Kategoriarkiv: Storbritannien

OM KRIG, KÄRLEK OCH VÄNSKAP – CIARÁN MCMENAMIN: THE SUNKEN ROAD

Publicerat den av

Ciarán McMenamin (1975-)
The Sunken Road
Utgiven 2021
256 sidor
Harvill Secker

Ciarán McMenamins författarskap upptäckte jag när jag läste den oerhört intensiva och roliga Skintown. Det är en skildring av författarens ungdom på 90-talet. Jag uppskattade den mycket. Skintown finns översatt till svenska och utgiven av Modernista. Den skall nu bli film vilket jag ser fram emot.
När McMenamin kom med sin nästa bok The Sunken Road 2021 köpte jag den men den har sovit i min bokhylla. Nu är den äntligen läst och jag är mycket glad för det.

The Sunken Road är något helt annat än Skintown. Det är en historisk roman om första världskriget och det irländska frihetskriget. Skickligt växlar McMenamin de olika tidsplanen i denna mycket kraftfulla roman.

Vi möter Francie, katolik, hans bästis Archie, protestant och Archies syster Annie. Annie och Francie blir varandras stora kärlek. Pojkarna dras med i den nationalistiska yran och går 1915 ut i första världskriget för att försvara Storbritannien. Francie lovar Annie att skydda den tafflige Archie och se till att han kommer tillbaka. Vi lär oss snart att det inte blev fallet.
Francie, som ju är katolik, blir en katt bland de engelska hermelinerna. Det ställer till det. Han möter sin nemesis, ett befäl vid namn Crozier, som gör allt för att göra livet svårt för Francie.

I det andra tidsplanet är vi på Irland 1922 under frihetskriget. Francie är en jagad man, Han är med i IRA och har många liv på sitt samvete. Hans nemesis jagar honom fortfarande. Under Francies spännande flykt undan engelsmännen och Crozier vävs hans och Annie liv ihop igen och romanen tar sig vägar som vi inte anade till det oväntade slutet.

Jag kan förstå att denna bok inte översatts till svenska. Första världskriget påtagligt i Storbritannien moderna historia, skildrat i många romaner och dikter, är inte något stort ämne i Sverige. Inte heller konflikten på Irland som är lika levande nu som då. Det är synd. McMenamin är en så skicklig författare som skapar trovärdiga personer som jag engagerar mig i. Som den skådespelare han är har ett mycket bra öra för dialog.

Skildringen av kriget i skyttegravar, och vad det gör med soldaterna, blir så nära att de kryper in under skinnet. Men har kan också skiva fint om naturen i Nordirland, mycket känsligt om den spirande vänskapen och kärleken mellan Francie, Archie och Annie. Och om sorgen efter Archie.

McMenamin som främst verkar som skådespelare hemma i Nordirland och har inte publicerat något efter The Sunken Road. Tyvärr, då det är en författare jag gärna skulle läsa mer av. The Sunken road är stark roman om vänskap kärlek i skuggan av fruktansvärda krig. Det vore synd om hans penna tystnar.

The Sunken Road var nominerad till det prestigefyllda The Walter Scott Prize for Historical Fiction

Rekommenderas varmt.

LYSANDE BOK OM ETT LAND DU ANTAGLIGEN INTE VET NÅGOT OM – PAUL KENYON: CHILDREN OF THE NIGHT: THE STRANGE AND EPIC STORY OF MODERN ROMANIA

Publicerat den av

Paul Kenyon:
Children of the Night: The Strange and Epic Story of Modern Romania
Utgiven 2022
496 sidor
Apollo

Fråga mig inte varför jag hade fått för mig att Rumänien skulle vara ett spännande land att resa till. Men när en resa till Portugal ställdes hittade jag en resa till Transylvanien och blev inspirerad. När jag sedan sett filmer på Youtube och såg hur oerhört vacker det var så chansade jag och bokade en resa. Det blev en fullträff. https://www.rolfsbuss.se/flyg/bukarest.
Det var en oerhört intensiv vecka där vi såg och lärde oss en massa. Vår underbara reseledare Irina Fjeldstad och guiden Gabriel, ett levande uppslagsverk, var mycket bra och högt uppskattade av hela gruppen. Vi var alla förvånade och tagna av den skönhet vi såg och om alla berättelser om Rumäniens spännande historia. Och att Rumänien, detta för oss okända land, har en spännande i historia blev extra tydligt när jag läste Paul Kenyons utmärkta bok.

Kenyon är en prisbelönt brittisk journalist som på en reportageresa till landet på 90-talet träffade sin blivande fru och har sedan dess varit mycket i landet och älskar det högt. Vi känner mest till alla eländeshistorier men det finns så mycket mer säger Kenyon. Perioder av blomstrande kulturliv. Rumänien kände ett andligt släktskap med Frankrike och kallades Lilla Paris. De franska influenserna är något som mina promenader i Bukarest kan bekräfta. Trots att mycket både bombades bort under andra världskriget.

Parlamentspalatset i Bukarest

De flesta av oss lite äldre känner ju mest till Rumänien för tiden med den värsta av diktatorer Nicolae Ceauşescu. Diktatorn som satte Bukarest på kartan genom det megalomana byggandet av det groteskt stora Folkets hus. Det är värdens näst största administrativa byggnad och fungerar idag som Rumäniens parlament. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant men jag blev helt tagen av den galenskap det representerar. Vilket storhetsvansinne. Missa inte det om du är i Bukarest.

Livet under Ceauşescu var en surrealistisk mardröm för många och Kenyon gör det levande. Förutom att han läst på ordentligt har han kunnat prata med om hur det var att leva under detta ok.

Men boken börjar inte där utan först möter vi förebilden till Dracula, Vlad Tepes. Han var en oerhört listig och brutal ledare på 1400–talet. Han är känd för att ha hängt upp sina offer på pålar (Engelska översättningen av Vald Tepes är, Vlad the Impaler). Vlad kämpade som kristen mot det osmanska rikets utbredning. Och har blivit en symbol på Rumänerna kamp för sitt eget land.
Rumänien är ett kristet land mitt i ett slaviskt området. De har under århundradena varit hotade av och i krig med Österrike-Ungern och Ryssland. Dess gränser har flyttats fram och tillbaka som ett resultat av krigen. Ett exempel: jag var jag i staden Sibiu som på 1200-talet var den tyska staden Hermannstadt. Jag gick in i en bokhandel och pratade tyska med kvinnan som stod där. Hon berättade att det fortfarande finns en lite del av staden befolkningen som har tyska som modersmål. I de städer som vi besökte fanns det en protestantisk, en katolsk och en ortodox kyrka vilket visar på mångfalden. Och också en grogrund för konflikter.

Det nuvarande Rumänien kan man säga att det skapades genom unionen mellan Valakiet och Moldavien 1859.  Rumänien är ett mycket patriotisk land. De säger sig komma från dakerna, dvs de rumäner som bodde där under romartiden. De anser också det deras språk är det autentiska romanska språket. Där finns inslag av jordmystik, dvs de hyllar den den rumänska jorden och vördar den för att allt blod de spillt under alla krig olika länders anspråk på Rumänien lett till.
Jag har läst att det faktum att landet alltid känt sig hotat av andra är det som lagt grogrunden till dess nationalism och kanske en av förklaringarna till den endemiska antisemitismen som går som en röd tråd genom Rumäniens historia.

Under 30-talet var den karismatiske Corneliu Codreanu ledare för det fascistiska och djupt antisemitiska Järngardet som var aktivt och spelade en mycket stor roll i det politiska livet mellan krigen. Medlemmarna hade små påsar hängande runt halsen med jord från olika slag fält i Rumänien.
Trots Codreanus djupa religiositet tvekande han och hans anhängare inte en sekund för att röja någon ur vägen för att uppnå sitt mål.

Codreanu är en av de fascinerande personer som Kenyon berättar om i denna mycket välskrivna och spännande bok. En annan är Kejsarinnan Marie (1875-1938) som var ett av 42 barnbarn till drottning Victoria. Det var en chockartad upplevelse för henne att komma till det fattiga agrara Rumänien men hon lärde sig att älska landet och blev en viktig politisk figur som samlade landet.

Rumäniens moderna historia är lite av ett skräckkabinett, ett galleri av med den ena märkliga politiska ledaren efter den andra, ofta mer eller mindre fascistoida och antisemitiska. Men där finns också berättelser om de som gjorde motstånd och ofta fick betala ett högt pris. En fascinerande gestalt är kommunisten Ana Pauker som överlevde förföljelser och fängelsevistelser för att sedan bli utrikesminister när landet blivit kommunistiskt.

De kapitel som handlar om andra världskriget, då Rumänien som varit neutralt, under den fascistiske militären och senare premiärministern Ion Antonescu lierade sig med Tyskland, är svåra att läsa. Landet var efter Tyskland var det land som avrättade mest judar, och på de mest fasansfulla sätt. Antisemitismen var som sagt utbredd och sågs hänga ihop med hatet mot kommunisterna. Rumänien har av goda skäl aldrig kunna lita på Ryssland. Och judarna sågs som kommunister och var därför ett lovligt byte.

Det blir ironiska att när Rumänien kapitulerar i andra världskriget så hamnar de i händerna på Sovjet då Churchill och väst inte är intresserade av det där lilla landet. Sovjet tar mycket effektivt över landet och installerar det kommunistiska partiet genom ett riggat val. Kommunisterna som nästan utrotas av de tidigare fascistiska ledarna i Rumänien genom att helt enkelt ta livet av dess medlemmar.

Här är inte platsen för mer i detaljerad av Rumänien historia!! Men jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som antingen är intresserad av landet eller av Europas 1900-talshistoria

Kenyon är en skicklig skribent, mer en berättare än historiker, även om hans kunskap om historien är djupa. Han lyckas verkligen levandegöra de viktigaste personerna i Rumäniens historia. Jag häpnade många gånger över de olika personligheter som Kenyon berättar om, ett på många sätt mycket märkligt persongalleri. Berättandet är spänstigt och man läser vidare för att man vill veta hur det går. Som i en god roman.
När man läser om boken på Goodreads är det många rumäner som skriver att de lärt sig mycket då inget av detta berättades det om under diktaturen.
Kort sagt en riktigt spännande och mycket givande läsning.

EN LYSANDE BOK OM DET ANDRA TYSKLAND – KATJA HOYER: BEYOND THE WALL: EAST GERMANY 1949-1990

Publicerat den av

Katja Hoyer (1985-)
Beyond The Wall: East Germany 1949-1990
Utgiven: 230406
496 Sidor
Allen Lane

En resa till Berlin för några veckor sedan fick mig att ta ned den tysk-engelska historiken Katja Hoyers mycket omtalade bok Beyond the wall från bokhyllan där det stått sedan den gavs ut. Under tiden har en svensk översättning hunnit komma.

En av kamraterna som var med på resan är från DDR men har bott i Sverige i 25 år. Allt eftersom mitt intresse för Tyskland vuxit har jag ibland frågat om saker som rör DDR. T.ex Har du sett hyllade Weissensee? Eller något annat som har med landet att göra. Då har jag känt att när han svarat har han samtidigt lagt huvudet på sned och tänkt att du har inte fattat något… Det är mycket mer komplext och mångfacetterat än så.

