier, kortare jobb, en och annan misslyckad kärleksaffär. Nu driver han ett litet antikvariat. vars mest trogna kund är liten flicka som Alex har ett gott öga till. Han reservarar alla hästböcker till henne.
En dag dyker Faller upp och erbjuder honom att köpa hela hans bibliotek. Alex tvekar då det är en utsökt samling som skulle kosta honom mycket pengar. Då erbjuder Faller honom ett uppdrag som chaufför. Faller har blivit av med sitt körkort och behöver assistans på en rundresa i Tyskland. Syftet är oklart för Alex, men då Faller betalar bra nappar han. Vad som följer är en litterär ”road-movie”. Två män från olika samhällsklasser med olika bakgrund som diskuterar livet, litteraturen och kärleken. Och någon slags vänskap uppstår.

Visst verkar handlingen var lite av en kliché. När Jörn Lindskog skickade mig recensionsexemplaret skrev han att jag troligen kommer tycka om boken. Så rätt Jörn hade! Det är några av de mest njutbara timmar i läsfåtöljen på mycket, mycket länge. Det är ingen stor litteratur men denna fina och mycket gripande historia berättas med en så lätt hand. Berättelsen och prosan bara flyter fram över sidorna. Och jag bara njöt. Jag läste den på två sittningar, och timmarna emellan så fanns boken med mig. Efter avslutad läsning med ett mycket vackert och melankoliskt slut så låg boken som kvar som en fin ton i mitt inre.
Förutom det så får vi på vägen många fina boktips och besöka några städer i Tyskland.

Thommie Bayer

Behöver jag säga mer? Läs boken! Du kommer inte bli besviken. Nu ger förlaget dessutom ut den i pocket. Så det finns inget att tveka på. Jag hoppas bara att de ger ut mer av Bayer. Hör du det Jörn!? Jag vill läsa mer! Annars för jag verkligen ta tag i skoltyskan igen!

ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN

Publicerat den 22/05/2015 av Patrik Enander

Antonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum
Recensionsexemplar

Kan man har en favoritförfattare som man knappast läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset ,som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda.
Jag fångades av Antunes musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor. Men också skälet till att jag inte återkommer till honom ofta.

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns tretton av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var fem år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snarare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

/Reviderad 200918

ÄCKEL, PÄCKEL – ALEX MARWOOD: GRANNE MED DÖDEN

Publicerat den 21/05/2015 av Patrik Enander

ALEX MARWOOD (1960-):
Granne med döden
”The Killer next door”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Carla Wiberg
350 sidor
Modernista

För ett par månader sedan en trave deckare av det både mycket generösa och intressanta förlaget Modernista. Som läsare av denna blogg vet är det ett förlag jag verkligen uppskattar. De har en imponerande och bred utgivning. Även böcker jag normalt inte skulle välja att läsa men har Modernista givit ut det gör jag det gärna. En kvalitetsstämpel!

Hittills har jag verkligen uppskattat det som de givit ut i deckargenren, men nu kom ett undantag. Granne med döden var inte något som föll mig i smaken. Eftersom jag ville vet hur det gick så läste ut den, men ångrade mig när jag gjort det. Det var inte värt tiden. Dock, alla delar inte min bedömning. Boken är en stor succé bland kritiker och läsare i England. Recensionerna på Amazon är många och mycket entusiastiska. But I beg to differ.

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Under det namnet har hon publicerat fyra romaner. Detta är hennes andra deckare under pseudonym. Den första Onda flickor finns även den utgiven av Modernista

Lisa arbetar på ett skumt diskotek i Spanien. En händelse får henne att rymma med en större mängd pengar. Hennes kriminelle arbetsgivare har sedan dess letat efter henne i 3 år medan hon flyr från land till land. Nu bor hon i London. Lisa, numera Colette, har hittat en lägenhet i ett mycket märkligt, slitet och sunkigt hus som är befolkat av ett antal udda existenser. De är alla på flykt från något. Hyresvärden själv är om möjligt ännu sunkigare och äckligare än huset, grymt överviktig, nergången och smutsig. Han utnyttjar att hans hyresgäster befinner sig underläge och är beroende av hans gunst.

Vi får tidigt reda på att en av grannarna ägnar sig åt att mörda och balsamera kvinnor som ha sedan har i sin lägenhet och umgås med! Och det är över 200 sidor kvar när vi faktiskt vet vem det är.

Runt dessa trådar har Marwood vävt en historia där jag tror hon vill beskriva en del av den engelska underklassen, människor som vi inte ser mycket av. Och det finns mycket i den skildringen som är väl fångat och som verkligen ger en annan bild av London och England. Men resten? Alla groteska scener där det i detalj beskrivs om balsamering och allt som följer med det. Det blir ett frossande som även för mig som inte är äckelmagad blir för mycket och till slut tråkigt. Har du en känslig mage, bör du undvika dessa kapitel.

Jag hade kunna förlåta mycket om det var så att boken någon gång blir riktigt spännande. Det blir den aldrig. Marwood har antagligen velat skriva en blandning av en deckare, lite gotisk skräck och samtidsskildring men boken faller mellan stolarna.

Personteckningarna är inte dumma alls, om än lite överdrivna. Marwood är tyvärr så förtjust i sin historia och sina karaktärer att hon drar på det alldeles för länge. Mitt intresse för dem hade tagit slut långt före romanen hade gjort det. Marwood är en driven skribent som skriver flyhänt men hade behövt haft en redaktör som tuktade materialet. Det kanske hade funnits en bra spänningsroman där någonstans. Vissa scener och ffa den konstruerade upplösningen får mig att tänka på Marwood hoppas på ett fett tv-kontrakt. Det hade nog kunnat bli en spännande tv-serie. Som litteratur är det väl platt.

/Reviderad 201027

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARE – DEN HÅRDA VINTERN

Publicerat den 19/04/2015 av Patrik Enander

ISMAEL KADARE (1936-)
Den hårda vintern

”Dimri i madh”

Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning:

Marianne Eyre

624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Den tredje är Krönika i sten.

Den hårda vintern är en kollektivroman på lite över 600 sidor. Kadaré vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.
Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunistiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom den figur som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Enligt uppgift satt Kadaré i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska. Romanen, med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner. 1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv. Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadare är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner. Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.

Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från.

Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet och mötet med romanfigurernas starka tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt, tror många av dem på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen fram till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Det är här mina problem med romanen börjar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Är man intresserad av forna östblocket och av Kadares författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadare alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201031

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN

Publicerat den 11/04/2015 av Patrik Enander

Demond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor
Harper Collins

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagsbilden och första scenen är ett starkt minne från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag ville läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.

Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla blev storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen är fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst.

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget jag fortfarande mindes efter 35 år

Inget ont om hederlig gammal spänning. Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa.
Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

/Reviderad 201031

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Publicerat den 07/04/2015 av Patrik Enander

Arno Geiger (1968-)
Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog

Med den tunna volymen Den gamle kungen i exil, i översättning av Jörn Lindskog, så introduceras österrikaren Arno Geiger för en svensk publik.

Arno Geiger, född 1968, är en stort namn i den nya österrikiska litteraturen med ett par romaner bakom sig. Romanen Es geht uns gut belönades med Tyska bokpriset. Den gamle kungen i exil är dock inte en roman utan en berättelse om hur Geigers far, August, glider in i Alzheimer och demens. En skildring av en kung som går i exil.

När man skriver om böcker är idealet att förhålla sig lite analyserande och kritiskt för att sedan kunna beskriva den. Men jag har svårt för det när det gäller denna bok. Den grep tag i mig från första sidan. Jag led med författaren, skrattade åt all humor i den och blev berörd av hans kloka tankar .

Geiger skriver en vacker prosa, både lätt och luftig. Ömsint skildrar Geiger hur fadern till Arnos och syskonens irritation blir allt mer egen. Far och son har en komplicerad relation med uppslitande konflikter, men detta ställs på sitt huvud när de inser att fadern är sjuk. Geigers bok är ett utforskande av fadern, hans historia och deras relation.

August Geiger föddes 1926 i den lilla staden Wolfurt nära schweiziska gräsen. Han växte upp i en jordbrukarfamilj under hårda förhållanden. Efter avslutad skolgång skickades han ut i Andra världskriget vilket traumatiserade honom så svårt att han därefter inte ville lämna Wolfurt. Han lämnade staden endast en gång under hela sitt liv.

August ägnar sitt liv åt att skapa trygghet. Han får arbete i kommunen, bygger ett hus som han aldrig slutar snickra på, fostrar sina barn som han fått med kvinna som han inte egentligen passar ihop med. Men tryggheten är det viktiga i livet.

Det är en värld långtifrån författarens. Genom att skriva boken så får han möta sin fars, och till viss del, sitt lands historia.

En av poängerna med Geigers bok är att vi inte kan skygga för ålderdomen, den är en del av livet och frågan är i stället vad vi kan läsa oss till av den. ”Man behöver andra måttstockar för en människa sjuk i demens.” ”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet måste jag gå över till honom.”

Allt eftersom demensen framskrider så blir fadern allt mer finurlig i sina uttalanden och många av kommentarerna fick mig att le. Geiger konstaterar att hans far säger saker som Franz Kafka eller Thomas Bernhard kunde sagt. För att inte tala om detta exempel:

”Såvitt jag kan bedöma det mår jag bra, sa han. Jag är en äldre herre idag, nu måste jag göra det jag tycker om, och se vad det leder till.
Och vad vill du göra, pappa?
Inget faktiskt. Du vet det är det bästa. Det är en konst.”

