FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

Publicerat den 20/02/2015 av Patrik Enander

Erik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Bonniers
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60-tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som Sam J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop.

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började översätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen.
Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna.

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Jag tyckte det var en helt underbar roman.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgöta-slätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor.

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna har Erik givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!

Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns.
Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

/Reviderad 201031

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

Publicerat den 25/12/2014 av Patrik Enander

Ismail Kadare (1938-)
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992
192 sidor
Modernista

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärld dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker främst på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släkting Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset. Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.

Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Franz Kafka. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är fortfarande mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA får boken tyvärr en ökad aktualitet. Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

/Reviderad 201004

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den 12/10/2014 av Patrik Enander

Patrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

Publicerat den 27/08/2014 av Patrik Enander

Michael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor
Vintage
Finns på svenska på
Natur & Kultur.

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars.

Jag tror att första gången jag hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte.

Alla bokläsare känner nog igen underbara känslan av att redan på första sidan inse att detta är något bra. Lässuget kommer igång, den undrade och kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi Ondaatje skrivit, barndomens magi.

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?. Den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall. Mr Daniels, en botaniker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längst ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar, lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplanerna, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Cat´s table är helt enkelt en mycket fin roman som jag varmt rekommenderar.

/Reviderad 201020

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

Publicerat den 06/07/2014 av Patrik Enander

John Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakat skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv? Det är en roman med mycken tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing. He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

Publicerat den 10/04/2014 av Patrik Enander

Clarie Messud (1966-):
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge, en 42 årig lärare och huvudpersonen i Messuds roman.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick de barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig om, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella och intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir som förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor, som är exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora värld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågar inte men Sirena gör. Men är det värt det priset?
Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

Kvinnan på övervåningen är en stark läsupplevelse. Romanen tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor.
I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Kvinnan på övervåningen är helt enkelt en riktigt bra roman.

/Reviderad 200929

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

Publicerat den 19/01/2014 av Patrik Enander

Johannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & mycket gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning.

När jag nu läst Johannes Anyurus roman hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, från uppväxten i Uganda, flygutbildningen i Grekland och till nutiden i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga och spännande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spränger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

/Reviderad 200927

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

Publicerat den 04/01/2014 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-)
Sorgens förvirring
”La confusion des peines”
Översättning Thérèse Eng
Utgiven 2011
På svenska 2013
140 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Fick Le prix du Printemps du roman, Foire du Livre, Saint-Louis 2012 för boken

Förra året kom det lilla förlaget Oppenheim förlag ut med Laurent Tardieus första bok på svenska, Eftersom ingenting varar. Det var en mycket gripande roman som helt enkelt golvade mig. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Nu har hennes senaste prisbelönta roman, Sorgens förvirring, kommit på svenska. Det är bara att hoppas att den får många läsare för det är en riktigt bra bok.
Den har beskrivits som en självbiografisk roman, men jag skulle snarare säga att det är en självbiografi i romanform. Eller snarare monologform. En monolog på 140 sidor som det inte går att sluta läsa. Jag började igår och har knappt släppt boken.

”Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du har tänkt på det hela kvällen, hela natten du vill inte. Eller snarare, du vill inte att jag skriver den nu. Den boken Laurence, den skal du skriva när jag är död. Det var det du sade” (sid 11)

Jean-Pierre Tardieu

Men Tardieu gör det ändå, för att om möjligen försonas med det som hänt och som påverkat henne så djupt.
År 2000 greps hennes pappa, Jean-Pierre Tardieu, chef på Générale Eaux, ansvarig för företagets marknader i Frankrike och England, för korruption. Samtidigt får hennes mamma besked om att hon har cancer. Mamman lever i 10 månader till.

Boken är försök att förstå vad som hände. Pappan pratar aldrig om det som sker, varken om brottet eller moderns sjukdom och död. Hela Laurents världs slås i spillror och det enda hon möts av är tystnad. Pappan, som är hennes stora ledstjärna i livet, framgångsrik och intelligent. En man som har gått den långa vägen till en mycket hög position, blir på en natt en brottsling. Hela den mondäna värld som Laurent är uppvuxen i vänder familjen ryggen.

Laurent försöker sätta ihop händelser och skeenden till fattbara sammanhang, bara för att inse att det går inte att förstå. Hon som trott att världen består av dels trygga, pålitliga människor som hennes far och dels de andra som kan inte kan lita på som t.ex, brottslingar. Hon har läst i böcker att människor är både ljus och mörker men inte förstått förrän denna stora skugga lägger sig över hennes liv.
Mamman är under de månader hon är kvar övertygad om faders oskuld. Hennes världsbild rubbas inte, men hon känner skammen. Att deras familj inte är som andras.