För mig som är uppvuxen under kalla kriget så minns jag DDR. Detta konstiga land som är insprängt i det “riktiga” Tyskland. Ingen naturlig stat utan ett barn av andra världskriget. Sprungen ur den sovjetiska ockupationen som var mycket brutal och lämnade djupa spår i östtyskarnas liv.
När DDR rasade samman 1990 så minns jag hur vi i väst tänkte att nu var den här anomalien över. Nu har de fattat hur knäppt deras system var och nu blir de riktiga tyskar igen. Nu blir allt bra och alla får som de vill ha det. Men så enkelt är det förstås inte.

DDR fanns under 40 år. Det är en lång tidsperiod för Tyskland som faktiskt bildades så sent som 1815. Under de 40 åren hade DDR utvecklas åt ett annat håll än Västtyskland, skapat sig en egen identitet och kultur som många av dess invånare var stolta över. Det hade rest sig ur askan från andra världskriget och skapat ett jämlikt samhälle där många efter ett tag fick det relativt bra materiellt sett och ett arbetsliv som var mycket mer jämställt än i väst. Antalet kvinnor i förvärvslivet var mycket högre än i resten av världen. Antalet kvinnor som som studerade på universitet var mycket högre än i Västtyskland. En chock för östtyska kvinnor när muren föll var att i väst fanns inte en barnomsorg som gjorde att de kunde kombinera arbete och familj.

Hoyer väljer verkligen inte för hur hård diktaturen var. Landets ledning var paranoid och såg sig alltid över axeln mot för att se om något kunde hota dem och landet. Och de måste hålla sig väl med Sovjet och den ombytlige Stalin för utan deras hjälp med energiförsörjningen skulle landet rasa samman som ett korthus.
Stasi (Ministerium für Staatssicherheit), underrättelsetjänsten, under den oerhört paranoide Erich Mielke (1907-2000) hade betydligt fler anställda än någonsin Gestapo hade. Stasi smög sig in i varandra skrymsle i invånarnas liv.

Trots det hävdar Hoyer att livet var inte grått utan många östtyskar levde ett bra “Svensson-liv” med familj, arbete och fritid. Många var stolta över att genom olika organisationer tillsammans bygga en jämlik socialistisk stat.

Problemet var att välståndet kom inte lika snabbt i den reglerade ekonomin. Västtyskland fick genom Marshallplanen ett rejält lyft och fart på ekonomin. Detta gjorde att mängd av välutbildade människor flyttade till Väst. Situationen blev ohållbar och ledde till ledde till att Berlinmuren byggdes och definitiv stoppade massflykten till väst.

När landet till slut föll samman var den bla en konsekvens av en ålderstigen och rigid ledning under Erich Honecker. Folket ville inte att landet skulle upphöra utan att man skulle utveckla det. Men det var för hotfullt för den åldrande Honecker som var allt mer oförmögen att läsa av vad landets befolkning vill ha och lösa deras problem.

Som hon skriver så är det segraren som skriver historia och i Västtyskland har man helt ignorerat DDR. Det ses som ointressant. Många östtyskar känner sig fortfarande om icke-sedda och som andra klassens medborgare. Att det fanns något gott i DDR, det här är inget som tas upp. Men frågan är om det nu har gått så lång tid att man kan börja prata om DDR igen. På den enastående bokhandeln Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin (i 4 våningar) fanns det när vi besökte den flera rykande färska böcker om Östtyskland.

Det finns ett begrepp, ostalgie, längtan till DDR. Motsvarande ord finns inte i något av de andra östländerna. Hoyer skriver att det handlar inte om längtan tillbaka det politiska systemet utantill minnen och dofter från ett svunnet land där allt inte var svartvitt.
Och Östtyskland har inte “försvunnit”. Hoyer skriver :There has always been a quiet hope that lingering differences in lifestyles,expectations and attitudes would naturally fade as the first generation of East germans born and raised after the unification play their part in society. And yet old faultlines are not disintegrating. Take a map showing patterns of almost anything in Germany and more often than not the old East-West faultlines will appear from voting, vaccine acceptance and obesity to language use, attitudes towards Russia och wine consumption. Like an afterimage that will not fade, the GDR´s imprint on Germany refuses to dissipate. (sid 418)

Men för västtyska kritiker och historiker är det inte okomplicerat. Både Katja Hoyers bok och Jenny Erpenbecks roman Kairos, som vann International Booker Prize, har hyllats runt om i världen men inte i Tyskland. I en intressant artikel i Guardian skriver den tyska journalisten Caroline Würfel om Erpenbeck och Hoyer.
https://www.theguardian.com/commentisfree/article/2024/aug/20/east-germany-culture-divide-socialist-republic

Some of the accusations made against Erpenbeck have been quite severe. One newspaper article described her work as offering “a benevolent, sometimes even loving view of socialism”. Another pointed out that Erpenbeck “grew up in a communist parallel world with all kinds of privileges” and would therefore portray the GDR as a “place of longing and hope”. None of it was meant as a compliment, but as proof of her delusional perspective.

Erpenbeck is not the only female writer accused of having a naive and deluded view of the GDR. The author and historian Katja Hoyer, 39, whose book, Beyond the Wall, was an international bestseller, received almost no praise in Germany, where the book was viewed as a work of fundamental ignorance and “not only disappointing but a real nuisance”. It has also been a shock for some that an ardent socialist such as Reimann and her story Siblings received a euphoric review last year in the New Yorker.

Jag kan verkligen inte göra denna mycket intressanta bok rättvisa med några få rader. Boken är spännande politisk historia. Det är också ett fint porträtt av landets invånare. Nästan vare kapitel börjar med en lite berättelse om en “vanlig” människas liv som skickligt vävs ihop i den stora politiska berättelsen. Hoyer som också är journalist skriver med en lätthet som gör att läsningen flyter på. Och boken är så intressant att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Och jag förstår min vän mycket bättre..=:)

Är du intresserad av Europas 1900-tal kan jag inte nog rekommendera denna mångfacetterade och oupphörligen intressanta bok.

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – SHARON BOLTON: NOW YOU SEE ME

Publicerat den av

Sharon Bolton (1960-): Now you see Me
Utgiven 2012
432 sidor
Corgi Books

För många år sedan läste jag Sharon Boltons utmärkta deckare En mörk och förvriden flod. Sedan dess har jag tänkt på att läsa mer av henne. Och nu, äntligen får jag säga efter avslutad läsning, blev det av. En resa till London inspirerade mig till att läsa en deckare som utspelar sig där och valet föll på Now you see me.
Det är den första i serien om Lacey Flint som var huvudperson även i En mörkt och förvriden flod.

Lacey är en ung oerfaren polis med en trasslig bakgrund, bl.a. med drogmissbruk och hemlöshet. Det är något som hennes kolleger vill ha nytta av när de skall försöka lösa en serie mord som verkar vara inspirerade av den legendariska seriemördaren Jack The Ripper som under sommaren 1888 mördade minst 5 prostituerade. Brottet har fortsatt att fascinera och det finns en hel industri kring detta om man skall tro Bolton.
Lacey har själv varit besatt av Jack The Ripper och har djupa kunskaper om de mord som begåtts. Kunskap som nu gör att Lacey mot sin vilja för en framträdande roll i utredning av dessa oerhört brutala mord.

Now you see me är en mycket välskriven och ganska ruggig deckare där historien långsamt får breda ut sig i över 400 sidor. Men Bolton håller mig på sträckbänken hela tiden. Intrigen tätnar och vi kommer närmre de olika personerna i berättelsen. Jag blir under läsningen gång allt mer fäst vi Lacey och berörd av hennes öde.

Historien tar sig många oväntade vändningar och slutet är just så spännande och gripande som man vill att deckare skall vara på slutet. Och den oväntade upplösningen är tillfredsställande. Så skönt när det inte slutar med ett jaså efter 400 sidor som de flesta deckarläsare varit med om.

Sharon Bolton har skrivit en hel drös böcker varav några till om Lacey Flint. Bolton har fått en hel hög utmärkelse också. Välförtjänt skulle jag säga även om jag bara läst två av hennes böcker.
Nu vill jag läsa fler!! Hur kommer det att gå för Lacey….?

Den finns på svenska utgiven av Modernista
https://modernista.se/bocker/nu-ser-du-mig

THERE IS SOMETHING ROTTEN IN THE STATE OF THE UNITED KINGDOM – ANDREW O´HAGAN: CALEDONIAN ROAD

Publicerat den av

Andrew O´Hagan:
Caledonian Road
Utgiven 2024
656 sidor
Faber & Faber

Caledonian Road är Andrew O´Hagans stora ”state-of-the nation”-roman som han arbetat med i många år. En bok jag sett fram emot att läsa och köpte så fort den kom ut.
Så här skrev jag om O’Hagan när jag läst hans föregående roman Mayflies, som jag inte kan förstå att inget svenskt förlag givit ut. En riktigt bra roman!
Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Huvudperson är den framgångsrike kritikern och akademikern Campbell Flynn. Han har ett gott liv med en begåvad fru, två barn det går mycket bra för, ett fint hus och rika vänner. Men är det så lyckat som det ser ut? Campbell är i skuld till sin barndomsvän, en vän som nu visar sig vara något en helt annan person än den Campbell känner. Vännen är på väg att åka dit för ekonomiska oegentligheter och sexuellt våld. Campbell har inga pengar att betala skulden med.
Hans ekonomiska kris har lett till att han skrivit en självhjälpsbok för män, bara för att tjäna pengar. Det heter Why Men Weep in Their Cars. (O´Hagan måste haft roligt när han kom på den titeln!) Men då han egentligen skäms för boken får Campbell den briljanta idén att låta en skådespelare utge sig för att vara och spela författaren. Det är det första av många misstag Campbell gör…

Campbell är mitt i livet och livet har inte blivit det han hoppats på. Han är en katt ibland hermelinerna. Campbell är, som författaren själv ,från enkla förhållande i Glasgow och är nu verkligen uppe i smeten. Men medan det verkar gå mycket bra för O’Hagan så skildrar Caledonian Road ett år då Campbell går under.

Men egentligen är det inte Campbell som är huvudpersonen Det är London. O´Hagan tar ett stort grepp och romanen rör sig mellan yppersta adeln, det korrupta politiska systemet, ryska oligarker som pumpar in pengar i London, unga rappare i Brixton, människosmugglare…. Och hur de på många sätt hänger ihop och är beroende av varandra.
Det London han skildrar stinker. Det håller på att ruttna inifrån. På samma sätt som Campbell är i en kris så är London det, med all korruption, kriminalitet, Brexit, fattigdom och sociala motsättningar…

Persongalleriet är omfattande och tack och lov finns det en förteckning i början av boken som jag fick gå tillbaka till flera gånger. Romanen är fylld av fart och energi. Vi hoppar fram och tillbaka mellan de olika personerna och temana i boken. O’Hagans prosa är elegant och han har ett bra flyt. Många scener är mycket välskrivna och jag har skrattat en del. Dialogerna är ofta klockrena. Ofta tänkte jag att detta känns som en tv-serie. Och det är inte negativ menat.
Men då han skildra så många olika grupperingar är det inte konstigt att vissa av dem inte riktigt funkar. Han är bäst när han beskriver överklassen, akademierna och politikerna. Han beskrivning av de ungas värld känns inte lika övertygande och dialogerna där inte lika klockrena.

Jag har läst mest mycket positiva recensioner i engelska tidningar.  Och romanen var med i slutomgången i det prestigefyllda Orwell Prize, som den fine författaren Hisham Matar vann.
Men när jag tittade på Goodreads är det många som höjer boken till skyarna men minst lika många som är mer eller mindre negativa.