En dialog värdig en zen-mästare!

Geigers bok är översatt till 30 språk och det är inte svårt att förstå varför. Detta är inte en självhjälpsbok, en handbok i konsten att hantera gamla, det är snarare en kärleksskildring av en far som sonen behöver både återupptäcka och upptäcka på nytt, en meditation över livet och ålderdomen.

Jag hoppas den finner många läsare. Vi får också hoppas på att Thorén och Lindskog fortsätter ge ut Geiger.

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA

Publicerat den 07/01/2015 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Modiano vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), som finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.

Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.

Med denna roman träffar motiveringen mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.

”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare som är med på en nåder, en jude. Vem är egentligen fadern, hur har han hamnat där. Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet och den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare.
Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken.

De yttre boulevarderna är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatta till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

/Reviderad 201031

MISSA INTE PETER STAMM – PETER STAMM: AGNES – ROMAN

Publicerat den 06/01/2015 av Patrik Enander

Peter Stamm (1963-)
Agnes
Utgiven 1998
På svenska 2014
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
130 sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Agnes är Peter Stamms debutroman. På svenska finns redan romanen Sju år som jag läste 2012 och blev mycket tagen av. En riktigt bra roman och bland det första som jag läste av Thorén och Lindskogs utgivning. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. Nu har de till min stora glädje givit ut Agnes. Jag har vetat läsa mer av honom sedan jag läste Sju år. Agnes är egentligen mer av en kortroman. Du läser den lätt på en sittning, om inte annat för att den är så spännande.

Det är inte bara jag som uppskattar Peter Stamm. Agnes är översatt till 26 språk! Han har fått mängder av utmärkelser. 2013 var han nominerad till det mycket prestigfyllda International Man Booker Award som Lydia Davis vann.
Förlaget upplyser oss om att det är den första tyskspråkige författaren sedan nobelpristagaren Günter Grass som nominerats vilket säger en del om Stamms status.

Alla som läst Sju år kommer känna igen sig. Redan i debuten är Stamm en skicklig författare med en enkel och luftig stil. I korta och precisa meningar skapar han en påtaglig psykologisk spänning åt berättelsen som drar läsaren framåt.

Romanen inleds med meningen ”Agnes är död. En berättelse dödade henne”.
Huvudpersonen, en schweizisk författare som förblir namnlös, möter Alice på ett bibliotek i Chicago där han jobbar på en bok om amerikanska lyxtåg. Agnes är fysiker och forskar i symmetrier. Efter par trevande möten så spirar kärleken och de flyttar ihop.

Agnes får i början av deras korta relation en idé. ”Skriv en berättelse om mig sade hon sedan, så vet jag vad du tycker om mig” (sid 43). Efter en viss tvekan så börjar han skriva på berättelsen. Vi får sedan följa en intrikat historia om hur livet påverkar berättelsen och tvärtom.
En nyckelmening i boken för mig är när en person citerar poeten Paul Valery: ”Människan lever och dör i det hon ser, men ser bara det hon tänker” (Sid 86). Vad händer när de två berättelserna inte är samstämmiga? Successivt eroderar förhållandet och får som sagt ett mycket drastiskt slut.

Huvudpersonen har en hel del gemensamt med huvudpersonen i Sju år. På ytan är han mogen men där finns en känslomässig tomhet, en oförmåga att ta beslut och leva med konsekvenserna av sina handlingar. Kärleken och svårigheten att få och behålla den är de tema som genomsyrar dessa två romaner.

Är du sugen på Stamm så är Agnes en bra introduktion. Sju år, som kom några år och böcker senare, är en bredare och mer mångfacetterad roman. Å andra sidan varför inte läsa båda? Det är en utmärkt författare som jag varmt rekommenderar.

Båda romanerna har översatts av Sofia Lindelöf som gjort ett mycket gott arbete.

/Reviderad 201031

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

Publicerat den 25/12/2014 av Patrik Enander

Ismail Kadare (1938-)
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992
192 sidor
Modernista

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärld dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker främst på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släkting Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset. Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.

Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Franz Kafka. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är fortfarande mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA får boken tyvärr en ökad aktualitet. Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

/Reviderad 201004

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL

Publicerat den 17/12/2014 av Patrik Enander

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
Bonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall. Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig.

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

/Reviderad 201004

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

Publicerat den 11/12/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata.
I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album.

Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade och svårlästa ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet med namn som Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl.

De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.
Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på, ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget med skumraskaffärerna, lurendrejeriet och sveket som fanns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

/Reviderad 201031

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

Publicerat den 08/12/2014 av Patrik Enander

James Oswald:
Flickoffret
”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswalds debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade förlagen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar. Här är intrigen och lösningen i fokus. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201004

EN MODERN KLASSIKER – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN

Publicerat den 07/12/2014 av Patrik Enander

Marlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Översättare:
Rebecca Lindskog
240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. När den nu kommer i fin nyöversättning av Rebecca Lindskog kan jag reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.

Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det. Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi följer hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt det vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi knappt får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det ömsesidiga beroendet. Djuren är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast och som har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla som aldrig släpper under läsningen.
Språket är mjukt och böjligt. Berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det?

Marlen Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare när den nu kommer ut på nytt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

EN SUCCÉROMAN FRÅN GALICIEN – MANUEL RIVAS: SNICKARPENNAN

Publicerat den 15/11/2014 av Patrik Enander

MANUEL RIVAS (1957-)
Snickarpennan
”O lapis do carpinteiro”
Utgiven 1998
På svenska 2014
Översatt från galiciska till spanska:
Dolores Vilavreda
Från spanska till svenska:
Djordje Zarkovic
150 sidor
Gavrilo förlag
Recensionsexemplar

Hur många galiciska romaner har du läst? Galicien, var ligger det? Det undrade jag med! Galicien är en liten del av nordvästra Spanien, norr om Portugal, med ett eget språk och en egen kultur. Nu har vi tack vare det lilla förlaget Gavrilo möjlighet att läsa en fin roman från området. Snickarpennan är en roman som översatts till 25 språk och fått utmärkelser i Spanien. Rivas är ett känt namn både som författare och som journalist med en kolumn i dagstidningen El Pais.

Snickarpennan utspelar sig i Francos Spanien under 30-talet, under en tid då diktaturens kreatur torterade, mördade och fängslade sina motståndare. Romanen berättas som en lång tillbakablick. Huvudpersonen Herbal, fångvaktare och civilgardist, berättar historien om sitt liv. Han är besatt av två människor. Den vackra Marisa Mello, som har varit kärlek sedan barndomen. Deras olika sociala bakgrunder omöjliggör ett möte. Marisas kärlek är läkaren och den politiska fritänkare, Daniel de Barca, vars fångvaktare Herbal var i under många år. Till skillnad från Herbal så är läkaren en god människa, nästan ett helgon, som jobbar dygnet om för att vårda sin medfångar. Under flera år följer han dem som en skugga. Nu sitter Herbal på en bordell och berättar och försöker försonas med det liv han levt, fyllt av våld och död.

Rivas har skrivit en vacker, sorglig och poetisk bok. Här finns inte ett frossande i de övergrepp och vidrigheter som Franco-regimen utsatte sina medborgare för, påhejade av den katolska kyrkan. Nej, Rivas är skickligare än så och väver en mycket poetiskt väv, med drömmar och myter blandat med konkreta detaljer. Trots att det är en kort liten roman får vi en bild av samhället runt fängelset. Det blir en rundmålning av ett land plågat av fascismen. Dock romanens styrka ligger i skildringen av Herbal och hans moraliska kamp.

Jag tror att Spaniens ofta mörka historia är en vit fläck för många av oss. Tack vare lilla Gavrilo och förlag och dess förläggare Djordje Zarkovic så öppnas ytterligare ett litterärt fönster.
Zarkovic är förutom förläggare och den som översätter romanerna. Så vitt jag kan bedöma gör han ett mycket gott jobb. Språket i denna bok är både rikt och förtätat!

Jag har tidigare läst Dulce Chacóns Den sovande rösten. Även den är utgiven av Zarkovic och utspelar sig under denna period. Den rekommenderar jag också varmt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den 12/11/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert! Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

Publicerat den 03/11/2014 av Patrik Enander

Thomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den 12/10/2014 av Patrik Enander

Patrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

Publicerat den 21/09/2014 av Patrik Enander

Eva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperslösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201010

NOMINERAD TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2007 – SABINE GRUBER: MIRA OCH IRMA – DEN ANDRA KVINNAN

Publicerat den 04/09/2014 av Patrik Enander

Sabine Gruber (1963-)
Mira och Irma – Den andra kvinnan
”Über nacht”
Utgiven 2007
På svenska 2014
Översättning Jörn Lindskog
288 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Denna roman, som kommer ut idag, är den andra boken på kort tid från Thorén & Lindskog som jag läser med två historier som knyts ihop på slutet (Benjamin Stein: Den vita duken). Fast här slipper man dock vända på boken! Här är det vartannat kapitel som gäller. Och där slutar likheterna.