Sida upp och sida ner vibrerar texten av Tardieus försök att förstå, det är vackert och oerhört sorgligt, det är elegant och samtidigt så våldsamt. Hon sparkar, slår och brottas med bilden av sin far som är så obegriplig för henne men som hon älskar över allt annat. Så olik men ändå så lik.
Boken är en fantastisk skildring av kärleken mellan en far och dotter. Men det är en bok för alla som har en förälder. Tardieus roman väcker många existentiella frågor.

Laurence Tardieu

Jag tycker att Tardieu har utvecklats som romanförfattare sedan Eftersom ingenting varar. Att kunna bearbeta detta känslosvall till en litterärt fungerande form är mycket imponerande. Det måste varit oerhört ansträngande att skriva detta. För fadern lever fortfarande och har alltså kunnat läsa boken.

Romanens svenska är som i förra boken mycket njutbar vilket tyder på att översättaren Thérèse Eng har gjort ett gott arbete.

När jag googlade på denna bok så får jag bara träff på en recension av min bloggkollega Anna vars recension du kan läsa här. Det är synd att det skall var så svårt att få ut annan litteratur än anglosaxisk.
I Tardieu har Oppenheim förlag hittat en riktig pärla. Så köp boken och läs den så att förlaget kan fortsätta att översätta henne!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

Publicerat den 03/01/2014 av Patrik Enander

Teju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter avslutad läsning är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor som troligen bor där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik, allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler.

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i. De komplexa frågorna kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.

Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är både allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till. Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York.

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen. Det flyter lätt över sidorna, men med så mycket innehåll på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonans. Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.

Öppen stad är en mycket bra roman som verkligen kan rekommendera.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

Publicerat den 03/11/2013 av Patrik Enander

RICHARD FORD (1944-)
Kanada
”Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Publicerat den 29/09/2013 av Patrik Enander

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor
Bonniers

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Detta skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.

Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

/Reviderad 200821

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den 28/07/2013 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn. Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

EN AV FINALISTERNA TILL TYSKA BOKPRISET 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN

Publicerat den 09/06/2013 av Patrik Enander

Angelika Klüssendorf (1958-):
Flickan
”Das Mädchen”
Översättning av Christine Oudenne
Utkom 2011
På svenska 2013
168 sidor
Thoren & Lindskog
Recensionsexemplar

Om det är någon som följer min blogg så ser denne snart att jag har ett nyvaknat intresse för tysk litteratur. Det kanske låg i tiden för det sammanföll med att jag upptäckte det då nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Jag köpte några av deras böcker och skrev om dem. Förlaget uppskattade det och har därefter skickat mig en och annan bok. Jag har dessutom fortsatt att köpa dem så jag har snart allt vad de publicerat. De har en förmåga att ta fram intressant litteratur och efter att ha läst Flickan så är det bara att konstatera att det fått in en fullträff, en riktig fullträff.

Jag hade aldrig köpt och läst en brutal uppväxtskildring som utspelar sig i DDR på 70-talet. Nej det intresserar mig inte och det verkar obehagligt, inget jag vill läsa om. Det kräver verkligen mod att ge ut en bok med ett sådant svårt tema, och det modet har tack och lov förlaget. Jag är nu mycket glad över att ha fått läsa romanen.

Vi får följa den namnlösa flicka från att hon som 12-åring står och kastar ut avföring från balkongen på deras lägenhet, inlåsta av den aggressiva, alkoholiserade mamman, toaletten finns utanför lägenheten, fram till att hon som 17-åring gått ut högstadiet och hamnat som lärling på ett jordbrukskollektiv.

Hon bor i Leipzig tillsammans med sin sex år yngre bror Alex som hon försöker skydda. Mamman slår och bestraffar barnen regelmässigt och oförutsägbart. Männen kommer och går. Fickan försvinner in i en drömvärld och i boken Greven av Monte Christo för att överleva. Lögnen blir också ett redskap att klara sig, ibland så lyckas tom hon övertyga sig själv.
Efter ett antal flyktförsök så blir situationen ohållbar och hon flyttat till ett ungdomshem. Hon känner sig utanför och mobbad och för en stenhård kamp för att överleva.
Till slut så kommer hon ändå ut på andra sidan. Mer vill jag inte avslöja utan det får du upptäcka själv.