Tyvärr måste jag sälla mig till de mindre positiva. Under långa stunder hade jag riktigt roligt under läsningen och drogs med i handlingen. Men över 600 sidor är mycket långt och mot slutet var jag ganska trött på boken och skummade texten. Det är för många trådar och för många teman.

När jag tänkt på boken efteråt så inser jag att även om inte gäller alla romanfigurer så var det många som var mer typer än verkligt levande. Klichéer är för starkt ord men kanske lite förutsägbara. Och O`Hagan säger egentligen inte så mycket nytt om sakernas tillstånd för dem som följt med utvecklingen i England de senaste åren.

Caledonian Road är dock på många sätt en rolig läsupplevelse men saknar det djupet som gör det till en riktigt bra roman. Likt en tv-serie som är bra på att berätta en historia men inte har det djupet som riktigt god litteratur har.

EN PSYKOLOGISK DECKARE AV HÖGSTA KLASS – EVA DOLAN: THIS IS HOW IT ENDS (TILL DET BITTRA SLUTET)

Publicerat den av

Eva Dolan:
This is how it ends
Utgiven 2018
320 Sidor
Raven books
Svensk översättning: Till det bittra slutet (Modernista)

Longlisted For The Theakston Old Peculier Crime Novel Of The Year
Sunday Times Crime Book Of The Month
The Times Crime Book Of The Month
Mail On Sunday Thriller Of The Week

Eva Dolan upptäckte jag när Modernista gav ut hennes första roman Lång väg hem. Jag blev mycket förtjust och läste de tre efterföljarna. Mycket bra ffa, den fjärde boken Watch her disappear (Se henne försvinna).
Sedan glömde jag av henne. Köpte trots det This is how it ends när den kom men den har bara blivit stående i hyllan. Kanske för att det inte var en i serien med hennes två sympatiska detektiver Zigic och Ferreira, kanske för att en roman om husockupanter och politiska aktivister inte kändes så spännande för mig.
Så fel jag hade. Rejält fel.

Kort om intrigen:
Ella är en ung kvinna som rör sig bland politiska aktivister. De protesterar mot att staden exploateras, att hus rivs för att ersättas av lyxbyggen som bara rika kan bo i. Hon ockuperar ett av husen som skall rivas tillsammans med ett gäng udda individer. Med sorg ser hon hur många som lockas av erbjudanden att flytta för att huset skall kunna exploateras. Men Ella står fast i kampen och gör allt vad hon kan för att öka engagemanget genom att delta i olika insatser och vara aktiv på nätet. Hon skriver även om bok om det som sker.
Ella, till skillnad från många andra i den löst sammansatta rörelsen, har en medelklassbakgrund, och är doktorand. Hon har svårt att bli accepterad av kärnan bland aktivisterna.

Hennes vän Molly är, till skillnad från Ella en äldre (60!) kvinna med lång erfarenhet av politisk aktivism och har deltagit i en mängd demonstrationer. De har inte känt varandra länge men blivit nära vänner. Molly har varit viktig för Ella då hon hjälpt henne att bli accepterad i aktivisternas kärntrupp. Molly å sin sida har utvecklat nästan moderliga känslor för Ella och ser det som sin uppgift att hjälpa Ella och stötta henne så hon inte går fel i denna djungel.

Romanen inleds med att Ella har mingelparty inför lanseringen av hennes bok. Tyvärr slutar kvällen med att en man avlider och att Ella och Molly kastar ned liket i ett hisschakt. Nu står de där med ett lik på halsen och är panikslagna. Hur skall de komma undan lagens långa arm? Ella och Mollys liv har vänds upp och ned.

Boken är uppdelad i två delar. This is how it began och This is how it ends. Den första delen, som är större delen av boken, är mycket skickligt uppbyggd. I vartannat kapitel är vi i nutid och Molly för talan i jag-form. Vartannat kapitel är det Ellas berättelse vi läser, skriven i i tredje person. Men om Molly är i nutid så går berättelsen om Ella för varje kapitel ett steg bakåt i tiden tills vi når Ellas smärtpunkt. Det är oerhört elegant och skickligt gjort
När sedan Dolan knyter ihop det hela i andra delen gör hon det med oväntade vändningar och ett dramatiskt slut som fick mig att ha tårar i ögonen när jag stängde boken.

Jag blev förvånad när jag började läsa boken. Var hon verkligen så här bra?? Det minns jag inte. Hennes prosa är helgjuten. Med mycket säker hand målar hon upp miljöer och människor. Hennes insikt i denna subkultur, inte alltid fredlig, känns genuin och trovärdig. Deras sätt att tänka, motivera det de gör, även om andra kommer till skada, hur de tänker när de planerar aktioner. Lärorikt och intressant.

Men bokens absolut största behållning är de psykologiskt mycket inkännande och trovärdiga porträtten av Ella och Molly och deras komplexa vänskap. Långsamt mejslar Dolan fram dem. Och vi inser snart att allt inte är som vi tror. Båda två har hemligheter för varandra, båda två har saker de vill gömma undan. Men de är nu helt beroende av varandra om de skall undvika att åka i fängelse. Och deras vänskap som varit så stark börjar bli allt mer invecklad. Saker dyker upp som blir allt svårare att hantera. Misstron börjar sippra in. Är saker verkligen vad de utger sig för att vara?

Det var längesedan jag läste en bok där jag kom karaktärerna så nära. Ella och Molly är levande för mig och kommer att finnas kvar. Trots bokens långsamma tempo sitter jag som läsare helt fast i berättelsen. This is how it ends är helt enkelt en psykologisk deckare av högsta klass. Som vanligt fylld av Dolans starka engagemang för de som tillhör samhället lägre skikt. De som ingen bryr sig om. Dolan är en politisk deckarförfattare, inte tu tal om annat!

Alla hennes böcker fram till denna roman finns på svenska. Det har kommit två till men de har Modernista valt att inte översätta. Synd för Eva Dolan är en deckarförfattare i den högsta divisionen.

ANTIDEPRESSIV MEDICIN!! – P.G WOODHOUSE: LEAVE IT TO PSMITH

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Leave it to Psmith
Utgiven 1923
270 sidor
Denna utgåva
Penguin 1979

Varför läser jag inte mer P.G. Woodhouse? Under mina tonår läste jag en del. Efter ett långt uppehåll skrev jag 2011 om hans bok Jeeves in the offing som jag läste med stor glädje. Det var en utsökt bagatell. Att läsa Leave it to Psmith var ett ännu större nöje. Ja visst en bagatell men ännu mer genomarbetad och elegant.

Jag vet inte hur många yngre läsare idag som känner till eller läser Woodhouse. Han är den kanske främste “comic writer” som funnits i det engelska språkområdet, älskad över hela världen. Woodhouse var oerhört produktiv. Skrev över 90 romaner, massa noveller men även musikaler. Men jag undrar om han är ett namn för lite yngre generationer. Det hoppas jag för att läsa Woodhouse är en humörhöjare av rang, antidepressiv medicin helt enkelt. Och vem behöver inte det som det ser ut i världen nu?

Den värld Woodhouse målar upp är som en saga, en komisk Downton Abbey, en idyllisk överklassvärld med en stor samling mer eller mindre excentriska individer. Woodhouse arbetade länge på att snickra ihop intrigerna så de skulle vara vattentäta innan han satte sig att skriva. Han hade ofta flera romaner på gång samtidigt.

Romanen utspelar sig på Blandnings Castle, som var ett av de ställen, och individer, som Woodhouse återvände till. Jag tänker inte ge mig på att beskriva intrigen men här finns som vanligt en lätt bisarr samling karaktärer. Slottsägaren Lord Emsworth som inte förstår mycket om vad som händer, mest intresserad av sin stora trädgård och i ständigt krig med sin buttre skotske trädgårdsmästare. Hans son Freddie Threepwood som inte får ordning på något. En moster vars värdefulla halsband skall stjälas. Psmith (P:et är stumt) som utger för att vara en kanadensisk poet för att komma i närheten av Miss Halliday som skall arbeta på slottet och katalogisera biblioteket. Och där finns The Efficient Baxter, Emsworths bistre privatsekreterare som misstänker att Psmith är nog inte den han utger sig för att vara.

Ja nog om detta. Persongalleriet är som sagt rikt och stolligt. Att Woodhouse arbetade hårt med intrigen märks för den flyter på elegant med både väntade och oväntade vändningar. Men det som gör det till en så underbar läsning är, förutom det komiska i alla dråpliga scener och de snärtiga dialogerna, Woodhouse fantastiska språk. Han vrider och vänder på engelskan, pepprar det med underbara understatements och kluriga metaforer. Hur många böcker läser jag och skrattar högt på var och varannan sida?

Att läsa Woodhouse är en ren njutning. Jag får helt enkelt skylla mig själv som inte läst med av denna gigant inom engelsk humor. Unna dig glädjen att läsa Woodhouse. Du kommer inte ångra dig.

Och förresten, detta är 4e boken om Psmith men som vanligt med Woodhouse kan man dyka ner var som i hans produktion. Det är bara att hoppa i!

ALAN PARKS LEVERERAR IGEN – ALAN PARKS: TO DIE IN JUNE

Publicerat den av

Alan Parks:
To die in june
Utgiven 230525
320 sidor
Cannongate

A woman enters a Glasgow police station to report her son missing, but no record can be found of the boy. When Detective Harry McCoy, seconded from the cop shop across town, discovers the family is part of the cultish Church of Christ’s Suffering, he suspects there is more to Michael’s disappearance than meets the eye.
Meanwhile reports arrive of a string of poisonings of down-and-outs across the city. The dead are men who few barely notice, let alone care about – but, as McCoy is painfully aware, among this desperate community is his own father.
Even as McCoy searches for the missing boy, he must conceal from his colleagues the real reason for his presence – to investigate corruption in the station. Some folk pray for justice. Detective Harry McCoy hasn’t got time to wait.

To Die in June blir den sjätte i Alan Parks serie om Harry McCoy i Glasgow på 70-talet. Alan Parks har genom åren blivit en riktig favorit. Och denna köpte och läste jag så fort den kom ut. Det är ingen annan författare jag gör det med.
Varje bok utspelar sig under ett par dagar i månaden som finns med i titeln.

Även To Die in June håller hög klass. Det som vanligt spännande och med en intrig som fångar läsaren. Som ni kan se av beskrivningen är det flera trådar som Parks arbetar med och boken är kanske något spretig. Trots detta läser jag med stort nöje. För Harry McCoy är en spännande karaktär som jag blir mer och mer fäst vid. Denna barnhemspojke som växte upp under hårda förhållanden. Harry vars bäste vän är en Glasgow värsta kriminella som Harry har känt sedan tiden på barnhemmet. Som får honom att ofta gå över gränsen när han behöver hjälp att lösa sina fall.

Harry är en väl beskriven karaktär som utvecklas genom böckerna. Så gör även den andra figurerna i romanen och det är ett nöje att återse dem bok efter bok.

Parks prosa är effektiv och hårdkokt men med fina kvaliteter. Med lätt hand ritar han upp stämningar och miljöer. Det stökiga, skitiga och segregerade Glasgow växer fram under hans penna. Jag börjar känna mig riktigt hemma i de allt annat än inbjudande miljöerna efter sex romaner.

Det bästa betyget jag kan ge är att jag redan ser fram emot boken som kommer heta något med Juli. Det kanske kommer hetta till ännu mer i sommarvärmen. Om det finns i Glasgow…

Tyvärr finns bara den första översatt till svenska men jag rekommenderar denna hyllade serie till alla som uppskattar en bra deckare. Man kan läsa denna fristående men du missar förstås många lager då du inte känner karaktärerna och deras historia. Så börja från början. Du kommer inte bli besviken.