Sabina Gruber är född 1963 i Meran i Sydtyrolen, den tysk-talande delen i norra Italien. Efter studier i Innsbruck och Wien, arbetade hon som lektor på Universitetet i Venedig.
Sedan 2000 bor hon åter i Wien och är verksam som författare. Han har givit ut tre romaner, varav denna är den senaste, poesi och essäer. Gruber har en hel bunt utmärkelser och stipendier i sin meritförteckning.

Irma arbetar som kulturjournalist. Hennes nuvarande projekt är en längre artikel om yrken som har eller håller på att försvinna som tex. sättare och perukmakare.
Irma är ensamstående med Florian, 3 år. Han är ett resultat av tillfällig romans med Rino, en italienare. Rino har efter deras träff gått upp i rök. Florian har aldrig träffat sin far och Rino vet inte heller om att han finns.

I början av romanen får Irma ett efterlängtat samtal. Det har kommit in en njure så att hon kan opereras. Det är äntligen hennes tur. Kan det vara så fantastiskt att hon efter alla dessa år skall slippa att leva med hjälp av dialys, att hon skall slippa leva på en nåder. Men att ha en annan människa i sig, att en annan människas död är förutsättningen för Irmas liv, sätter igång en störtflod av existentiella och moraliska funderingar hos henne.

I den andra berättelsen möter vi Mira (Irma baklänges!) som lever i Rom. Hon lever i ett äktenskap som har helt gått i stå. Mira arbetar natten på ett äldreboende. En av hennes patienter är en aggressiv herre som heter Lucchi. Han får då och då besök av sin systerson Rino (som Irma har ett barn med). Rino, som är en Don Juan, fastnar för Mira och börjar uppvakta henne. Först stöter Mira bort honom för att successivt släppa efter, smickrad och i behov av förändring i sitt liv.

Mer skall jag inte berätta mer om handlingen. Allt eftersom undrade jag, när boken sakta gled fram, hur hon skulle tvinna ihop detta. Och hon går det så snyggt att hela romanen öppnas upp och fördjupas.

Detta var en paradoxal läsupplevelse för mig. Jag såg tidigt i boken att det var en skicklig författare. Gruber har en poetisk känsla för detaljerna, en precision i beskrivningarna som gör miljöerna levande med några få pennstreck. Gruber är mycket bra på att beskriva det vardagliga, det enkla livet. Men efter ett tag så börja jag känna mig lite uttråkad, det blev så mycket vardag. Det gällde framförallt det som handlade om Miras arbete inom vården. Eftersom jag själv har en hel del erfarenhet av det så blev det alltför förutsägbart.
Jag tyckte också att personbeskrivningar ibland var farligt nära klichén.

Det fanns dock andra delar som var starkare. Tomheten i Miras äktenskap, och beskrivningen av de ritualerna i en död relation kröp in på kroppen på mig. Även tankarna kring organdonations etiska problem var intressanta. Men jag kände att jag inte riktigt kunde tända till på romanen. Jag undrade efter alla fina recensioner i jag sett i tyska tidningar och höga betyg på amazon.de, vad är det jag missat?
Så kom slutet där hon så fint knyter ihop säcken och romanen öppnar sig för mig. Då händer det som är ovanligt för mig, att ju mer jag tänkte på den, för det gjorde jag, desto bättre blev den.
Berättelserna om två starka kvinnor, mitt i livet som drabbas av stora av stora påfrestningar och behöver omvärdera sina liv. Detta är en bok om kroppen och döden. Beskrivningarna av åldrandet och kroppens förfall hos Miras patienter, och vad det väcker hos oss, är fylld av smärta.
Det finns en parallell till det som Irma skriver om yrken som håller på att dö ut, om de hantverkare hon intervjuar vars kompetens nu inte är något värd.
Det är en bok om kärlek, trohet och att våga stå för den du är.

/Reviderad 201011

EN LABYRINT MED TVÅ INGÅNGAR – BENJAMIN STEIN: DEN VITA DUKEN

Publicerat den 25/08/2014 av Patrik Enander

BENJAMIN STEIN (1960-)
Den vita duken
”Die Leinwand”
Översättning Jörn Lindskog
221 + 212 sidor.
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Den här romanen liknar troligen inget du läst tidigare. Du kan börja på ena hållet. När du läst ett eller flera kapitel så kan du vända på den och börja på andra hållet. Sedan kan du växla fram och tillbaka till slutet där de båda historierna vävs samman. Du kan välja helt själv. Krångligt? Inte alls. Inte mer än att se en film med en eller flera parallella historier. Det ger en spänning varje gång du skall vända. Båda historierna tog tag i mig så jag hade svårt att vända till andra sidan, men det var en del av äventyret. Jag valde att läsa ett kapitel i taget i varje del.

Benjamin Stein

Den ena berättelsen handlar om Jan Wechsler, en 40-årig författare och förläggare, uppvuxen i forna Östtyskland, gift och med 2 barn. En dag får han en påringning. Utanför hans dörr står ett bud som vill lämna tillbaka en väska som försvann vid en flygresa en tid tillbaka. Jan vill inte ta emot den, den liknar en av hans väskor, men den är inte hans. Dock hamnar den i Jans lägenhet. Det visar sig att han har en namne, som också är författare.
Denne ”Jan 2” har bla skrivit en omtalad bok där han bevisade att en mycket framgångsrik bok från en judisk överlevande från andra världskriget är ett falsarium. Författaren heter Minsky. Problemet för ”Jan 1” är att när han försöker få klarhet i förväxlingen så blir han allt mer förvirrad. Det finns mycket som pekar på att han även är den andre Jan Wechsler, en man med en helt annan bakgrund!

Den andra berättelsen handlar om Amnon Zichroni. Han är en psykiater, utrustad med gåvan att kunna gå in i människors minnen och leva med i deras trauman. Det är Zichroni som övertalar Minsky att skriva denna ned sina minnen.

I romanen så utgår Stein från en verklig händelse. 1995 avlöjades en historiker att Binjamin Wilkomirskis prisbelönta bok Brottstycken var ett falsarium.

Mer vill jag inte berätta om handlingen för det får du upptäcka själv. Det är en roman som drivs på att den intensiva handlingen och jag vill inte förstöra nöjet för dig.

Jag tyckte mycket om att läsa denna bok om sanning, minne och identitet. Men det är mer än så, en salig blandning av två utvecklingsromaner, psykologisk spänningsroman och lite av en thriller, välj själv!
Både Jan och Amnon är djupt troende som lever i enlighet med sin tron. Stein skildrar med stor kunskap och inlevelse det judiska livet vilket jag fann mycket intressant. I Jans fall dessutom hur det var att växa upp som jude i det totalitära Östtyskand (om Jan nu var uppvuxen där…!)

Visst, han kanske är lite väl infallsrik och tar en eller två svängar för mycket, men det står jag ut med. Boken är både underhållande och spännande mitt i allt det allvarliga. Det finns ett bra driv i berättelsen och jag verkligen sögs med i den. Det var en perfekt medicin mot en tråkig helg med halsinfektion och beordrad tystnad!

När jag pratade med översättaren Jörn Lindskog på bokmässan förra året så var han entusiastisk över att få ge ut denna bok. Det är lätt att förstå varför! (Dessutom är personen på omslaget på Zichroni-delen misstänkt lik herr Lindskog!)

Tack Thorén o Lindskog för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201020

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

Publicerat den 01/08/2014 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström
412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

I FÖRVANDLINGARNAS SPEGELSAL – CEES NOOTEBOOM: FÖLJANDE HISTORIA

Publicerat den 21/05/2014 av Patrik Enander

Cees Nooteboom (1933-)
Följande historia
”Het volgende verhaal”
Utgiven 1991
Denna utgåva 2014
Översättning: Ingrid Wikén Bonde
96 sidor
Modernista
Recensionexemplar

Den holländske författaren Cees Nooteboom utgavs flitigt för ganska många år sedan. Han nämndes i Nobelsprissammanhang år efter år, men sedan har det varit tyst. Nu satsar ett av Sveriges mest intressanta förlag Modernista på en återlansering av Nooteboom genom att ge ut tre av hans romaner med mycket eleganta och aptitretande omslag. Dock att kalla Följande historia roman är egentligen att ta i. På engelska talar man om ”novella” . Texten ryms på ca 80 sidor.

Herman Mussert är före detta latinlärare. Han gick under smeknamnet Sokrates. Herman fick avsked från sin arbete efter en skandal i samband med en otrohetsaffär med en kollega. Herman har efter avskedet ägnat sig åt ett yrke han föraktar. Han skriver resguider under pseudonymen, Dr. Strabo, guider som han själv tycker är vämjeligt ytliga. Herman är mao en person med tre identiteter. Romanen inleds med att Herman vaknar upp på ett hotell i Portugal som han 20 år tidigare har besökt med sin kvinnliga kollega. Problemet är att han somnade i sin lägenhet i Amsterdam kvällen före. Herman vaknar sakta till liv och börjar fundera vem är det egentligen som är där? Och hur kom han dit?

Cees Nooteboom. Foto Simone Sassen

Herman är besatt av Ovidius Metamorfoser och ägnar sin fritid åt att översätta dem. Han funderar mycket på människans förvandlingar. Att vi alltid finns i relation till något annat, att allt egentligen flyter. ”Det är skillnad mellan gudar och människor, Gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas.” (Sid 12) I den meningen är människan ett objekt. Det är inte vi som förvandlas vi blir förvandlade.