Som ni förstår är inte detta en lättsam läsning, jag häpnade många gånger över brutaliteten den skildrade, inom familjen, mellan de jämnåriga skolkamraterna, från myndigheterna, skolan och polisen.
Hade det inte varit för Klüssendorfs helt suveräna språkbehandling och distanserade blick så hade detta varit outhärdligt. Texten är paradoxalt nog både enormt tät och samtidigt så luftig och lätt. Det finns en lugn andning i den hela tiden och ett ljus mitt i det svarta.
Vi ser allting utifrån flickan perspektiv men nästan som bakom ett skyddande glas som gör att det hela går att stå ut med. Ja, som jag upplevde att flickan själv gjorde. Hon gick liksom in i en mental dykarklocka och såg allt det hemska utifrån. Hon är ett riktigt maskrosbarn som lyckas ta sig upp genom asfalten

Flickan är en mycket gripande roman av hög litterär halt. Det är inte för inte som den var en av finalisterna när Deutsche Buchpreis skulle delas ut 2011. Låt inte historien avskräcka dig utan läs gärna denna bok. Den kommer stanna i mitt minne länge.

/Reviderad 200820

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR

Publicerat den 20/02/2013 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurence Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och gripande att läsa.

Den är uppbyggd i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån. Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200920

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ

Publicerat den 06/08/2012 av Patrik Enander

Steve Sem-Sandberg (1958-):
De fattiga i Lódz
Utgiven: 2009
640 sidor
Bonniers

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz? En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.

När jag läst de Waal underbara bok Haren med bärnstensögonen”och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski (1877-1944), ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar fakta och fiktion. Det är en myllrande kollektivroman där man både har ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det är en av romanens styrkor hur han blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning nu när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

/Reviderad 200818

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR

Publicerat den 19/05/2012 av Patrik Enander

Peter Stamm (1963-)
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor
Bokfrölaget Thorén och Lindskog

”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”

Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.

Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.

En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort och säger: henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon in i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.

Det blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar, troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.

Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.

Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.
Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.

Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig. Jag kan varmt rekommendera denna bok

Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.

Jag hoppas verkligen att de översätter mer böcker av Peter Stamm.

Reviderad 200804

Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN

Publicerat den 05/01/2012 av Patrik Enander

Mircea Eliade (1907-1986):
Den gamle mannen och officeren
”Strada Mintulesa”
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor
Coeckelberghs

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Då fann jag denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”.
Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet fram till 80-talets slut. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr dog förfläggaren René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989, 53 år gammal, och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap. Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.
Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan. Det tillhör de privilegierades förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör. De ber honom berätta sin historia….
Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned.
De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller en trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där den fruktade säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Under romanens gång känns diktaturens kalla hand hela tiden.

Eliade har skrivit en fin bok bok om fantasins makt och till slut dess vinst över diktaturens kreatur. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

/Reviderad 200614

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

Publicerat den 27/10/2011 av Patrik Enander

Alice Munro (1931-):
Kärlek vänskap hat
”Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage”
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven: 2002
Atlas

Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej, riktiga romaner skall det vara, som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare,så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner.
Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp. Det finns en stark närvaro både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

/Reviderad 200614

EN SKIMRANDE PÄRLA – SIEGFRIED LENZ: EN TYST MINUT

Publicerat den 08/10/2011 av Patrik Enander

Siegfried Lenz (1928-2014):
En tyst minut
”Schweigeminute”
Övers: Jörn Lindskog
Utgiven: 2008
100 sidor
Thorén & Lindskog

Under min tid på gymnasiet på slutet av 70-talet var den tyska litteraturen stor i Sverige. Günter Grass och Heinrich Böll var två tunga namn. Förra året läste jag Bölls Ungdomens bröd förra året och den rekommenderas varmt. Även den i Sverige inte lika kände Siegfried Lenz nämndes i samma andetag. Jag läste en novellsamling Vågorna på Balatonsjön men sedan blev det inget mer.

Jag har under de senaste åren beklagat mig över att det tyska språkområdet glömts bort i Sverige. Jag har varit sugen på att läsa nyare tyskspråkig litteratur men har inte vetat vart jag skall leta. Nu har det vänt! När jag läste om entusiasterna Thorén & Lindskog och deras lilla förlag blev jag varm om hjärtat.

En tyst minut är den första bok jag läser av deras utgivning. Den ger mersmak. Romanen utspelar sig i badorten Hirtshafen en sommar i den unge gymnasistens Christians liv. Han arbetar under lovet på sin fars båt. De fiskar upp stenar som används för att bygga fördämningar och vågbrytare. Christian träffar på sin lärarinna i engelska, Stella, och de inleder en kärleksrelation. Den första stora kärleken för Christian och en potentiell skandal i det lilla samhället.