En extra bonus. Här skriver Alan Parks om sin egna favoriter,
https://www.theguardian.com/books/2023/may/24/top-10-cops-in-fiction-alan-parks

Alan Parks tidigare böcker:

EN HÅRDKOKT SKOTSK DECKARE – ALAN PARKS: MAY GOD FORGIVE

Publicerat den av

Alan Parks:
May god forgive
Utgiven 2022
378 sidor
Cannongate Books

May god forgive är den femte i serien om polisen Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Jag har varit ett stort fan sedan jag läste den första Bloody January. Förvisso föll den tredje boken Bobby March will live forever mig inte helt i smaken men tack och lov så var The April Dead riktigt bra  Jag,som du förstår håller han på att gå igenom årets månader i titlarna.

Ofta när jag läser recensioner av deckare skriver de alldeles för mycket. Jag vill inte veta något mer än om den är värld att läsa. Och i Alan Parks fall är svaret ett tveklöst ja. Med May god forgive fortsätter Alan Parks att skriva en mycket läsvärd serie deckare.

Lite kort om inledningen:
Vi är tillbaka i the underbelly of Glasgow, En frisersalong bränns med och flera oskyldiga kvinnor dör. Det är det är tre unga killar som gjort det och de jagas av både poliser och journalister. Varför tände de eld på salongen där bara unga kvinnor som inte tillhörde den kriminella världen. Harry McCoy och hans kolleger har inga riktiga ledtrådar att gå på. Trycket från pressen och allmänheten är mycket stor….

Det är lite mysigt att komma tillbaka till Parks Glasgow. Det börjar kännas lite hemvant trots att Parks Glasgow inte lär vinnas några skönhetspriser. Som vanligt att det skitit och gått. Det regnar hela tiden. Förutom att det är ett fall som kräver mycket av Harry så kämpar nu med ett magsår som hans ohälsosamma livsstil givit honom,  Som vanligt spelar hans gode vän Stevie Cooper, en vän sedan barndomen och djupt kriminell en stor roll i historien.

Skickligt vävar Parks ihop en intrig som är betydligt mer komplicerad än vad vi som först kunde ana. Persongalleriet är stort och med små penndrag bygger han elegant upp karaktärerna. Och lika mycket som Harry och Stevie är Glasgow en huvudrollsinnehavare.

Det är spännande, skitiga, roliga brutala och välskrivna deckare. Jag längtar redan efter nästa volym som väl bör komma under 2023.

Parks har fått eller blivit nominerad till priser. För denna fick han den prestigefyllda The McIlvanney Prize för årets bästa skotska deckare 2022..
På svenska finns endast den första i serien…Tyvärr..

EN MYCKET BRA DECKARE – ALAN PARKS: THE APRIL DEAD

Publicerat den av

Alan Parks:
The April Dead
400 sidor
Utgiven 2021
Cannongate Books

The April Dead är den 4:e volymen i Alan Parks serie om Glasgow under 70-talet.
Parks betar av månad för månad. Hans debut Bloody January var jag mycket förtjust i och imponerad av. En stark debut!
Det gällde även February´s Son som var riktigt gripande. Däremot fungerade inte Bobby March will live forever för mig. Jag tappade intresset för att läsa vidare. Det finns ju så många andra bra författare att läsa.
Men..när jag sedan läste på Mary Whipples fina blogg Seeing the world through books om hur mycket hon tyckte May god forgive, den femte helt nyutkomna delen, så beställde jag The April Dead.
(För övrigt: Mary, som jag nu mer är Facebook-kompis med, var en av de första bloggarna jag upptäckte för många år sedan. Mary har nu en imponerande samling recensioner. Rekommenderas. http://marywhipplereviews.com/)

Under ett par dagar slukade jag boken. Jag kommer självfallet inte skriva något om historien, den får du upptäcka själv. Men det var ett nöje att återvända till det skitiga och hårda Glasgow. Det 70-tal som målas upp är inte vackert. En stad med stor social misär och stora klyftor, en stad med hög kriminalitet och med mycket våld.

Mitt i detta finns Harry McCoy, en relativt ung polis från mycket svåra förhållande, utan illusioner och med en stor empati med de svaga. Harry har plågsamma minnen från uppväxten på barnhemmet. Där lärde han känna Stevie Cooper som förutom att fortfarande vara hans bästa vän är den kanske mest kriminelle av dem alla. I alla böckerna har deras vägar korsats på olika sätt. Deras vänskap och lojalitet sätts hela tiden på stora prov.

Allan Parks är en mycket skicklig författare. Handlingen är driven och i högt tempo. Kapitlen är korta. Men trots det så finns det ett lugn i texten som göra att det inte känns som han rusar.

Romanen har verkligen “a sense of place” som engelsmännen kallar det. Parks kan sitt Glasgow utan och innan. Romanens många karaktärer är trovärdigt skildrade och dialogen mycket välskriven. Det är helt enkelt en jäkla bra deckare.

Jag kan därför varmt rekommendera Alan Parks. Boken var med på ”the short list” på det prestigefyllda The Mcilvanney prize for Scottish crime book of the year

The McIlvanney Prize

Du behöver verkligen inte ha läst de tidigare för att uppskatta boken. Fast trots det rekommenderar jag dig att börja den första. Det ger förstås mer då. Den första delen är tyvärr den enda som finns i svensk översättning.
https://www.modernista.se/bocker/blodig-januari.
Den sålde väl för dåligt i detta stora utbud för att motivera vidare översättningar. Det är synd för er deckarälskare som inte vill läsa på engelska. Om ni köper boken så vem vet vad som kan hända….

För er andra det är bara att sätta tänder i denna fina serie. Jag har redan köpt nästa bok i serien och ser fram emot att åter träffa Harry och Stevie. För övrigt kan jag notera att var nog en av de få som inte fastnade för Bobby March will live forever med tanke på betygen på Amazon och Goodreads.

Nöjsam läsning.

Här kan du läsa vad jag skrev om de tre föregående:

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Publicerat den av

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Publicerat den av

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015
336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Publicerat den av

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Publicerat den av

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

ATT MÄTA UPP VÄRLDEN. MED LIVET SOM INSATS – NICK CRANE: LATITUDE -THE ASTONISHING ADVENTURE THAT SHAPED THE WORLD

Publicerat den av

Nicholas Crane:
Latitude -The Astonishing Adventure that Shaped the World
Publicerad 2021
272 sidor
Michael Joseph

Nicholas (Nick) Crane är en prisbelönt författare med lång verkslista och som även står bakom ett par dokumentärserier på BBC.
Crane har vunnit Thomas Cook Travel Book Award, ett av mest prestigefyllda prisen i den genren.

Boken handlar om de vetenskapsmän som 1735 gav sig över till Sydamerika för att genom mätningar se hur jordklotet var format. Något man inte visste då. Detta var oerhört viktigt för att få korrekta kartor. Det var ett projekt med mycket prestige i. De utmaningar som väntade dem kan avskräcka vem som helst. De få som överlevde kom hem först efter 10 år

Latitude var en bok som genast fångade mig. Jag har tidigare knappt läst något om 1700-talet. Inte heller om koloniseringen av Sydamerika. Jag är dessutom lite av en naturvetenskaplig nolla vilket först gjorde mig ännu mer intresserad av berättelsen, men som sedan visade sig vara lite problematiskt.

Crane skriver med ett härligt driv och lätthet. Med den vane skribentens säkra hand och med några få penseldrag har han förflyttat oss till 1700-talets Frankrike. Förberedelserna pågår för denna stora expedition som kom att pågå under många, många år och vara fylld av eländiga strapatser och fantastiska upptäckter. 
Det blir en härlig äventyrsberättelse. Förutom de oerhörda svårigheter som expeditionen genomlider för att kunna genomföra sin forskning skildrar Crane de stora motsättningarna som finns mellan expeditionens ledare. Dessa oerhört begåvade och egensinniga män. De var tvungna att samarbeta men drog väldigt ofta år olika håll.

Ett problem, förutom de vetenskapliga trätorna, var bland annat att då de var ute under mycket lång tid tog pengarna ofta slut. Eller att en resa tagit så lång tid att de inte ett färdmedel som kunde transportera dem vidare. Detta gjorde att de ofta var i händerna på ortens politiska makt som ibland stötte dem, men ibland inte. Trots att de var på uppdrag av både den franska och spanska kungen. Det krävde en diplomatisk skicklighet som ofta inte fanns utan det slutade många gånger i mindre katastrofer.

Lokalbefolkningen såg skeptiskt på dem. För invånarna i Quito, Ecuador, där större delen av boken utspelar sig var det en självklarhet att de egentligen var på jakt efter deras guld. Det vetenskapliga begrep de sig inte på 

Jag blev helt förvånad över vad dessa män under långa perioder utsatte sig för att kunna göra sina experiment. Strapatserna är oändliga under vedervärdiga förhållande. På höga höjder, under svinkalla dagar och nätter, väntade de på att förhållandena blev lämpliga för att de skulle kunna göra sina mätningar. Oftast gick de därifrån tomhänta. Eller i Guayaquil där insekterna gjorde att det nästan inte gick att överhuvudtaget vara, dag som natt.
Vid ett tillfälle åkte en av ledarna för att ordna mer pengar till Lima i Peru. En nätt och strapatsrik utflykt på 5 månader!

Det har varit helt fascinerade att dyka ned i den här tiden och den här delen av världen, till stor del okänd för mig. Det blev många studier på google maps. Tyvärr gjorde min okunskap inom naturvetenskap att jag ibland svårt att förstå vad de egentligen gjorde. Experimenten gick mig lite förbi.

Cranes bok är, förutom en färgstark och hisnande skildring av en expedition, en idéhistoria om vetenskapen på 1700-talet. Mycket intressant. Påminde mig Daniel Kehlmans berömda roman om Humboldts, Världens mått som jag läste för många år sedan.
Latitude är helt enkelt en mycket trevlig, underhållande och lärorik stund i läsfåtöljen som jag varmt kan rekommendera.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

Publicerat den av
9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Publicerat den av

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth på G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

VILSE I KYLAN – DAVID YOUNG: STASI WINTER

Publicerat den av

David Young:
Stasi Winter
Utgiven 2020
368 sidor
Zaffre Publishing

Det är med stigande glädje som jag följt David Youngs serie om den östtyska polisen Karin Müller i 70-talets DDR. Böckerna har blivit bättre och bättre och den fjärde Stasi 77 var en fullträff och gripande berättelse.

Stasi Winter är alltså den femte Young har skrivit. Han har publicerat en sjätte The Stasi Game som visst är fristående från sviten av de fem föregående.

I Stasi Winter känns det som att han vill sammanfatta och avluta serien. Personer och händelser från första boken Stasi Child återkommer och kastar sin skugga över händelserna i boken. Och till skillnad från i de tidigare böckerna refererar han onödigt mycket till vad som hänt i de tidigare böckerna. Det gör att läsare av Stasi Winter med gott minne får väl många spoilers.

De som vill läsa om handlingen hittar det på andra ställen på nätet. Efter avslutad läsning får jag konstatera att detta var den absolut svagaste boken i serien med en historia som var lite för otrolig och alldeles för utdragen. Och den engagerade mig tyvärr inte. Young går vilse i den smällkalla vinter på Rügen 1979.
Det var med sorg som jag lade ned boken och kände att detta var riktigt tråkigt. Till skillnad från när jag avslutade Stasi 77 starkt berörd.

Låt inte detta avskräcka dig från att läsa de andra i serien. Och även denna bok får höga betyg på Goodreads och Amazon. Men jag är alltså av en avvikande mening.
Synd på så rara ärter.

HÖGOKTANIG SPÄNNING – NEIL LANCASTER: GOING DARK – A TOM NOVAK THRIILER

Publicerat den av

Neil Lancaster:
Going Dark – A Tom Novak Thriller
Utgiven 2019
312 sidor
Burning Chair Publishing

Neil Lancaster är en ny upptäckt för mig. En upptäckt som ger mersmak. Vem är han?
Jag kopierar från hans hemsida: ”I joined the RAF in 1983 where I served as a Military Policeman for six years, in the UK, Germany, Cyprus and the Falkland Islands, mostly as a patrol dog handler. In 1990 I joined the Metropolitan Police where I worked in a number of roles as a Detective investigating the most serious of crimes in the capital and beyond. I was a covert policing specialist using all sorts of tactics to obtain evidence against murderers, human traffickers, drug dealers and fraudsters”
https://neillancastercrime.co.uk/about-me

Lancaster har nu skrivit tre böcker om Tom Novak, en före detta militär som nu arbetar som polis. Uppenbart baserade på egna erfarenheter. Going Dark är den första i trilogin.

Tom Novak är, efter flera år som polis där han mest arbetat med tung kriminalitet och ”undercover”, fast på ett kontorsjobb. Han tänkte det var bra för karriären men det tråkar ut honom. Han saknar spänningen på fältet. Tom blir kontaktad av en kollega som vill att tar en paus från sitt kontorsjobb för att infiltrera en oerhört våldsam serbisk familj, Branko, som tillsammans med en nigeriansk advokat ägnar sig åt människosmuggling. De lurar unga flickor från Balkan med löften om jobb. Sedan tvingar de dem att gifta sig med män som behöver arbetstillstånd för att få stanna i Storbritannien. De tvingas också att prostituera sig för att få tillbaka sina pass. En riktigt obehaglig verksamhet som säkert har verklighetsbakgrund.

Tom heter egentligen Tomo och är uppvuxen på Balkan men blev föräldralös under kriget och tvingades fly landet. Hon kom till Skottland som 12-åring, där han växte upp. Tom är alltså den perfekta infiltratören. Sakta börjar han ta sig in i den oerhört brutala värld som Brankos härskar i. Jakten kan börja.

En vanlig klyscha när man pratar om intensiva läsupplevelser är att boken inte gick att lägga ned. I detta fall var det så för mig. Gong Dark är en mycket lyckad spänningsroman. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Karaktären Tom Novak är väl beskriven och trovärdig. Lancaster verkar verkligen veta vad han skriver om när beskriver polisarbetet, tacka tusan för det. Och han har byggt en mycket spännande och intrikat intrig.

Jag blev också förvånad över hur bra han skriver. Lancasters prosa är effektiv med bra dialog. Han bygger upp scenerna väl. Det fanns inte en sekund under läsningen av dessa 300 sidor som jag kände att mitt intresse minskade. Eller att det kändes konstruerat. Visst det är det lite av en pojkbok, som att se en Jason Bourne film, men herregud så underhållande den är.

Nöjsam läsning!

FÖRSTA BOKEN I SERIEN OM JASON LAMB – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Publicerat den av

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

TOPPKLASS!! – DAVID YOUNG: STASI 77

Publicerat den av

David Young (1958-)
Stasi 77
Utgiven 2019
384 sidor
Zaffre Publishing

Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i David Youngs serie om Karin Müller, polis i den östtyska Volkspolizei (Folkets polis) 70-talets Östtyskland,
Young som var journalist på BBC i 25 år, gick en universitetskurs i skrivande och skrev där Stasi Child som fick det mycket prestigefyllda  2016 CWA Endeavour Historical Dagger för årets bästa historiska deckare. Sedan kom Stasi Wolf och A Darker State som även de nominerades till fina priser. Efter Stasi 77 har Young skrivit Stasi Winter och i höst publiceras The Stasi Game.

Karin Müller får avbryta en efterlängtad semester i Bulgarien där hon och hennes farmor är med Karins små tvillingar. Hennes chef är fåordig om varför hon skall komma tillbaka.
Väl tillbaka i Berlin skickas hon och hennes kollega Tilsner till Karl-Marx Stadt (numera Chemnitz) längst ned i forna Östtyskland. En hög chef i det partiets lokalavdelning har blivit mördad. Han har blivit instängd i ett rum där en brand startats och kvävt honom. Karin börjar sin undersökning men Stasi (ministeriet för säkerhetstjänsten) sätter genast käppar i hjulet och förhindrar Karins utredning.
Samtidigt märker Karin att Tilsner beter sig konstigt är frånvarande och engagerad i utredning. Hennes tidigare misstänksamhet mot vart Tillser har sin lojalitet väcks till liv.

När sedan ett liknande mord sker vill Müller utreda vidare men Stasi är hela tiden där och försöker förhindra att sanningen kommer fram. Det visar sig att det finns spår tillbaka till en fruktansvärd massaker av krigsfångar som skedde bara några dagar före krigets slut.

Växelvis får vi följa den vedervärdiga fångtransporten utifrån ögonen på en fransk krigsfånge och en alltmer frustrerad Karin Müllers kamp mot klockan och ett obstruerande Stasi.

Stasi 77 är en mycket bra roman. Miljöbeskrivningen är utmärkt och gestaltningen av att leva under ständig kontroll från Stasi känns som i de tidigare romanerna äkta. Så även personbeskrivningarna och dialogen. Men med Stasi 77 har Young  lyfts sig en nivå till. Skildringen av fångtransporten genom ett krigshärjat Tyskland på väg att förlora kriget fram till det dramatiska slutet är känslomässigt mycket stark läsning. Jag är också tagen av gestaltningen av den franske fången.
Och när bitarna för hela historien faller på plats kan jag inte annat än beundra Youngs deckarbygge. Hur han byggt intrigen över de hittills fyra böckerna. Det går att läsa Stasi 77 fristående, men för att de skall bli så drabbande som det blev för mig behöver du ha följt karaktärerna i de tre föregående böckerna

Young är översatt till elva språk men obegripligt nog inte till svenska. Det är en serie atmosfärrika, välskrivna och gripande deckare som verkligen förtjänar sina läsare.

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)
Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Publicerat den av

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group

Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.
Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Publicerat den av

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Publicerat den av

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Även om denna bok inte höll måtett kan jag varmt rekommendera de två första i serien.

/reviderad 210816

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – DAVID YOUNG: A DARKER STATE

Publicerat den av

David Young (1968-)
A Darker State
Utgiven 2018
384 sido
Zaffre Publishing

A Darker State är den tredje boken om Karin Müller, polis i Volkspolizei (Folkspolisen) i Östtyskland på 70-talet. Jag har tyckte mycket om de två första böckerna, Stasi Child och Stasi Wolf, som blivit succéer i Storbritannien fått priser och översatts till många språk. Tyvärr inte till svenska.

A Darker State tar vid efter Stasi Wolf. Karin är tillbaka till Berlin. Nybliven mamma till ett par tvillingar och på mammaledighet. Hon har inte lust att avbryta ledigheten. Men ett erbjudande om en flott lägenhet, befordran till major med ansvar för en avdelning som skall arbeta med brott som bör hällas i det fördolda för allmänheten och möjligheten att åter få arbeta med sin parhäst Werner Tilsner gör att Karin inser att hon har egentligen inte någon möjlighet att tacka nej

Snart kopplas de in på ett brutalt mord på en ung man som hittats i närheten av Frankfurt an der Oder, nära polska gränsen, med en sportsocka nedtryckt i halsen och höga nivåer av testosteron i blodet. Han visar sig inte vara det första offret. Och han visar sig vara homosexuell. Det är inte ett brott i Östtyskland som vill framstå i ett progressivt skimmer men som ändå anses vara något av en sjukdom.

David Young

Snart visar denna utredning krocka med vad Ministeriet för rikets säkerhet och underrättelsetjänsten Stasi vill att de skall rota i. Utredningen får oanade konsekvenser för Karins liv och familj. Den visar att ingen står fri från Stasis tentakler som finns på de mest oväntade ställen.

Jag har som varit varit mycket förtjust i två föregående böckerna och detta är inget undantag. Young har åter skrivit en riktig bladvändare som känns både psykologiskt och historiskt trovärdig.
Han målar upp livet i DDR i gråa men sannolika färger. Karin Müller ser att det som Stasi och polisen gör inte alltid är det rätta men tror på staten och partiet. Hon kan inte se att det hon vet om livet i väst gör att det är bättre. Bara annorlunda.
Jag tycker om samspelet mellan Kain, hennes partner Tilsner och rättsmedicinaren Jonas Schmidt som i denna bok dras in mer i handlingen än tidigare.

David Young som har varit verksam som journalist skriver en flyhänt prosa. Han kan strukturera sin berättelse och vrida och vända på den på ett trovärdigt sätt i lagom tempo.
Det är intressant när han i förordet skriver om vad vilka faktiska skeenden i Östtyskland han utgår ifrån och vad han har hittat på.

Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl börjat på den.
Till min stora glädje finns det två delar till. Stasi 77 och Stasi Winter. Det är för mig obegripligt att inget svenskt förlag snappat upp denna intressanta och mycket spännande serie av välskrivna deckare.

/Reviderad 210819

 

NÄR VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR DIKTEN – BEN MACINTYRE: THE SPY AND THE TRAITOR – THE GREATEST ESPIONAGE STORY OF THE COLD WAR

Publicerat den av

Ben MacIntyre (1963-)
The Spy And The Traitor –
The Greatest Espionage Story Of The Cold War
Utgiven 2018
384 sidor
Penguin

Någon gång händer det att en person får stor inverkan på världshistorien. Frågan är om inte Oleg Gordievsky är en sådan person. När NATO 1983 skulle genomföra övningen ABLE ARCHER var makthavarna i det av paranoia helt genomsyrade sovjetiska ledarskapet övertygade om att det inte var en övning utan att Nato skulle attackera. Genom Gordievskys insatser förstod NATO att Sovjet tog det på allvar. Detta var obegripligt för NATO, men de gjorde justeringar av övningen och hotet avvärjdes.
Ni som sett den utmärkta serien Deutschland 83 minns kanske hur huvudpersonen Martin Rauch spelad av Jonas Nay försökte övertyga ledningen i DDR att ABLE ARCHER var en övning, inte på riktigt.

Ben MacIntyre, engelsk historiker och journalist har publicerat ett antal böcker om underrättelsetjänsten. Jag läste med mycket stort nöje hans mästerliga bok om Kim Philby:
A spy among friends.
The Spy and the Traitor är hans senaste bok. Boken var på “the short list” till det mest förnämliga priset för facklitteratur i Storbritannien The Baillie Gifford Prize. (Som det året vanns av Sergei Plokhy för Chernobyl: History of A Tragedy).
Den svenska översättningen kom ut på höstas på Historiska Media.

Oleg Gordievsky

Oleg Gordievsky föddes 1938 rätt in i KGB. Hela hans familj var KGB. Hans far och hans storebror. KGB var som en stat i staten som reglerar dess medlemmars liv in i detalj.
“At the height of its power, with more than one million officers, agents and informants, the KGB shaped Soviet society more profoundly than any other institution (sid 7).

Gordievsky var intelligent, ambitiös och duktig på idrott. Att tillhöra KGB var något som medförde respekt. Samtidigt som många fruktade dem var det för det sovjetiska folket “a bulwark against Westen inperialist and capitalist aggression, and the guardian of Communism (sid. 8)
Det var naturligt för honom att börja arbeta hos dem.

Redan som ung fick Gordievsky resa utanför Sovjet för uppdrag inom KGB. Han fick smak av livet utanför Sovjet. Det börjades sås frön av tvivel hos honom. Prag-invasionen 1968 var det som fick bägaren att rinna över. Oleg bestämmer sig för att bli dubbelspion. Han var inte allt intresserad av pengarna utan han vill förändra systemet inifrån. Han kom att betala ett högt priset både för sig själv för sin fru och barn.

Detta är början till det som Macintyre kallar “the greatest espionage story of the cold war”. Gordievskys första placering utomlands är i Danmark. Han älskar livet i Köpenhamn Med sitt stora intresse för kultur finns här mycket som han inte kan ta del av i Sovjet.
KGB är en organisation och en hierarki som präglas av rädsla och paranoia. Med sin nya roll som dubbelspion måste han balansera på en slak lina. Han måste leverera till KGB fast hans egentliga arbetsgivare är brittiska MI6.
Med både skicklighet och tur lyckas han göra karriär inom organisationen och är till slut högsta chefen på KGB i London, en mycket prestigefull post.
MI6 kan kan knappt tro sin lycka. De har en källa som kan KGB utan och innan och som i detalj kommer ihåg och kan överlämna information till britterna. Det viktigaste var dock inte de faktiska uppgifter han gav dem, utan insikten om hur de tänker. Ert exempel var hur han skrev ett ”manus” åt Margaret Thatcher när hon skulle träffa Michail Gorbatjov. Ett möte som trots deras skilda åsikter blev en succé.

Efter några år bli han plötsligt hemkallad till Moskva och förstår att han är under lupp. Vem kan ha förrått honom? Långt senare får han reda på att det är Aldrich Ames.

Aldrich Ames

Ames var en amerikansk agent på dekis som blir dubbelagent för att kunna leva det goda livet. Att det kostade många agenters liv verkar inte ha spelat någon större roll. Gordievskys förakt för Ames är stort. Gordievsky gjorde det av ideologiska skäl, för friheten. Ames gjorde det för att kunna köpa en ny bil. Ames sitter nu i fängelse för resten av sitt liv

Gordievsky tror nu att klockan är slagen. Paradoxalt nog, eftersom KGB inte är 100% säkra, så tar de inte bara livet av honom utan han utsätts för förhör och andra hemskheter. Han får bo i sin lägenhet och bevakas dygnet om för att se om han avslöjar sig.
Trots detta lyckas MI6 genomföra det ingen trodde vara möjligt, att smuggla ut Gordievsky ur ett land med en enastående övervakningsapparat. Att den oerhört komplicerade operationen, som gick under namnet Pimlico, lyckades är helt fascinerande att läsa om. Det var nära att gå snett många gången men de hade marginalerna på sin sida.

Idag lever Gordievsky umder ett annat namn, fortfarande under dödshot från KGB som aldrig kommer förlåta honom, någonstans i England under bevakning 24 timmar om dygnet. Han har fått mängder av utmärkelser för sitt arbete.

Har man det minsta intresse för kalla krigets historia och för underrättelsetjänsten är denna bok ett måste. MacIntyre är väl förtrogen med sitt ämne. MI6 arkiv är stängda. Underlaget till hans bok är samtal med Gordievsky och lustigt nog information från både personer inom KGB och CIA

Jag blir helt fascinerad av att läsa om denna värld i det fördolda. Alla avvägningar som måste göras, politiska och säkerhetsmässiga, hur de arbetar med en agent för att skydda honom, alla koder och komplicerade scenarier som krävs bara för ett möte, relationerna mellan agenten och den som är hans ”runner”,
Det är en värld med ett särpräglat persongalleri på båda sidorna. Många högt begåvade och stundtals mycket udda människor som sökt sökt sig till denna skuggvärld och för ett krig i det fördolda. MacIntyre, med sin stora kunskap och journalistiska talang, gör detta till en mycket spännande läsning.
Ja man kan verkligen säga att verkligheten i detta fall överträffar dikten. Det är en välskriven och mycket spännande bok i samma klass som den bästa spionroman du kan tänka dig. Om inte ännu bättre!

 

SPIONEN SOM KOM TILLBAKA – JOHN LE CARRÉ: A LEGACY OF SPIES

Publicerat den av

John Le Carré (1931-)
A legacy of spies
Utgiven 2017
272 sidor
Viking

Hösten 1985 låg jag, under en längre resa som backpacker i Asien, krasslig på ett hotellrum i staden Xian i Kina. Jag läste en bok som fångade mig helt. Vem är det som är Mullvaden, dubbelagenten för Sovjet? Skulle George Smiley lyckas lura fram honom? Jag läste alltså John Le Carrés klassiska Tinker Tailor, Soldier Spy (Mullvaden) från 1974.
Det var bara det att jag hade några år tidigare sett den fina tv-serien  från 1979 där Sir Alec Guiness gör en legendarisk tolkning av George Smiley. Jag visst alltså vem det var som var Mullvaden, men kunde ändå inte sluta läsa.

Sir Alec som George Smiley

John Le Carrés deckare är klassiker i genren. Ingen har som han skildrat underrättelsetjänsten under kalla kriget. Hans stora genombrott var ju The Spy Who Came in from the Cold, Spionen som kom in från kylan, där George Smiley har en liten men viktig roll. Jag skrev om den här

Böckerna om Smiley avslutades med Smileys People, Vinnare och förlorare, även den filmatiserad med Alec Guiness, Smiley lyckas där till slut fånga sin motsvarighet på den sovjetiska sidan, den briljante Karla.
Eller var det slut? För två år sedan förvånade den då 86-årige Le Carré den litterära världen med att ge ut A Legacy of Spies, Spionernas arv, där Smiley kommer tillbaka. Dock i en mindre men viktig roll. Den hyllades stort i Storbritannien.

Boken handlar om Peter Guillam, Smileys högra hand och medhjälpare. Han har gått i pension och lever ett gott liv i Frankrike. En dag får han ett brev där han ombeds att komma till London för att diskutera ett ärende. Det visar sig att det har börjat ställas en massa frågor om operation Windfall, den som Spionen som kom in från kylan skildrade. Windfall misslyckades totalt och ledde till två personers död. Deras barn vill nu driva en process mot Storbritannien. Dessutom har det kommit en ny generation politiker som inte var med under kalla kriget som vill göra upp med forna tiders misstag. Peter Guillam har åter hamnat i skottgluggen.

John Le Carré

Det är märkligt att Le Carré kan göra en mycket spännande roman av detta. Guillam sitter mest och läser de rapporter han en gång skrev. Mer eller mindre sanningsenliga. Guillam och Smiley visste att delar av operation inte tålde dagsljus inte ens inom underrättelsetjänsten.
Han blir förhörd av de unga strebrarna, tänker på vad som egentligen hände och hur det egentligen gick till. Mycket mer än så är det inte men jag blev ändå helt fast.

Le Carré är helt enkelt en mycket god författare, stilist, och en god människoskildrare. Le Carré är en mästare på att bygga historien som är som ryska dockor. Du kan aldrig veta om det du hör och ser är sant och hela eller en del av sanningen. I Le Carrés värld är lögnen och sveket aldrig långt borta. Och vad händer med de människor som aldrig kan vara sanningsenliga, aldrig vara sig själva. Priset som de får betala är högt ibland mycket högt.

Har du inte läst Le Carré tidigare är det inte denna bok du skall börja med. För att få ut det mesta av boken bör man ha läst Spionen som kom in från kylan och Mullvaden.

Som jag skrev i min recension av Spionen… har jag sett om tv-serierna och de håller verkligen. Sedan finns ju också Tomas Alfredssons filmatisering av Tinker Tailor Soldier Spy.  Även den mycket bra med en underbar Gary Oldman som Smiley.

Jag har tidigare även skrivit om Le Carrés The Constant Gardener.

Gary Oldman som Smiley

 

EN DECKARPÄRLA FRÅN 50-TALET – JOAN FLEMING: DET GODA OCH DET ONDA

Publicerat den av

Joan Fleming (1908-1980):
Det goda och det onda
”The Good and the bad”
Utgiven 1953
På svenska 1967
Övers: Lisbeth Renner
Wahlström och Widtrand
Bok nummer 16 i Svarta serien

Namnet Joan Fleming sade mig inget. Nej det som fick mig att plocka ut boken ur bokhyllan var omslaget. Per Åhlins ljuvliga omslag och Vidar Forsbergs typografi blev en madeleinekaka som flyttade mig tillbaka till 70 talet då mina föräldrar på somrarna läste deckare av författare som Hammond Innes, Dick Francis, Len Deighton, Michael Innes, Julian Symons m.m. Författare som var stora då men som jag inte vet om de läses idag. Kanske av de riktiga deckarentsuiasterna?
Det visade sig emellertid vara en lite pärla jag fått i min hand.
Ginger, som kallas så pga av sitt röda hår, är inte den smartaste av småbrottlingar. Tyvärr har han varit tvungen att fly England då hans kolleger tjallat på honom. Han har flytt till Paris som han har hört skall var ett paradis för småtjuvar. Ginger kommer dit med massa pund i fickan men vet inte hur skall omsätta dem, hur han skall få kontakt med likasinnade filurer. Han kan nämligen inte ett ord franska!
Redan andra dagen i Paris stöter han på den förståndshandikappade Chad och hans mor Marie Celeste, änka efter en engelsk konstnär. Han blir hembjuden till dem och då han egentligen inte har någonstans att ta vägen fastnar han där. Egentligen tycker han inte alls om henne, med då han inte upplevt omtanke i hela sitt liv blir han kvar. Han har hamnat i klorna på en stark kvinna och han kan inte ta sig ur. Detta beslut visar sig vara ödesdigert.
Ginger har aldrig arbetat och vill inte arbeta. Dessutom är han sagt inte speciellt begåvad. Han försök att lyckas som ficktjuv i Paris går i stöpet. När Marie Celeste blir sjuk och inte kan arbeta bli penganöden akut.
Ginger får reda på att Chad är barnbarn till en rik adelsman. Han börjar smida en plan. En plan som tar dem till England och där Ginger hamnar i en härva av lögner, svek och ond bråd död!
Det är en tunn och smäcker liten volym. Inte en av dessa tegelstenar som verkar var det normala för en deckarförfattare idag. Jag läste den under en dag. (Var det inte Gabliel Garcia Marquez som sade att romanerna blev längre när datorerna kom?). Berättelsen är tät och höll mitt intresse hela vägen.
Förutom att den var spännande var den stundtals mycket rolig. Fleming har en sardonisk humor som väl kom fram i Lisbeth Renners översättning.
Visst kan man tycka att intrigen till viss del inte är helt sannolik Det det finns drag av samma otroliga sammanträffanden som i en sängkammarfars. Men det gör inget. Karaktärerna är festliga och det är ett nöje att läsa om dem.

Joan Fleming var en engelsk deckarförfattare som skrev över 30 böcker. Två av dem belönades med det finaste priset i England CWA Gold Dagger Award.
Detta blev en liten favorit och jag är glad över att ha hittat till Joan Fleming.
Du hittar boken på Bokbörsen eller kanske på ditt bibliotek ifall du blev sugen.

FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGGAR – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Publicerat den av

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
Långa avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok

EN SPÄNNANDE HISTORISK DECKARE – RORY CLEMENTS: CORPUS

Publicerat den av

Rory Clements:
Corpus
Utgiven 2017
480 sidor
Zaffre Publishing

Deckare med historiskt tema har jag tyvärr inte läst många av. Men jag har blivit nyfiken på genren. Det är spännande att se vad en författare kan göra av en berättelse där han eller hon blandar verkliga figurer och händelser med fiktion. Ibland blir det riktigt bra som i norske Aslak Nores Ulvefellen, som tyvärr inte är översatt till svenska, och Robert Harris suveräna En officer och en spion. Ibland blir det stendött som i samme Robert Harris(!) München.
Nu har jag läst ett utmärkt exempel. Rory Clements Corpus från 2017.

Rory Clements har ett långt förflutet som journalist. Efter 2007 är han verksam som författare och har skrivit en serie på åtta historiska deckare som utspelar sig under slutet av 1500-talet. De har blivit mycket framgångsrika. En av dem, Revenger, vann prestigefyllda CWA Historical award 2010. Nu har Clements flyttat sig till 1900-talet och Corpus är den första av hittills tre romaner om Thomas Wilde, en amerikansk-irländsk historiker verksam i Cambridge på 1930-talet.

Året är 1936. Hitlers framfart blir alltmer hotfull. Stalin har börjat med sina massavrättningar. I Spanien är det inbördeskrig och i England vill den mycket tysk-vänlige kung Edward gifta sig med sin frånskilda amerikanska kärlek Wallis Simpson, vilket etablissemanget är starkt emot.

En kvinna, Nancy, hittas mördad i Cambridge några veckor efter att hon varit i Berlin där hon försökte hjälpa en judisk fysiker att fly.
Kort därefter, ett bestialiskt mord på ett äldre par från den yppersta eliten i Cambridge och Storbritannien. De tillhör den delen av etablissemanget som tror på Hitler och vill rädda Storbritannien från bolsjevikerna. Paret är dessutom goda vänner till Nancys far. Polisen tror inte att det finns något sammanhang men Lydia, Nancys bästa vän, är inte övertygad om det.
Slumpen gör att hennes granne, den begåvade historiken Tom Wilde dras in i berättelsen. Den tar sig vägar som de inte kunde ana. Djupt in och högt upp i etablissemanget ändå till premiärministern och kungahuset.

Det är en mycket underhållande och spännande bok Clements har skrivit. Thomas Wilde är en intressant karaktär. Genom att han är amerikan med irländskt påbrå ser han, trots att han är djupt involverad i, ändå universitetsvärlden och Storbritannien utifrån. Ett smart grepp.

Clements tecknar väl de starka politiska motsättningar i denna mycket labila och politiserade värld. Den anrika universitetsvärlden och den engelska landsbygden är en fin fond mot vilken berättelsen utspelar sig.

Clements skriver med bra tempo i berättelsen. Prosan är effektiv men har också sin poetiska stunder. Även om handlingen kanske är lite tillskruvad är karaktärerna rimliga och jag blir engagerade i dem. Det är inte heller svårt att känna att romanen är kusligt aktuell i en tid som är snart lika politiserad som 30-talet.

Sammantaget en fin stund i läsfåtöljen.

/reviderad 210816

 

TILLBAKA I GLASGOWS UNDRE VÄRLD – ALAN PARKS: FEBRUARY´S SON

Publicerat den av

Alan Parks:
February´s son
Utgiven 2019
368 sidor
Cannongate

Det var inte bara jag som blev mycket imponerad av Alan Parks debut Bloody January. Den blev nominerad till det stora franska priset Grand Prix de Litterature Policiere och har kallats ”The Celtic Soprano”. Med spänning har jag sett fram emot fortsättningen. Skulle Parks lyckas med att följa upp sin strålande debut med något lika bra. För några veckor sedan kom uppföljaren February´s son.

Det är nu februari 1973 och Harry McCoy är åter i tjänst efter det brutala slutet på Bloody January. Boken inleds med ett blodigt mord på en ung lovande fotbollsspelare. Denne visar sig vara ihop med Elaine Scobie, dotter till en av de stora knarkkungarna i Glasgow. Detta bestialiska mord är inledningen till en serie mord under några dagar. McCoy dras in i virvelvind där hans egna förflutna gör sig påmint på ett mycket plågsamt sätt.

Det är bara att konstatera att Alan Parks har gjort det igen. Periodvis kände jag att nyhetens behag var borta och att den kanske inte riktigt nådde upp till Bloody January. När han band ihop hela historien på slutet kom jag dock på andra tankar och slog ihop boken återigen imponerad. Slutscenen var något så ovanligt som en känslomässigt mycket gripande scen. Inte vanligt i deckare.

Parks skriver fortfarande samma effektiva musikaliska prosa, korta meningar med bra driv, fin dialog och trovärdiga karaktärer. Han gestaltar väl ett skitigt och ojämlikt Glasgow från 70-talet.

Jag ser redan fram emot nästa bok. Jag vill definitivt följa Harry McCoy och hans kolleger och kumpaner i Glasgows undre värld. Som tur är behöver jag inte vänta länge. Billy March Will Live Forever är aviserad till mars 2020.

/reviderad 210811

FARTFYLLD ACTION – ANDREW REID: THE HUNTER

Publicerat den av

Andrew Reid:
The Hunter
Utgiven 2018
352 sidor
Headline Book Publishing

Författaren har sagt om sin debut:
The novel I tried to write was a tight, character-led thriller about a professional bounty hunter finding a dead body instead of the person they were trailing, they are accused of the murder, and the hunt for the real killer begins…

Cameron har ett förflutet inom kampsport där hon varit en ledande figur. Cameron har fått lägga ned sin lysande karriär efter att hennes bror Nate medvetet krockat sin bil med Cameron i passagerarsätet. Cameron klarade sig men Nate är sedan dess försvunnen och har lämnat efter sig många ouppklarade frågor och en stor sorg.

Cameron arbetar nu som ”hunter”.  Hon hittat försvunna människor. En oerhört klipsk tjej med stora kunskaper inom data och it. Cameron är mycket framgångsrik inom sitt område. Men sin älskade bror har hon aldrig hittat. Nu är hon på väg från Boston till västkusten för att lokalisera en filur som lurat en massa pengar av flera företag.

När hon väl kommer fram visar sig filuren vara mördad. Cameron är på väg att rapportera mordet till 911 då hon plötsligt ser en pistol på golvet, hennes egen. Den har hon inte sett på flera år, den varit inlåst. Men vad gör den här? Hur har den kommit hit? Det måste betyda att Nate är i närheten och vill skicka ett budskap. Historien kan börja.

Jag blev mycket förvånad när jag fann att författaren är engelsman. Förutom att man boken utspelar sig i USA så är den mycket amerikansk i sitt tonfall, språk och tanke. Imponerande att han lyckas med det.

Cameron är en fighter hon ger sig aldrig. Allt handlar om att vinna över motståndare, att vinna över sina svårigheter. Även om jag i början kände en viss tveksamhet över boken, tyckte den var lite banal, blev jag ett tag fångad över de exakta skildringarna av miljöerna och energin i handlingen och dialogen. Det var mycket spännande!

Tyvärr var det för mig så att det som i början var bokens styrka också blev dess svaghet. Hela boken är i stort sett en jakt. Jag tror att över halva boken utspelar sig på ett företags huvudkontor där Cameron och hennes medhjälpare på olika mycket sofistikerade, intelligenta och lagom osannolika sätt lyckas lura och mörda den ena insatsstyrkan efter den andra.

Karaktärerna utvecklades inte och tonläget var detsamma genomgående. Det blev bara mer av det samma. Detta ledde till att jag när det var en fjärdedel kvar mer och mer började skumma texten. Och när man får reda på varför Nate har gjort det han gjort mot sin syster känns förklaringen bara lite fånig.

Jakten slutar med ett långt slagsmål högst upp i huset där de i samma ögonblick som hela byggnaden rasar åker iväg med den helikopter som egentligen tillhörde busarna. Mao en riktig tv-scen.
Jag kom att tänka på alla filmer man sett där man förstår att det är X som är den onde måste trots det genomlida ett slagsmål och/eller biljakt på 20 minuter innan X till slut fångas in eller dödas. Det blev för mig helt enkelt väldigt tråkigt!

Detta är en bok de som vill ha actionfylld lördagsdeckare i bokform. Här finns inget djup men en jävla massa fartfylld explosiv action med en ”Lisbeth Salander-typ” i huvudrollen. Det skulle kunna bli en riktigt bra actionrulle! Men som läsning var det för mig helt enkelt inte tillräckligt bra i längden. Jag blev så uttråkad! Det kan vara att Reid kan blir en mer läsvärd deckarförfattare om en bok eller två men för denna läsare fungerade inte texten.

/reviderad 210405

 

ÅTER I STASILAND – DAVID YOUNG: STASI WOLF

Publicerat den av

David Young (1958-)
Stasi Wolf
Utgiven 2017
416 sidor
Zaffre Publishing

David Young fick ett rejält genombrott med sin debut Stasi Child som vann det fina priser CWA Endeavour Historical Dagger. Jag läste den med stort nöje.

Stasi Wolf är andra boken om Karin Müller som arbetar inom Volkspolizei (Folkets polis). Efter det traumatiska fallet i Stasi Child, är hon omplacerad från mordroteln till en tråkig förort som vanlig polis. Karin lider. Då får hon ett erbjudande hon inte kan tacka nej till om hon skall ha någon framtid inom polisen.

Ett par nyfödda tvillingar har försvunnit i staden Halle-Neustadt. Karin och hennes kollegor får i uppdrag att resa ned och hjälpa dem att utreda det.
Det visar sig snart att deras händer är långt ifrån fria. Nej de hålls i strama tyglar av Stasi som bestämmer vad de kan undersöka och hur. Karin blir alltmer frustrerad. De måste fånga förövaren innan han eller hon slår till igen.

Förutom den starka personteckningen är det som fascinerar denna läsare mest den oerhört initierade skildringen av Östtyskland på mitten av 70-talet. Young har uppenbarligen gjort mycket research.
Halle-Neustadt är en stad som skapas runt kemiindustrin i Leuna och Buna, en steril stad utan gatunamn och där husen heter ”Wohnkomplex” och ett nummer.

Karin vet aldrig vem som är vän eller fiende. Är hennes käre medarbetare Tilsner en Stasi-medarbetare som skall spionera på henne? Och hur kommer det sig att den där snygge läkaren Emil, som hon har fastnat lite för, helt plötsligt får ett arbete i Halle-Neustadt i samma veva som Karin.

Halle-Neustadt men en affisch med Erich Honecker, DDR:s generalsekreterare 1971-1989

Förutom tiden runt 1975 är också andra världskriget är också levande i berättelsen.Den innehåller berättelser om hur kvinnor utsattes för olika övergrepp under och efter kriget. Övergrepp som får konsekvenser i mångas liv och även för Karin.

Young skriver en driven säker prosa med bra dialog och miljöskildringar. Stasi Wolf kanske inte var lika spännande som Stasi Child, men på många sätt mer gripande med en berättelse som jag inte kommer glömma. Det är lika mycket en berättelse om Karins egna svåra resa till självkännedom.

Med tanken på succén tv-serier med Weissensee och Deutschland 83 förvånar det mig att inget svenskt förlag lägger rabarber på David Youngs utmärkta böcker.

Stasi Wolf nominerades till ett av de finaste prisen i Storbritannien, Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award.

/reviderad 210729

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

Publicerat den av

John Le Carré (1931-2020)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll. De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje gången och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa om klassikern En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan han egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.
Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.

Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

/reviderad 210729

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Publicerat den av

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda 8:e stråkkvartetten var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs Dimitri Sjostakovitj.

Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Hans musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson.
Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet gav Johnson möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.

När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin (Leningradsymfonin) var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern varade ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.

Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” utan ett vi, att kompositören omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå. De ger möjlighet att lyssna på musiken med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi. Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då framför allt i Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

/reviderad 210727

EN GIFTIG DECKARE – PETER JAMES: LOVE YOU DEAD

Publicerat den av

love-you-deadPeter James (1948-)
Love you dead
Utgiven 2016
528 sidor
Pan MacMillan

Förra veckan gjorde vi en kortare resa till England. Jag fick för mig att inte ta med en bok då jag ändå inte skulle hinna läsa något. Det höll inte många dagar. När vi åt frukost på Costas på College Green i Bristol såg jag att de hade en bokhylla för inlämnade böcker. De kostade ett pund och pengarna gick till goda ändamål. Jag plockade upp en bok av Peter James, ett namn jag vagt kände igen.

Efter ett par sidor var jag på väg att dumpa boken, språket var lite platt och psykologin lite tillyxad, men alla lovord från olika tidningar och tidskrifter på bokens insida fick mig att hänga i ett par sidor till.

Peter James är en engelsk deckarförfattare och filmproducent med en mycket lång lista titlar bakom sig. Love you dead är nummer 12 i en serie av hittills 14 böcker om Brighton-polisen Roy Grace. Alla har ordet “dead” i titeln. De är storsäljare och översatta till en mängd språk. Det var inga problem att hoppa in i bok 12. Klokare än så är James. Det finns vissa trådar i boken som jag tror är återkommande, men det var inget som störde.
James har fått mängder av utmärkelser för både enskilda böcker och för hela sitt författarskap bla CWA Diamond Dagger 2016 och WH Smith The Best Crime Author of all Time Winner 2015.

Love you dead är historien om Jodie Bentley, som för att kompensera för ett vad hon tycker ett mediokert liv, drömmer om att bli mycket rik, mycket mycket rik. Jodie gör vad som helst för att komma till det målet. Hon raggar upp äldre stenrika män på nätet, gifter sig med dem för att sedan på olika mycket grymma sätt ta dem av daga.

Det är en mycket fartfylld berättelse som James skrivit. James är dessutom mån om att skilda polisarbetet detaljerat. Det märks att han arbetat mycket med film. Det är korta kapitel som hela tiden driver handlingen framåt. James är ingen psykologisk djuping. Här gäller det att spinna ett nät och skapa en spännande berättelse. Och det lyckas han med.  Visst finns det en del vändningar som är väl konstruerade, men det var inget som störde mig när jag forsade fram genom texten. Herregud vi är ju i underhållningsbranschen!

Jag kan dock ha en viss reservation mot bokens längd. Vem var det som sade att det märktes att böcker blev längre när författare kunde skriva på datorer? Jag har intrycket av att deckare historiskt sett ofta låg på 150-250 sidor. Klassikerna i branschen är ju inte kända för att vara tegelstenar. Men idag ser man många deckare på 400-500 sidor. Frågan är om det är till gagn. Denna bok var på 500 sidor och hade kunnat redigerats ned en hel del utan att förlora på det.

Mina reservationer till trots blev jag ordentligt underhållen.
Finns i svensk översättning på Massolit förlag.

/reviderad 210727

EN UNDERBAR SAGA – NEIL GAIMAN: THE OCEAN AT THE END OF THE LANE

Publicerat den av

Neil Gaiman (1960-):
The ocean at the end of the lane
Utgiven 2013
250 sidor
Headline

I går samlades bokcirkeln som jag är med i för att tala om Neil Gaimans mycket uppskattade Oceanen vid vägens slut. Ni som följt min blogg vet att fantasy inte är en genre jag har en kärlek till. Kazuo Ishiguros Begravd jätte tråkade ut mig rejält. Jag har försökt att vid tre eller fyra tillfällen se Game of thrones men efter par avsnitt tycker jag bara det är fånigt och ett slöseri med min tid.

Hur skulle då Gaiman falla mig i smaken? Jag kan säga att redan på sidan ett var jag fast och sedan släppte han inte greppet. Berättelsen om den lille 7-årige huvudpersonen vedermödor, rädslor och glädjeämnen sög bara in mig. Helt plötsligt befann jag mig i min egen barndoms somrar och mindes de sagor som jag läste och hörde som barn. Det var länge sedan det hände.

Boken motto är ett citat från tecknaren Maurice Sendak.
I remember my childhood vividly. I knew terrible things. But I knew I musn´t let adults know I knew. It would scare them.

Gaiman säger själv om boken
“I’ve never written a book before that was so close to my own heart – a story about memory and magic and the fear and danger of being a child.”

Det är en mycket spännande och otäck saga som berättas med elaka häxor, mytiska djur och välvilliga räddare i nöden.Det är inte bara en saga utan också en historia om att bli vuxen. Gaiman är en skickligt stilist och en stundtals mycket rolig författare. Jag skrattade många gånger under läsningen.

Jag vill inte beskriva något av handlingen för att förstöra din upptäckarglädje utan hoppas bara att dessa få enkla rader kan göra dig intresserad. De flesta i bokcirkeln var helt tagna av boken!

Boken fick det prestigefyllda amerikanska priset  National Book Awards Book of the year 2013.

/reviderad 210727

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Publicerat den av

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost,  var underlag för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
”Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive länder. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt.

/reviderad 210727

THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER 2016 – DAVID YOUNG: STASI CHILD

Publicerat den av

David Young (1958-):
Stasi Child
Utgiven 2015
400 sidor
Twenty7 Books

Stasi Child är David Youngs hyllade debut och den första i en serie av böcker om Oberleutnant Karin Müller i Der Volkspolizei (Folkets polis) i forna Östtyskland. För den vann Young det mycket prestigefulla THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER.

Berlin mitten av 70-talet. En flicka hittas sexuellt utnyttjad och mördad invid Berlin-muren eller den antifascistiska skyddsmuren som den också kallades. Detta är ett polisärende men Karin blir förvånad när en höjdare från Stasi, Oberstleutnant Klaus Jäger, dyker upp och har intresse för fallet. Den offentliga bilden är att den unga kvinnan flytt från Väst till öst. Müller och hennes assistent Tilsner uppmanas att ta fram bevis som stödjer detta. Müller, som är mycket stolt över det östtyska samhället, ser dock att detta är en mycket osannolik förklaring. Det visar sig att Jäger har en egen agenda. Han vill att de skall ta fram vad som egentligen hänt även om det går tvärs emot den officiella förklaringen. Och att ta fram den korrekta sanningen kan vara förenat med mycket stor fara. Framförallt när fallet har konsekvenser för personer högt upp i hierarkin.

Müller och Tilsner blir oroliga och undrar över Jägers agenda men vågar inte gå emot honom. Och Müller vill komma åt den som utfört det hemska dådet. Frågan är dock, hur skall de få reda på sanningen i ett system där sanningen är förenad med livsfara? Där du inte kan lita på någon. Kan Müller lita på Jäger? Kan hon lita på Tilsner som har kläder och klockor som en enkel polis knappast kan unna sig?

Samtidigt får vi följa tre unga människor, 14 år, som är inspärrade på en ”korrigeringsanstalt” på Rügen. De arbetar med att snickra möbler under slavlika förhållanden. Och en av dem är har en plan på hur de kan fly.

Det är inte tu tal om detta är en imponerande debut. Även om slutet kanske är lite osannolikt har Müller skickligt vävt ihop trådarna. Den stora fascinationen är skildringen av livet i den diktatur där Young uppenbarligen gjort mycket bra research. Stoltheten över sitt land jämfört med det tomma kapitalistiska väst. Samtidigt paranoian, vem kan du lita på när alla kan vara informatörer. Alla ni som sett Weissensee eller Deutschland 83 kommer känna igen sig.

Romanfigurerna är vältecknade och det är en spännande bok. Ni som tycker om att läsa välskrivna spionthrillers behöver inte tveka. Jag kommer fortsätta läsa om Karin Müllers äventyr.

Young har efter denna bok skrivit två till, Stasi Wolf och A darker state.

/reviderad 21-06-20

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Publicerat den av

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag. Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.
Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den ungdom jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

När det var klart att bokcirkeln skulle läsa Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.
När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien.

Den finns återutgiven på Modernista

/reviderad 21-06-20

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Publicerat den av

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. Med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera franska Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

/reviderad 21-06-20

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Publicerat den av

Ian Rankin (1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite larviga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

/reviderad 21-06-20

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

Publicerat den av

 

Alan Parks:
Bloody January
Utgiven 2017
320 sidor
Cannongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney.

Bloody January utspelar sig i Glasgow under ett par mörka dagar i januari 1973. Huvudpersonen är Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän. Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka.  Han får reda på när och var Lorna bör åka till sitt jobb. och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv.

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit omplacerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom.

De har inga ledtrådar att gå på. Det finns inget som binder Lorna och gärningsmannen samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bl.a. olika sexuella avarter ingått. Historien tar sedan många vändor som inte skall avslöjas här.

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog och som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten flört med. Något malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70-talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare.  Klyschor och schabloner undviker Parks med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att Parks redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m.

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

/reviderad 21-06-20

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Publicerat den av

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spionernas som blev kända som The Cambridge four. De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt. Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att sluta sitt liv, olycklig, i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA startade CIA en paranoid av jakt på mullvadar som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philby har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Nu har Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri, dragit sitt strå till stacken.

Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den briljante spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen. Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften. De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig. Under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromaner à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå.

/reviderad 210405

EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Publicerat den av

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time. Nyligen skrev jag i mitt inlägg om A question of Upbringing, den första av de 12 delarna som romanen består av, att Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Senare blev hon god vän med Powell, som bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i A dance to the music of time. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.

Efter sviten publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känns igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till militären Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beings … To people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony, som var ett oerhört intelligent barn, levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket .
Han var en mycket god tecknare och blev med tiden en gedigen konstkännare.
Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade innerligt hata både att ge ut böcker och de författare som skrev dem. Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet. Tony blir efter ett tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Powll skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker, analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man. Med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och byta partner med varandra. Men en dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet. Det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset som Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i A dance to the music of time 1951.
Powell började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vartannat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den litterära världen som Graham Greene, Evelyn Waugh, Kingsley Amis och som tidigare nämnts V.S. Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.) Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter A dance to the music of time
Tony publicerade som tidigare nämnt sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Powells rykte började som sagt dala under senare delen av hans liv. Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom. Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle-Tories eller snobbar. Tony var för övrigt helt ointresserad av politik. Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/
Ett annat Tariq Ali:  Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust. ” We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. ”Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years.” (sid 425)

Var Powell en surgubbe? Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten, och parallellt som redaktör och recensent, hade slitit mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för en gyllene generationen med Greene, Waugh m.fl. Powell tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister.

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande.  Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

/reviderad 210405

 

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

Publicerat den av

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro. De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en något mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant.

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa romanen i mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare.

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap. Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln.
Trots det blev jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev till slut lite paradoxal. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Det är svårt att säga att du inte skall läsa den om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

/reviderad 210404

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Publicerat den av

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor
Fontana

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens. Time Magazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.

Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare är lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Den har fått mycket goda recensioner i engelsk press.

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofil fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra delar och några till av hans romaner.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idén till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell och lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.

Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.

Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Time will tell.

/reviderar 210404

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934