Vi försöker förstå och tolka våra liv. Antingen genom konsten och litteraturen eller som Musserts älskarinna, som ärlärare i naturvetenskapliga ämnen, genom att förstå biologin och kemin i livet. En förklaringsmodell som Mussert inte ger mycket för. Likt Sokrates predikar han själens eviga liv som han egentligen innerst inne, visar det sig, inte tror på. Och kärleken den tror han inte på heller. Den är ” till för småborgare” och han blir så valhänt när den drabbar honom. Den kunskap han skaffat sig genom livet ger honom inga redskap.

Det är en tragisk person som Nooteboom målar fram. Självgod, intellektuellt briljant och stundtals pretentiös men samtidigt fylld av självförakt. Jag kom flera gånger att tänka på att han skulle kunna dyka upp i en roman av den mycket rolige österrikiske dysterkvisten Thomas Bernhard.
En nyckelmening i boken. ”Ibland kan man se en hund som försöker bita sig i svansen. Då uppstår en slag hundig virvelvind som slutar med att framträder ur stormen som hund”.
Herman har inte genom alla sina studier, resor eller olika gestalter (Sokrates, Mussert & Dr Strabo) kommit fram till en djupare förståelse av livet som han kan hålla fast vid. För det flyttar sig, förvandlas blir något annat. Allt är fast förflyktigas. Och runt hörnet väntar döden.

Följande historia är text fylld av tankar, infall, djup lärdom och humor. Nooteboom är en oerhört skicklig stilist. Hans meningar är balanskonster på hög nivå med precision även i partier som är mer drömska. Det finns inte mycket till handling. Romanen är en läsvärd litterär meditation över livet och döden.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201002

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN

Publicerat den 02/03/2014 av Patrik Enander

Virginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning:
Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor
Bonniers

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag även tittade på den svenska översättningen. Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att den troligen vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar.
I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det. Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret. I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna. Genom deras olika tankar vävs bilden fram.
Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner och möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade liknade somrar fast i Cornwall.
Woolf skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen ha läst Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa sig i denna utmärkta roman.

/Reviderad 200727

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN – PETER MAY: THE LEWIS MAN

Publicerat den 08/02/2014 av Patrik Enander

Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor
rivierrun

Hur följer man upp en succé?
När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje.
Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.

Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket för många läsare är gott nog.

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.
Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

/Reviderad 200927

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

Publicerat den 02/02/2014 av Patrik Enander

Uwe Timm (1940-):
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision (Dödsskalledivisionen) i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer. Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen i efterkrigsgenerationen, RAF, Baader Meinhof m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

/Reviderad 200927

Uwe Timm

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

Publicerat den 25/01/2014 av Patrik Enander

Peter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

Peter May

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

Publicerat den 04/01/2014 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-)
Sorgens förvirring
”La confusion des peines”
Översättning Thérèse Eng
Utgiven 2011
På svenska 2013
140 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Fick Le prix du Printemps du roman, Foire du Livre, Saint-Louis 2012 för boken

Förra året kom det lilla förlaget Oppenheim förlag ut med Laurent Tardieus första bok på svenska, Eftersom ingenting varar. Det var en mycket gripande roman som helt enkelt golvade mig. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Nu har hennes senaste prisbelönta roman, Sorgens förvirring, kommit på svenska. Det är bara att hoppas att den får många läsare för det är en riktigt bra bok.
Den har beskrivits som en självbiografisk roman, men jag skulle snarare säga att det är en självbiografi i romanform. Eller snarare monologform. En monolog på 140 sidor som det inte går att sluta läsa. Jag började igår och har knappt släppt boken.

”Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du har tänkt på det hela kvällen, hela natten du vill inte. Eller snarare, du vill inte att jag skriver den nu. Den boken Laurence, den skal du skriva när jag är död. Det var det du sade” (sid 11)

Jean-Pierre Tardieu

Men Tardieu gör det ändå, för att om möjligen försonas med det som hänt och som påverkat henne så djupt.
År 2000 greps hennes pappa, Jean-Pierre Tardieu, chef på Générale Eaux, ansvarig för företagets marknader i Frankrike och England, för korruption. Samtidigt får hennes mamma besked om att hon har cancer. Mamman lever i 10 månader till.

Boken är försök att förstå vad som hände. Pappan pratar aldrig om det som sker, varken om brottet eller moderns sjukdom och död. Hela Laurents världs slås i spillror och det enda hon möts av är tystnad. Pappan, som är hennes stora ledstjärna i livet, framgångsrik och intelligent. En man som har gått den långa vägen till en mycket hög position, blir på en natt en brottsling. Hela den mondäna värld som Laurent är uppvuxen i vänder familjen ryggen.

Laurent försöker sätta ihop händelser och skeenden till fattbara sammanhang, bara för att inse att det går inte att förstå. Hon som trott att världen består av dels trygga, pålitliga människor som hennes far och dels de andra som kan inte kan lita på som t.ex, brottslingar. Hon har läst i böcker att människor är både ljus och mörker men inte förstått förrän denna stora skugga lägger sig över hennes liv.
Mamman är under de månader hon är kvar övertygad om faders oskuld. Hennes världsbild rubbas inte, men hon känner skammen. Att deras familj inte är som andras.

Sida upp och sida ner vibrerar texten av Tardieus försök att förstå, det är vackert och oerhört sorgligt, det är elegant och samtidigt så våldsamt. Hon sparkar, slår och brottas med bilden av sin far som är så obegriplig för henne men som hon älskar över allt annat. Så olik men ändå så lik.
Boken är en fantastisk skildring av kärleken mellan en far och dotter. Men det är en bok för alla som har en förälder. Tardieus roman väcker många existentiella frågor.

Laurence Tardieu

Jag tycker att Tardieu har utvecklats som romanförfattare sedan Eftersom ingenting varar. Att kunna bearbeta detta känslosvall till en litterärt fungerande form är mycket imponerande. Det måste varit oerhört ansträngande att skriva detta. För fadern lever fortfarande och har alltså kunnat läsa boken.

Romanens svenska är som i förra boken mycket njutbar vilket tyder på att översättaren Thérèse Eng har gjort ett gott arbete.

När jag googlade på denna bok så får jag bara träff på en recension av min bloggkollega Anna vars recension du kan läsa här. Det är synd att det skall var så svårt att få ut annan litteratur än anglosaxisk.
I Tardieu har Oppenheim förlag hittat en riktig pärla. Så köp boken och läs den så att förlaget kan fortsätta att översätta henne!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

ÅRETS BOK I SPANIEN 2002. OM ETT MÖRKT KAPITEL I SPANIENS HISTORIA – DULCE CHACÓN: DEN SOVANDE RÖSTEN

Publicerat den 09/08/2013 av Patrik Enander

Dulce Chacón (1954-2003)
Den sovande rösten
”La voz dormida”
Översättning: Djordje Zarkovic
Utkom 2002
På svenska 2013
370 sidor
Gavrilo förlag
Recensionsexemplar

Dulce Chacón 1954-2003

Dulce Chacón är en spansk författare som föddes 1954 och gick bort i cancer redan 2003. Året före sin död publicerade Chacón Den sovande rösten som blev en försäljningssuccé och fick pris som årets bok av de spanska bokhandlarna. Nu har det lilla, och jag måste säga modiga förlaget, Gavrilo givit ut denna bok som de var vänliga att skicka till mig.

Det spanska inbördeskriget 1936-1939 är fortfarande ett oläkt sår. Det ledde till Francos maktövertag som han behöll till sin död 1975. Tvärt emot vad många trodde så valde hans efterträdare Juan Carlos att börja införa demokrati i landet och att hålla de första allmänna valen. Jag som var tonåring då minns förvåningen i press och på tv. Även om det känns som en evighet sedan så är det bara 38 år sedan diktaturen upphörde, en mycket kort tid.
Enligt pressmaterialet som förlaget skickade med är det fortfarande olagligt att utreda de förbrytelser som begicks under inbördeskriget.

Chacón kom själv från en högborgerlig miljö som tillhörde Francosidan och hon fick höra berättelsen från den sidan som vunnit. Men det fanns en andra sida och det är om den skriver i denna djupt berörande roman. Chacón intervjuade en stor mängd personer som suttit i fängelse under perioden och det är deras berättelser som utgör grunden. En berättelse som inte var känd för stora delar av det spanska folket.

Romanen utspelar sig till stor del under tiden för andra världskriget. Chacón skildrar fem kvinnor på den förlorande sidan. De kvinnor som hamnade i fängelser och utsattes för en tortyr och förnedring av ofattbara mått. Genom att väva en berättelse om dess kvinnor och de människor som fanns i deras omgivning, som med eller mot deras vilja drogs in i kampen, så skildrar hon mycket skickligt hur det är att leva i en diktatur. Ett liv där rädslan är den vanligaste känslan, ett liv där du inte kan lita på någon, ett liv där kärleken har ett högt pris.

Skildringen av fängelselivet har många mycket starka scener som fick mig att kippa efter andan. Det som också är tråkigt men inte förvånande är att se vilken roll den katolska kyrkan hade i dessa läger. I romanen leds det av nunnor som mer än gärna plågade dessa icke-troende. Där fanns ingen kärlek eller barmhärtighet.