Boken inleds med att vi får följa Christian under en minnesstund för Stella då denna skimrande sommar skulle bli hennes sista. Boken är en lång tillbakablick över den korta tid de hade, hur de pratade, dansade, läste och gjorde utflykter tillsammans. Allt skrivet med en sådan ömhet och kärleksfullhet att jag som läsare blir alldeles betagen.
Det är en stramt komponerad text med en mästares handlag. Språket glider lätt fram över sidorna och han skapar sådana bilder att jag inte blir ett det dugg förvånad när jag läser att den skall bli film. Översättaren Jörn Lindskog har gjort ett styvt jobb!

Unna dig tre timmar i läsfåtöljen med en god kopp kaffe eller te och njut av denna vackra och melankoliska roman. Du kommer inte ångra dig.

/Reviderad 200530

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

Publicerat den 25/09/2011 av Patrik Enander

Julian Barnes (1946-)
The sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga och tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existentiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå detaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman. ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Harold Pinter, Doris Lessing & V.S. Naipual. Alla Nobelpristagare.

/Reviderad 200530

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM

Publicerat den 18/09/2011 av Patrik Enander

Michel Houellebecq (1956-):
Plattform
”Platforme”
Utgiven: 2001
Övers: Anders Bodegård
300 sidor
Bonniers

Michel Houellebecq är en av den franska litteraturens ”enfant terrible”. Det jag har läst om honom har inte fått mig att vilja läsa hans romaner. Men personer i min närhet beskrev Plattform som en bok som man först avskyr men som mot slutet lämnar dig mycket gripen och berörd.

Romanens huvudperson, Michel, är ekonom och byråkrat inom kulturområdet där han han arbetar med den ekonomiska stöttningen av olika konstprojekt. Ett arbete som han är mer eller mindre likgiltig för. Samma likgiltighet som genomsyrar hela hans liv. Michel är utan relationer till sin omvärld, går till prostituerade utan betänkligheter, besitter mer eller mindre aparta politiska åsikter och är på det hela taget en ganska osympatisk person. Relationer för honom är helt instrumentella, han har inga band och inga känslor, det handlar om transaktioner mellan människor. Kärlek? Inte i denna värld!

På en resa till Thailand träffar han Valerie som han inleder en relation med. Hon arbetar inom turistindustin med att utveckla koncept för charterresor till exotiska platser. Tillsammans utvecklar det ett koncept som sätter människas grundläggande behov i centrum – sex – och organiserar resor där sexuella tjänster ingår i paketet. För sexualitet handlar inte om känslor utan om transaktioner mellan människor.

Boken är fylld av sexskildringar, alldeles för många, som inte lämnar något kvar till fantasin. Men de är totalt befriade från känslor, rent pornografiska, som vilken trist herrtidning som helst. Se vart den sexuella frigörelsen tog oss, står Houellbecq och skanderar! Vi kastade ut barnet med badvattnet!

Jag vill inte skriva mer om handlingen som har flera oväntade vändningar, men jag kan konstatera att det är en av de mest provocerande och tankeväckande böcker jag läst på många år.
Houellebecq visar på ett samhälle där marknadsekonomin har krupit in i själen på alla människor, i alla relationer och i alla tankar. Vi vet för att travestera Oscar Wilde, priset på allt men ingentings värde. Vad händer med oss när inget är värt något? Hur behandlar vi våra med människor, hur ser vi på livet och arbetet som bara handlar om att ackumulera kapital ? Och till viken nytta? Vad gör ”ny-kolonialismen” i form av turismindustrin med vår syn på våra medmänniskor i andra länder? Människor som det är ok att bruka för att hantera vår ensamhet och vår sexuella frustration.

Romanen är skriven på en totalt glanslös och konstaterande prosa som väl och mycket skickligt speglar huvudpersonens inställning och liv. Det låter kanske inte som en roligt bok att läsa, men när jag väl satte igång så kunde jag inte släppa den. Det är helt fascinerande att gå in i denna mans värld. I någon mening är han helt öppen avskalad. En person vars tankevärld är helt befriad från all vad politisk korrekthet heter. Ibland blev det otroligt komiskt och helt förskräckligt samtidigt.

Houellebecqs analys är ofta knivskarp och träffar rätt i hjärtat på vår västerländska civilisation och vårt sätt att tänka. Dock har han en inställning till islam som framkommer mot slutet av romanen som är svår att smälta.
Om du vill läsa denna bok så måste du ta dig igenom de första sidorna. Klarar du det så har du en ovanlig och mycket intressant läsupplevelse framför dig.