Förutom skildringen av fängelselivet så är det en skildring av den politiska kamp som har varit central i 1900-talets historia. Kampen för eller mot demokrati, för eller emot kommunism eller fascism. Jag tycker bilden på omslaget är så rörande och fångar en tid. Hur den unga kvinnan med barnet i famnen tittar in i kameran, fylld av glädje och en tro på kampen.

Det finns delar av romanen som nästan blir som en spänningsroman när vi följer männen och kvinnorna i bergen i kampen mot fascisterna, en kamp som till slut visar sig resultatlös. Hoppet att de allierade skall komma till hjälp när kriget är slut grusas och fascismen växer sig fast i Spanien.

Men alla ville inte vara med. Priset var många gånger högt. En av romanfigurerna liknar politiken vid ett spindelnät som inte går att komma undan trots att hon vill.

Ibland kunde jag tycka att Chacóns språk var på gränsen till lite för känslosamt och ibland sentimentalt. Men då frågade jag mig. Hur skall man kunna fånga dessa fruktansvärda händelser, dessa övergrepp på människor, men också de stunder av glädje och lycka som finns i romanen utan att ta till starka uttryck?

Jag måste återigen säga att det är modigt av Gavrilo att ge ut denna roman. Jag hade inte kastat mig över den om jag hittat den i bokhandeln, men det är en bok jag varmt kan rekommendera.
Det är en mycket stark berättelse, välskriven, skickligt berättad och med starka personporträtt.
Det är roman om en för oss okänd del av det moderna Europas historia, en roman för dig som söker bra litteratur utanför alltfartsvägarna.

/Reviderad 200820

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den 28/07/2013 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn. Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

EN AV FINALISTERNA TILL TYSKA BOKPRISET 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN

Publicerat den 09/06/2013 av Patrik Enander

Angelika Klüssendorf (1958-):
Flickan
”Das Mädchen”
Översättning av Christine Oudenne
Utkom 2011
På svenska 2013
168 sidor
Thoren & Lindskog
Recensionsexemplar

Om det är någon som följer min blogg så ser denne snart att jag har ett nyvaknat intresse för tysk litteratur. Det kanske låg i tiden för det sammanföll med att jag upptäckte det då nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Jag köpte några av deras böcker och skrev om dem. Förlaget uppskattade det och har därefter skickat mig en och annan bok. Jag har dessutom fortsatt att köpa dem så jag har snart allt vad de publicerat. De har en förmåga att ta fram intressant litteratur och efter att ha läst Flickan så är det bara att konstatera att det fått in en fullträff, en riktig fullträff.

Jag hade aldrig köpt och läst en brutal uppväxtskildring som utspelar sig i DDR på 70-talet. Nej det intresserar mig inte och det verkar obehagligt, inget jag vill läsa om. Det kräver verkligen mod att ge ut en bok med ett sådant svårt tema, och det modet har tack och lov förlaget. Jag är nu mycket glad över att ha fått läsa romanen.

Vi får följa den namnlösa flicka från att hon som 12-åring står och kastar ut avföring från balkongen på deras lägenhet, inlåsta av den aggressiva, alkoholiserade mamman, toaletten finns utanför lägenheten, fram till att hon som 17-åring gått ut högstadiet och hamnat som lärling på ett jordbrukskollektiv.

Hon bor i Leipzig tillsammans med sin sex år yngre bror Alex som hon försöker skydda. Mamman slår och bestraffar barnen regelmässigt och oförutsägbart. Männen kommer och går. Fickan försvinner in i en drömvärld och i boken Greven av Monte Christo för att överleva. Lögnen blir också ett redskap att klara sig, ibland så lyckas tom hon övertyga sig själv.
Efter ett antal flyktförsök så blir situationen ohållbar och hon flyttat till ett ungdomshem. Hon känner sig utanför och mobbad och för en stenhård kamp för att överleva.
Till slut så kommer hon ändå ut på andra sidan. Mer vill jag inte avslöja utan det får du upptäcka själv.

Som ni förstår är inte detta en lättsam läsning, jag häpnade många gånger över brutaliteten den skildrade, inom familjen, mellan de jämnåriga skolkamraterna, från myndigheterna, skolan och polisen.
Hade det inte varit för Klüssendorfs helt suveräna språkbehandling och distanserade blick så hade detta varit outhärdligt. Texten är paradoxalt nog både enormt tät och samtidigt så luftig och lätt. Det finns en lugn andning i den hela tiden och ett ljus mitt i det svarta.
Vi ser allting utifrån flickan perspektiv men nästan som bakom ett skyddande glas som gör att det hela går att stå ut med. Ja, som jag upplevde att flickan själv gjorde. Hon gick liksom in i en mental dykarklocka och såg allt det hemska utifrån. Hon är ett riktigt maskrosbarn som lyckas ta sig upp genom asfalten

Flickan är en mycket gripande roman av hög litterär halt. Det är inte för inte som den var en av finalisterna när Deutsche Buchpreis skulle delas ut 2011. Låt inte historien avskräcka dig utan läs gärna denna bok. Den kommer stanna i mitt minne länge.

/Reviderad 200820

VAD DEN ANDRA HALVAN LÄSER – MONIKA PEETZ: TISDAGSKVINNORNA

Publicerat den 06/06/2013 av Patrik Enander

Monika Peetz (1963-):
Tisdagskvinnorna
”Die Dienstagsfrauen”
Översättning av Barbro Wernbro-Augustsson
Utkom 2011
På svenska 2013
290 sidor
Liebel Förlag
Recensionsexemplar

I april fick jag en trevlig e-post från det nystartade Liebel förlag. Det är ett förlag specialiserat på att översätta tysk litteratur till svenska. De hade hittat min blogg och undrade om jag var intresserad av att få ett recensionsexemplar av denna tyska succéroman.
Jag blev nyfiken på var det var för bok så jag googlade lite. Jag fann att den var mycket uppskattad med högt betyg på Amazon.de m.m. Samtidigt började jag undra, är detta verkligen en bok för mig, tillhör jag målgruppen!? De som läser min blogg behöver inte se många inlägg för att inse att den som skriver är en lätt pretentiös figur som för det mesta bara läser sådant med hög cred i kulturvärlden. Böcker som hamnar på kritikerlistor och som får utmärkelser….Seriös litteratur med STORA bokstäver. Tisdagskvinnorna verkade vara allt annat, lättsam underhållning ffa riktad till medelålders kvinnor med hög igenkänningsfaktor.

Så här presenteras den på förlagets hemsida:
Fem väninnor på pilgrimsfärd Caroline, Judith, Eva, Kiki och Estelle: en framgångsrik brottmålsadvokat, en överkänslig drama queen, en hängiven mamma till fyra barn med övergivna ambitioner om en egen yrkeskarriär, en ständigt förälskad och gladlynt designer som väntar på sitt genombrott och en lyxälskande apotekarhustru som har en proppfull garderob och en härligt vass tunga.
När Judith gick igenom sin avlidne makes tillhörigheter hittade hon hans dagbok, gömd i en flanellskjorta i garderoben. Dagboken leder henne och hennes fyra väninnor ut på en vallfärdsvandring som kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. Steg för steg uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.

Tisdagskvinnorna är en varm och underhållande roman om kärlek, livslögner och vänskapens förmåga att läka alla sår. Förutom i Tyskland, där boken redan filmatiserats, har den hunnit bli en bestseller även i Norge, Holland, Italien och Tjeckien. Översättningsrättigheterna har i dagsläget sålts till arton språk.

Ja ja tänkte jag, allt behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden, du kan bli överraskad. Så med en ganska stor nyfikenhet slog jag upp boken.
Det tog inte många sidor förrän jag fullkomligt häpnade över hur stereotypa figurerna var, hur clichéfyllt allting var beskrivet och på hur förutsägbart det var. Personteckningar är så mallade och så platta så jag helt enkelt storknade. Trots det, som ett tack till förlaget som skänkt mig boken, så läste jag hela boken!

Detta är Monika Peetz första roman annars arbetar hon med manus för film och tv. Och det märks. Men det märks också att det inte är HBO hon skriver för i så fall. Denna bok är som en romanförlaga för en tv-serie på kanal 5, en serie som kanske skulle kunna bli bra bra underhållning med en bra regissör, för det är inte oäven historia, men som också skulle kunna bli helt förskräckligt i fel händer.

Min bloggkollega på Och dagarna går sammanfattar det bra:
Inte vet jag om det finns något som heter så men jag tänker att det passar att kalla Tisdagskvinnorna av Monika Peetz för Mid-Lit. Alltså lättlästa böcker om människor mitt i medelåldern som har fastnat i samma gamla hjulspår och behöver en nystart. Ni vet de där rappa, lättsamt berättade historierna där huvudpersonerna är med om något annorlunda och utifrån det omvärderar sina liv. Chick-Lit, Lad-Lit, Tant-Lit och nu Mid-Lit alltså. Hyfsat mallat men ändå tillräckligt välskrivet för att jag ska vilja läsa vidare…

Hon är som sagt inte en helt oäven berättare och en del av beskrivningarna av ställena som de passerar under vandringen är inte dumma. Men som helhet är detta för mig en riktigt torftig upplevelse. Det är som att äta Snoddas, bara vitt vetemjöl, och man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt.

Samtidigt så var det en intressant läsupplevelse. Jag tvingades att läsa vad den ”andra halvan” läser. De som klarar sig utmärkt i livet utan att läsa Nobelpristagare, Augustprisvinnare m.m. De som bara vill ha lite lätt och enkel underhållning utan tuggmotstånd. Lite mysigt, lite trevligt och lite tänkvärt. Vårt behov av historier är ju omättligt.

Det är väl tur att litteraturens trädgård har en mångfald av många olika växter. Allt kan inte passa alla. Så ett tack till förlaget som skickade denna bok till mig. Det var modigt!

/Reviderad 200820

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN

Publicerat den 02/06/2013 av Patrik Enander

Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och
Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978, gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal. Nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hembiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen. då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött. Fadern är en förtryckande patriark som finns i bakgrunden. Hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig, som en av sönerna går ut i, för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.

Den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

/Reviderad 200820

MIGUEL DELIBES

EN SPÄNNANDE GREKISK KLASSIKER I DET LILLA FORMATET – ALEXANDROS PAPADIAMANTIS: MÖRDERSKAN

Publicerat den 13/04/2013 av Patrik Enander

Alexandros Papadiamantis (1851-1911)
Mörderskan
Orginaltitiel: I Fonissa
Översättning: Jan Henrik Swahn
Utgiven 1902
På svenska 2013
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Ett förlag att hålla ögonen öppna för är det lilla Oppenheim förlag. Jag läste nyligen Laurence Tardieus lilla mästerstycke Eftersom ingenting varar. Nu har jag läst Mörderskan av Alexandros Papadiamantis. Aldrig hört talas om? Nej vem har gjort det. Den grekiskan litteraturen är en mycket vit fläck på min litterära karta och det är jag troligen inte ensam om. I Grekland är Papadiamantis lika stor som Strindberg i Sverige men den skillnaden att han inte är så känd utanför sitt land säger översättaren Jan Henrik Swahn i en video som du kan se här:
Intervju på Youtube.

Denna korta roman eller långa novell är en spännande läsning på många sätt. Den skildrar ett land som de flesta inte känner till bortom antingen charterturismens glättiga yta eller den arkeologintresserades långa historiska blick. Papadiamantis skildrar ett fattigt, hårt och inneslutet samhälle som drabbar framförallt kvinnorna. Den är en roman som utspelar sig på 1800-talet men som är mycket modernare än man först tror.

Huvudpersonen Frangogiannou, en äldre kvinna som för att hjälpa de fattiga människor som korsar hennes väg mördar deras små flickor. Att få flickor är ett elände. Det går så många flickor på varje man och föräldrarna har stora problem med att få döttrarna bortgifta, att få råd med hemgiften.
Den olyckligaste dagen i Frangogiannous liv var när hon som 17-åring blev bortgift, med en mycket dålig hemgift, till en riktig slashas som sedan gjorde henne till mamma sex gånger om. Hon har tre döttrar. Bara en gift och även det med en slashas. Hon beskriver sig som en änka men med en man knappt bidrar till familjen.

Vi får följa Frangogiannou från det första hastigt påkomna dråpet och se hur hennes tankar blir mer och mer förvridna vilket resulterar i fler mord. Men hon är ingen vettvilling. Märkligt nog så känner vi som läsare sympati med henne och förstår till viss del hennes fruktansvärda handlingar. Och hon går inte igenom detta obemärkt, drömmar och syner hemsöker henne allt medan hon flyr undan både sig själv och gendarmerna.
Jag vill inte berätta mer om historien utan läs den själv istället. För det är en spännande och läsvärd bok.

Papadiamantis stil kan vara lite knölig ibland, han är visst mycket svår att översätta, men det finns mycket humor och värme i boken. Du kommer huvudpersonen mycket nära och hon är är trots sina handlingar trovärdig och realistisk. Det fattiga patriarkala samhället känns inpå kroppen.
Skildringarna av naturen på ön Skiathos är sinnlig och fantasieggande

Det vore roligt om förlaget ville ge ut fler av hans berättelser så vi får se fler facetter av detta intressanta författarskap.

/Reviderad 200912

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR

Publicerat den 20/02/2013 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurence Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och gripande att läsa.

Den är uppbyggd i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån. Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200920

EN RIKTIG BERÄTTARE ÄR FÖDD! – ASTRID ROSENFELD: ADAMS ARV

Publicerat den 19/02/2013 av Patrik Enander

Astrid Rosenfeld (1977-)
Adams Arv
Orgnaltitel: Adams Erbe
Översättning Jörn Lindskog
Utgiven 2011.
På svenska 2012
394 sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Astrid Rosenfelds debutroman har blivit en succé i Tyskland där den sålt i stora mängder. Romanen har översatts till flera språk och enligt omslaget på boken så var den ”läsarnas favorit till tyska bokpriset 2011”. Vad jag hört fick Thorén och Lindskog slåss för att lägga vantarna på denna storsäljare.

Succén är lätt att förstå för det är en på många sätt mycket imponerande debut. Rosenfeld skriver med ett enkelt och rappt språk. Har ett stort persongalleri med skickligt tecknade och mycket särpräglade individer. Boken är skickligt komponerad och det finns ett rejält schvung i berättelsen. Du kastas in i den och sedan sitter du fast. Här finns mycket humor och jag skrattade högt många gånger. Sedan kan det finnas lite klichéer också men de får man ta.

Mycket kort om historien: Eddy bor tillsammans med sin mor Magda och morföräldrar Lara och Moses. Moses har dragit sig undan världen och sitter på vinden och skall helst inte störas.
Eddy är ett resultat av en tillfällig förbindelse och har ingen aning vem hans far är mer än att han är skandinav och kanske heter Göran.
Eddy får hela tiden höra hur lik han är Adam, Moses bror, som under kriget svek familjen. Han tog deras förmögenhet och stack, vilket gjorde att familjen inte kunde komma undan nazisterna.

Magda, som är en stark och självständig kvinna, avvisar alla de män som Eddys mormor försöker tussa ihop henne med. Genom en slump så träffar hon, med hjälp av Eddy, Jack Moss, på ett zoo. Jack för ut henne och Eddy i värden och Eddy får en mycket märklig uppväxt.

Den första delen av boken följer Eddy fram till vuxenheten där han till slut hamnar i Berlin när muren fallit. Han har hamnat i en kris och vill bara lämna allt. Han tar sig hem till sin mor. Morföräldrarna är döda. Eddy går upp på den förbjudna vinden där han hittar ett kuvert med ett häfte där Adam har tecknade ned allt som hände. Det är Adams arv.

Vi kastas tillbaka till 1919 och får följa hans släkting Adam och hans lika egensinniga familj, mötet med hans stora kärlek Anna och vad som sedan händer när hon nazisterna tar henne. Adam ger sig ut på en lång resa för att leta efter sitt livs kärlek. En resa som tar oss till Polen mitt under det brinnande kriget. Genom Adam så följer vi hela andra världskriget och vi får förklaringen till vad som egentligen hände.

Jag vill inte ge för mycket av handlingen för det är en späckad roman och jag vill att du skall uppleva alla turerna själv om du läser den.

Det här är en bok som du slukar. Sidorna visslade förbi. Men när jag lade ned den så var det ändå med en viss tveksamhet. Jag kände mig lite illa berörd av att den traumatiska historien behandlade med så lätt hand. Det var som att visst det var hemskt det som skedde, men inte var det så farligt.
Jag frågar mig själv. Måste alla skildringar av koncentrationslägren vara t.ex. som Steve Sem-Sandbergs helt omskakande De fattiga i Lodz, en storartad roman men en helvetesvandring utan dess like.

Det har nu gått 50 år, två generationer och vi kan kanske kan börja få en viss distans.. Vi kanske måste kunna berätta denna historia på ett lite annat sätt? Genom att se på det ur en lite mer komisk synvinkel så framträder ju det hemska ändå. Eller gör det verkligen det?
Jag kom att tänka på Imre Kertesz Mannen utan öde som jag läste för 10 år sedan. Där använde han sig av greppet att den unge killen tyckte att allt som hände i koncentrationslägret var helt naturligt. Därigenom så blev så påtagligt hur oerhört vidrigt det var.

Rosenfeld har också valt att ha en ganska obegåvad huvudperson, som förutom sin starka kärlek till Anna egentligen inte har så många kvaliteter. Han förstår inte mer än han behöver för att klara sig undan. Men Rosenfeld är inte på Kertesz nivå och romanen skildring av koncentrationslägren blir för lättviktig för mig.

Det är mina reservationer till trots ändå en märkvärdig debut, om kärlekens obändiga kraft, att våga leva sitt liv inte som andra tycker det utan våga gå utanför ramarna och skapa dig det liv du vill ha. Det skall bli spännande att se vad den unga mycket begåvade författare hittar på härnäst.

/Reviderad 200920

OM DEN STORA KÄRLEKEN SOM ALDRIG TAR SLUT – MARKUS FELDENKIRCHEN: EN IRLÄNDSK DAGBOK

Publicerat den 07/02/2013 av Patrik Enander

Markus Feldenkrichen (1979-)
En irländsk dagbok
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Jörn Lindskog
315 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

När Jörn Lindskog, ena halvan av förlaget Thorén & Lindskog, på Bokmässan i höstas sade att de skulle ge ut En irländsk dagbok svarade jag Heinrich Bölls bok? Den tyske nobelpristagaren har skrivit en liten bok som heter Irländsk dagbok. Nej sade Jörn det är det inte, utan en tysk debutroman. Markus Feldenkirchen är politisk journalist sedan flera år verksam på Der Speigel. Boken heter i original Was zusammenhört, som jag på min bästa skoltyska översätter till ”Det som hör samman”. Men ”en ”Irländsk dagbok” kanske säljer bättre?

En dag får Benjamin, en 35-årig bankman med lyckad karriär och ett tomt liv, ett brev från Irland. På Irland finns Victoria hans livs stora kärlek. En ungdomskärlek som fick ett abrupt slut. Benjamin har inte glömt den, men begravt under flera tunga lager av vemod. Benjamin vågar inte öppna brevet, rädd för vad som skall stå i det.

Dagen som brevet anländer skall Benjamin resa till Dublin. Han skall reda ut affärerna i en filial till banken som han arbetar i. Filialen, som efter de extremt goda år som Irland upplevde efter att ha varit ett mycket fattigt land, håller under den finansiella baksmällan på att gå under.
Han tar med sig brevet för att öppna det på plats.

Romanen utspelar sig under denna dag innan han till slut öppnar brevet. Genom tillbakablickar så får vi följa honom från tonåren och framåt. Genom vänskapen, kärleken till fotbollen, tiden med de politiska förändringarna när muren föll ochTyskland återförenades samtidigt som Benjamin och Victorias kärlek blomstrade. Och nu den ensamma sorgliga figur han upplever sig att vara idag.

Vi får parallellt följa en ung mans utveckling till en desillusionerad medelålders man och två länder som genomgår stora förändringar. Allt detta väver Feldenkirchen ihop i romanen.

I början upplevde jag boken som ganska välskriven men lite tunn. Jag tyckte en del i boken var förutsägbart, sådant jag läst förut. Benjamin var lite stereotyp, beskrivningen av hans liv något fyrkantig. Skildringen av Benjamins vänskap med bästisen Bruno och deras fotbollsintresse var också sådant som var lätt igenkännligt. Hur Feldenkrichen vävde in det historiska skeendet upplevde jag påklistrat. Det var som att han behövt ta en vända till och fördjupa karaktärerna.
Jag undrade när förlaget redan givit ut sådan mästerlig skildring av en mittlivskris som Peter Stamms Sju år och en så fin skildring av en ungdomskärlek som Siegfried Lenz En tysk minut, varför då ge ut en bok som helt enkelt var lite medelmåttig. Det måste ju finnas en uppsjö av bra tyska romaner att översätta.

Men när historien med Victoria börjar få fart efter halva boken så hände något. Jag blir mer och mer engagerad, berörd och intresserad av berättelsen. Jag börjar njuta mer och mer av hans språk, hur han frammanar den irländska naturen, dess färger och dofter. Sammanvävningen av Benjamins viktigaste period i sitt liv och Tysklands historia känns plötsligt relevant. Jag såg fram emot att läsa vidare i den, helt plötsligt gripen.

När jag slår ihop boken och Benjamin har fått reda på varför den största och enda riktiga kärlekshistorian i hans liv fick ett så dramatiskt slut då kippade jag ärligt talat efter andan. Och nu flera dagar efter avslutad läsning så ligger den kvar och jag kan inte riktigt släppa den.
Nu kan jag säga att jag är glad att jag läste denna bok, det är en bok jag kommer komma ihåg och som jag kan rekommendera.

Avslutningsvis: Var kommer Heinrich Böll in i detta? För dem båda är den bilden som de har av Irland, en drömbild och ett paradis som har gått förlorat, ett paradis där den kan förlägga sina fantasier.

/Reviderad 200920

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING

Publicerat den 10/12/2012 av Patrik Enander

Tim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
Utgiven 2010
330 sidor
Harville Secker
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk, men smärtan och problemen kvarstår. Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.
Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller något som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden. Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, funderingar, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

/Reviderad 200724

MAGUERITE DURAS: EN FÖRDÄMNING MOT STILLA HAVET

Publicerat den 02/09/2012 av Patrik Enander

Marguerite Duras (1914-1996)
En fördämning mot Stilla Havet
Un barrage contre le Pacifique
Övers: Marianne Lindström
Utgiven: 1950
På svenska: 1985
Modernista

Min bild av Marguerite Duras var som en superintellektuell författare, en kritikernas gunstling, en svår författare som skrev mer intressant än läsvärt. Det visade sig vara fel.
Det tog inte många sidor förrän jag var fast i romanen och jaginte annat säga än att det var en läsupplevelse utöver det vanliga.

En fördämning mot Stilla Havet kom ut 1950 och var Duras tredje bok. Mycket är hämtat ur Duras egen uppväxt.
Den utspelar sig i Vietnam 1931. Barnen, Joseph, 20, och Suzanne, 16, lever tillsammans med sin psykiskt mycket labila mor i en bungalow i fattig del av landet. De har av myndigheterna fått sig en odlingslott tilldelad för att odla ris, men den översvämmas varje år och är i princip värdelös. Modern kämpar mot de korrupta myndigheterna år efter år utan resultat. Då tar hon saker i egna händer och med hjälp av bönderna i området bygger en fördämning mot Stilla havet för att hålla vattnet borta. Det skall bli moderns triumf. Tyvärr så finns det små krabbor som gräver hål i fördämningen och det eroderar den till slut helt och hållet. Triumfen blir ett gigantiskt misslyckande.

Modern lever i en stark symbios med sina barn. Joseph är en farlig, aggressiv och våghalsig figur som gör vad som står i hans makt för att bryta sig loss. Suzanne lika bunden till brodern som till modern längtar bort men banden håller henne tillbaka, låser fast henne. Det är ett fascinerade porträtt av kvinna som förlorar alla kamper, gör allt för barnens överlevnad och sakta glider allt längre in i psykisk sjukdom.

Det är en roman med många lager. Det är en bok om begär, sexualitetens kraft, makt, dominans och underkastelse. Duras skriver hårt med en sylvass penna när hon beskriver de relationer som Joseph och Suzanne går in i.
Det handlar om ras, om mötet mellan de vita och de andra, asiaterna. Skildringen av den rike kinesens Jos uppvaktning av Suzanne och den stormvind den förorsakar i deras liv är för mig romanens starkaste del.
Det är också en skildring av klass, i det här fallet den vita underklassen. De kolonisatörer som inte lyckades blev en fattig underklass helt i händer på den vietnamesiska byråkratin.
Skildringen av fattigdomen och misären är mycket stark.

Trots att det är en roman som det inte händer mycket i så är intensiteten hög. Den blir en faktiskt en riktig bladvändare. Duras kräver sin koncentration. Hon skriver elliptiskt, går inte rätt på utan snirklar in det hon skriver, går runt det för att till slut fånga in det. Och hon är mycket skicklig. Duras skriver med en stor närvarokänsla och hon frammanar starka bilder av Vietnam på 30-talet.

Boken inleds med ett förord av Hanna Nordenhök. Hade jag läst det innan jag läst romanen så hade det stärkt mig i mina fördomar om Duras som ”kritiker-författare”. Dessutom så avslöjar det vissa händelser i romanen så läs det efter du läst denna mycket intressanta och välskrivna roman. Den ger mersmak.

/Reviderad 200819

Marguerite Duras 1914-1996

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Publicerat den 23/08/2012 av Patrik Enander

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Granta

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES

Publicerat den 14/07/2012 av Patrik Enander

Edmund De Waal (1964-):
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
Vintage Books
Vinnare av Costa Biography Award 2010
Finns översatt på svenska

I en engelsk tidskrift läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra världskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Proust är en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare.
Resan går från Paris till Wien dit figurerna flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de sedan försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia tecknar de Waal en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.

Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga något som ständigt glider undan.

Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål. Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa delar av boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Men det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike och det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax. Allt det som släkten Ephrussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.

/Reviderad 200818

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN

Publicerat den 06/06/2012 av Patrik Enander

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar
Bokförlaget Thorén & Lindskog

När jag började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår företrädesvis anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno, som tidigare aldrig deltagit i en politisk manifestation, demonstrerade mot att Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle få se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

Mordet på Ohnesorg blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion (RAF)och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.
Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.

Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har. De blir nära vänner, men samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok. Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget. Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser. Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt.

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutföra projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kortroman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Tack för recenisonexemplaret

/Reviderad 200809

EN GRIPANDE OCH CHARMIG HISTORIA – UWE TIMM: UPPTÄCKTEN AV CURRYWURSTEN

Publicerat den 27/05/2012 av Patrik Enander

Uwe Timm (1940-): Upptäckten av currywursten
”Die Entedeckung der Currywurst”
Utgiven 1993
Övers: Jörn Lindskog 180 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

”För lite mer än 12 år sedan åt jag för sista gången en currywurst i fru Brückers korvkiosk”
Så inleds den korta lilla roman av Uwe Timm som gjort ett segertåg över hela världen sedan den gavs ut 1993. Romanens berättare har starka minnen från barndomens Hamburg och av hennes currywurst. Det sägs att det var fru Brücker som uppfann den omtalade snabbmaten. Berättaren besöker Lena Brücker på sitt ålderdomshem för att få svaret om det var sant. För att få det så måste han höra hela historien från början. Under sju möten så flyttas han tillbaka några veckor runt krigsslutet.

Lena Brücker är över 40 år, gift, och arbetar på personalmatsal. Hennes familj har kriget sett till att skingra. Lena lever ensam. Ett chansartat möte med den unge sergeanten Bremer, endast 24 år gammal, under den sista krigsveckan leder till att hon bjuder hem honom. De älskar med varandra och han deserterar. Han gömmer sig i hennes lägenhet och en intensiv kärlek uppstår. När sedan kriget tar slut så berättar inte frau Brücker detta utan får honom att tro att det fortsatt bara för att hon skall få han sitt livs stora kärlek kvar ytterligare en kort tid.

Vad har allt detta med currywursten att göra? Det är en sinnrik historia som Timm snickrat ihop och på de sista sidorna får vi reda på hur det av en slump blev så att currywursten uppstod i hennes kök.

På 180 sidor han Timm skapat en varm kärlekshistoria tecknad med stor ömhet. Vi möter en stark kvinna vars överlevnadsinstinkt har gjort att hon klarat sig genom livet. En kvinna som till slut får nog och protesterar mot kriget genom att gömma Bremer och hela hennes liv förändras. Vi möter en ung soldat som utan att vara nazist kämpar stolt för sitt hemland.
Timm tecknar skickligt en bild av hur det var att leva för gemene man i Tyskland under krigsslutet. Chocken att Tyskland kunde förlora, chocken och skulden när det börjar bli känt vad som hänt i koncentrationslägren.

Det är en gripande charmig historia tecknad mot en mörk bakgrund som rekommenderas varmt. Om sedan currywursten kommer från Hamburg eller Berlin tvistar de lärde. I Berlin har korven tillägnats ett museum, Deutsches Currywurst museum http://www.currywurstmuseum.de/
Det var i Berlin i påskas jag själv åt det för första gången och det var inte alls dumt.

Sugen på att laga själv? http://www.tasteline.com/recept/Currywurst_2
Lycka till!

Reviderad /200809

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR

Publicerat den 19/05/2012 av Patrik Enander

Peter Stamm (1963-)
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor
Bokfrölaget Thorén och Lindskog

”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”

Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.

Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.

En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort och säger: henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon in i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.

Det blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar, troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.

Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.

Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.
Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.

Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig. Jag kan varmt rekommendera denna bok

Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.

Jag hoppas verkligen att de översätter mer böcker av Peter Stamm.

Reviderad 200804

Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster

SMÅ SVARTA PÄRLOR – FERDINAND VON SCHIRACH: BROTT

Publicerat den 11/03/2012 av Patrik Enander

Ferdinand von Schirach (1964-):
Brott
”Verbrechen”
Utgiven 2009
Övers: Lena Hammargren
180 sidor
Bonniers

På biblioteket häromdagen sprang på denna lilla samling noveller som jag nyligen läst lite om. Jag öppnade boken, läste ett par rader och blev direkt sugen på att läsa vidare.

Ferdinand von Schriach är verksam som advokat. Dessa små berättelser är baserade på människor han mött under sina år i rättssalen. Det är inte deckarnoveller. Någon novell är kanske lika spännande som en deckare, men det är inte spänningen han vill åt.
von Schirach skildrar individer som hamnat i trängda lägen. Det kan vara av egen förskyllan, tillfälligheter eller via psykisk sjukdom. Under de omständigheterna begått mer eller mindre fruktansvärda brott. Den pensionerade 70-årige allmänläkaren som klyver sin dominerade hustrus huvud, en lovande studenten som prostituerar sig för att hjälpa sin pojkvän som hamnat i skuld till några mycket obehagliga personer, pojken som petar ut ögonen på får och sparar dem. Ja som ni förstår är det extrema situationer, men det är inget frossande. Schriach skriver med en pregnans och exakthet som gör att vi kan stå ut med att läsa det. Han lyckas få oss att förstå varför de gjort detta, även om det kan var mycket kusligt, och han får oss att känna medkänsla med dessa individer. Och vem är egentligen förövare och offer.

Förutom att historierna griper tag i läsaren så får vi intressanta inblickar i en advokats yrke, de avvägningar som denne måste göra.

Boken består av 11 korta berättelser. De är så lättlästa att man nästa kan ta boken i en sittning! Men då blir man nästan övermätt. Läs några åt gången. De är välskrivna, kusliga och berättar mycket om vad människor under press blir förmögna att göra.

/Reviderad 200804

Ferdinand von Schirach 1964-

EN KLASSIKER – FRANZ KAFKA: PROCESSEN

Publicerat den 01/02/2012 av Patrik Enander

Franz Kafka (1883-1924):
Processen
”Der Prozess”
Översättning:
Hans Blomqvist/ Erik Ågren 2001
Utkom på tyska första gången 1925
Bakhåll

Av en vänlig kamrat fick jag biljetter till Backateaterns uppsättning av Processen. Jag tyckte mycket om den. Mindes stämningen från läsningen av Kafka under mina tonår då jag läste de tre romanerna (Processen, Slottet och Amerika) + ett gäng kortare texter. Jag läste om Processen när jag studerade litteratur mitten 80-talet men sedan har inte läst en rad.
När jag var och lyssnade på Cartarescu i Stockholm satte han Kafka högst av dem alla. Det var dags för Kafka igen tyckte jag.

När jag såg pjäsen upplevde jag den som en fantasi över huvudpersonen K:s process. Som om de gjort en dröm av romanen. Jag mindes boken som realistisk och konkret. Därför blev jag förvånad under läsningen att det var just som en dröm jag upplevde att jag befann mig i. Tros Kafkas skarpslipade prosa med sina exakta detaljer så blev världen allt märkligare. Drömmen, eller rättare sagt mardrömmen, blev allt tydligare.

Berättelsen är känd och jag behöver inte relatera den här. Ju längre in i romanen jag kom desto mer symboliskt förtätad blir den. Inte för inte så är det ett av de mest söndertolkade verken i litteraturen. Den har tolkats som en dröm, som en religiös text, som en politisk text, som en beskrivning av småborgerlighetens undergång m.m.
Mao så kan du läsa och finna din egen förklaring till detta fascinerade drama.

Ett problem med Processen är att den aldrig skrevs färdigt av Kafka utan kapitlen låg i olika mappar. De har sedan har satts ihop av olika litteraturforskare i olika versioner. Poeten Karl Vennbergs fina översättning bygger på Kafkas nära vän Max Brods version som var den som gällde länge. Bakhålls version har översättarna själva ställt samman. I den kommer kapitlen i annan ordning och de har tagit med stycken som inte finns hos Vennberg. I det långa förordet till den nya versionen så redogör översättarna för en mängd olika versioner.

Jag började läsa Vennberg, men fann när jag fick låna den nya översättningen, att även om Vennbergs översättning är fin och läsvärd, så flyter den nya översättningen på bra och jag fann läsningen mer nöjsam.
Detta är en roman som fångade mig direkt och sedan släppte den inte greppet. Det är en fruktansvärd text och den kommer tyvärr vara ständigt aktuell. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200802

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER

Publicerat den 10/01/2012 av Patrik Enander

John Le Carré (1931-):
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor
Scribner

Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy tog jag ned denna roman från bokhyllan där den stått ett par år.

Romanen tar sin utgångspunkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller tillsammans på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.
Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft och till vilket pris vill stoppa dem.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi. En välutbildad och lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerna. Tessa undanhåller, för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter, vad hon och Arnold sysslar med. När sedan Tessa och Arnold mördas kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande. Justins resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemedelsbranschen och från brittiska utrikesförvaltningen.

Efter murens fall var det många som trodde att Le Carrés karriär som författare var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum.
Det är ingen vacker bild som presenteras men Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla på det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa mediciner, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, och att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider av. Är det en värld vi vill ha?

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer. Det är en mångbottnad historia, stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom är det en fin kärleksroman.

The Constant Gardener är, som alltid med Le Carrés böcker, väl värd att läsa.

/Reviderad 200802

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN

Publicerat den 05/01/2012 av Patrik Enander

Mircea Eliade (1907-1986):
Den gamle mannen och officeren
”Strada Mintulesa”
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor
Coeckelberghs

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Då fann jag denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”.
Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet fram till 80-talets slut. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr dog förfläggaren René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989, 53 år gammal, och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap. Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.
Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan. Det tillhör de privilegierades förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör. De ber honom berätta sin historia….
Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned.
De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller en trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där den fruktade säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Under romanens gång känns diktaturens kalla hand hela tiden.

Eliade har skrivit en fin bok bok om fantasins makt och till slut dess vinst över diktaturens kreatur. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

/Reviderad 200614

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES

Publicerat den 08/11/2011 av Patrik Enander

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
Orion

Knots and Crosses är den första boken i Ian Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. För många år sedan läste jag Den hängande trädgården med stort nöje.

Rankin skrev att Knots and Crosses var en roman med litterära pretentioner, men ville skriva en bok som nådde fler läsare än mer seriös litteratur. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev i min tur förvånad när jag läste det. För mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommissarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket och har ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS. Det är en en traumatisk upplevelse han inte pratar om. Nu ser Rebus hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Fortsättning följer.

/Reviderad 200229

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.