/Reviderad 200412

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den 04/09/2011 av Patrik Enander

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet. Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia. Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

Publicerat den 27/07/2011 av Patrik Enander

Alan Bennet (1934-):
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor
Faber & Faber

För boknördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennett är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.

Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007. Det är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.

Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Jean Genet, som ambassadören inte vet något om. Pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanens avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

The Uncommon Reader är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen god. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

/Reviderad 210819

Alan Bennett

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Publicerat den 17/07/2011 av Patrik Enander

Jan Kjaerstad (1953-):
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg. Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi. På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE

Publicerat den 04/06/2011 av Patrik Enander

Nicole Krauss (1974-):
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor
Viking

The History of love är en mycket bra roman. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar, som romanen är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom att försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religiös figur, en ”lamed wownik”. Krauss lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.

I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Det finns så mycket humor, klokskap och livsvisdom i boken. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande.
Frågan är hur långt hon kan gå?

Reviderad 210819

Nicole Krauss

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

Publicerat den 20/03/2011 av Patrik Enander

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie” Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”, och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229

BENGT OHLSSON: KOLKA

Publicerat den 13/02/2011 av Patrik Enander

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka
Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Publicerat den 13/01/2011 av Patrik Enander

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien: En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor, skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper. Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd. Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET

Publicerat den 05/12/2010 av Patrik Enander

Harry Mulisch (1927-2010)
Överfallet
”De Aanslag”
Utgiven1982
200 sidor
Övers: Ingrid Wikén Bonde

Harry Mulisch avled för ett par veckor sedan, 83 år gammal. Mulisch har under flera år nämnts som möjlig nobelpristagare. Jag köpte Överfallet våren 2003 för 5 kr då den kasserades från ett bibliotek här i Göteborg.

Från första sidan var jag fast i denna mästerliga berättelse. Anton Steenwijks hela familj utraderas en kväll i januari 1945 i samband med att några motståndsmän mördar en polischef på deras gata. Denna händelse är förstås livsavgörande för Anton och påverkar hela livet framöver.

Vi får följa Anton under hans liv, genom studier, äktenskap och familjeliv fram till 1981 då han till slut får reda på vad som egentligen hände. Det som från början var en hemsk och fruktansvärd händelse där skuldbördan var självklar, växer under romanens gång fram till något mycket mer komplext och mångfacetterat. Ven är skyldig, vem är egentligen offer, vem är mest drabbad? Det finns inga självklara svar på den frågan.

Mulisch är en mycket skicklig författade som på en lätt genomskinlig prosa för läsaren varsamt framåt. Det första kapitlet skrivet så Anton var barn är mycket drabbande. Å andra sidan är hela boken det och det är bara att gå till närmaste bibliotek och låna den

Jag har inte läst många holländska författare. Maarten t`Haart, Jan Wolkers och Anna Enquist kommer fram i minnet. Enquists roman Hemligheten kan verkligen rekommenderas. Det var flera år sedan jag läste dem, men det var något i Överfallet som påminde om de andra författarna. I både stil och stämningar, de kändes ”holländska” för mig. Det kan troligen bero på att den tunga religiositeten, andra världskriget och den tyska ockupationen är outtömliga ämnen för de holländska 1900-tals författarna.

Harry Mulisch skrev många böcker men det finns bara två till översatta. Siegfried, en roman om Hitlers barndom, och hans stora genombrott, Upptäckten av himlen, en bok som visst ”alla” i Holland läste.

Missa inte den pärla.

/Reviderad 200227

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Publicerat den 23/10/2010 av Patrik Enander

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach”
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av Ian McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Jag har läst några av de tidigare romanerna och har tyckt mer eller mindre bra om dem. Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam kunde få Booker-priset. Och det var jag inte ensam om.

Frågan är om inte På Chesil Beach är den av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse som tillsynes inte är speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning, den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Här möter vi ett ungt par Florence och Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolutionen. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.

Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel.
McEwan varvar romanen med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås, med hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem emellan vad gäller bakgrund, klass & kön blir mer framträdande.McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.

Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv som men som missade chansen. Den är mycket gripande och virtuost välskriven. Översättningen är utmärkt. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200227

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Publicerat den 11/09/2010 av Patrik Enander

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Publicerat den 13/06/2010 av Patrik Enander

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande, klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227

EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Kategoriarkiv: Favoriter – Skönlitteratur

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

EN AV FINALISTERNA TILL TYSKA BOKPRISET 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

EN SKIMRANDE PÄRLA – SIEGFRIED LENZ: EN TYST MINUT

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

BENGT OHLSSON: KOLKA

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV